bananpannkaka

Idag är en sån där jobbig dag då jag bara kan ligga i min säng under en massa täcken och vrida mig i smärtor eller spy upp hela magen. Helst av allt vill jag inte googla jobbiga ord som smärtklinik, försäkringskassa och socialbidrag. Väntetiden till smärtkliniken i Uppsala är för övrigt ett halvår ungefär. Jag önskar så innerligt att min väntetid till Sandviken kan överföras dit på något sätt och att jag kan komma dit i början av augusti.  Det vore helt perfekt. Jag orkar inte ringa min elleverantör och vill inte packa flyttlådor. Men ett sms från blivande en blivande combo som befinner sig i ett regnigt Spanien piggar upp. Det gör det.

De senaste dagarna har varit något omtumlande. Det har inte blivit så mycket med bloggen som ni kanske förstår.

I torsdags åkte jag till Uppsala. E och jag ägnade tågresan åt att fläta varandras hår. Väl framme drev jag runt på stan i solskenet. Satt en stund och stickade vid ån. Lärde mig hitta till ingång 96 på ackis för att kunna besöka en liten N i framtiden. Det blev en lång promenad och jag var stolt så det förslog på kvällen men väldigt trött.

I fredags tog en annan E studenten. Hur jag lyckades hitta hennes familj i vimlet utanför skolan är en gåta när jag börjat dagen med att gå av på fel hållplats och vimsa runt i en skog så att jag missade utspringet. Mottagningen var precis så fantastisk som jag väntat. Det vimlade av söta släktingar, prestenter och god mat. Jag stannade lagom sent och fick skjuts hem. Lyxigt.

Lördagen inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vid tolv gick jag och S till volleybollplanerna bakom Fyrishov för att vila i gräset och äta glass. Halv fyra skulle vi gå hem en stund innan kommande filmkväll med överbliven studentmat. Där övergår mitt minne till ögonblicksbilder.

Jag och S går från vollyebollplanerna och pratar om hur vi ska gå för att behöva gå så lite som möjligt för att ta oss hem.

Jag lyfts in i en ambulans, fastspänd på en bår och någon frågar om mitt personnummer.

Jag hör hur sirenerna slår på när ambulansen åkt en bit och hinner förstå att någonting är väldigt fel.

S och en människa från Röda korset sitter vid mina fötter och pratar om något jag inte uppfattar.

En glad, kvinnlig läkare ler mot mig. Hon är rätt kort och har mörkt hår.

Jag är i mitt gamla vanliga rum 8 på avdelning 85 D och äter pannkakor.

S sitter vid datorn i rummet och uppdaterar min facebookstatus efter diktamen.

Det är morgon och jag går upp på toa, något förvånad över att jag inte har några sladdar på huvudet. Funderar över varför jag är på rummet om jag inte gör anfallsregristrering.

Sjuksköterskan med det vita håret frågar om jag kan resa mig själv och hjälper mig upp från golvet. Jag är öm i halva ansiktet och har ont i nacken.

Jag vaknar och klockan är elva på söndag förmiddag. Jag förstår fortfarande inte vad jag gör på sjukhuset. Nitton timmar är helt borta ur mitt minne. Jag har nålar i bägge händerna och ett stort plåster i armvecket som är helt sönderstucket. På bröstet och magen har jag fler EKGelektroder än jag någonsin haft förut. Mina handleder gör ont men jag kan inte hitta lindorna måste ha försvunnit någonstans på vägen.

Efter ett tag kommer en sjuksköterka in med en lunchbricka. Jag frågar vad det är frågan om och hon säger att jag är inlagd för att jag haft flera anfall. Mycket mer vet hon inte. Jag mår illa och kan inte äta.

S kommer och hälsar på. Hon hjälper mig reda ut det mesta, som att jag fått ett anfall vid volleybollplanerna, att hon pratat med mina föräldrar och ringt ambulans, att ambulansen kom med stesolid och fick anfallet att avta efter nästan en kvart men att det börjat om när vi åkt en bit och så vidare. Vi var på akuten i en halvtimme. Där fick jag ativan för första gången i livet och träffade den glada läkaren med mörkt hår. Jag hade varit rätt borta. På avdelningen hade jag fått fler kramper som jag inte minns men pannkakorna fanns på riktigt och jag hade varit tillräckligt kontaktbar för att be S uppdatera facebook.

Jag blev kvar över helgen. Har jag förstått saken rätt fick jag sex eller sju anfall. Jag sov mest, hade ont och mådde illa. I måndags fick jag träffa en trevlig läkare som jag träffat förr. Han tyckte det började dra ihop sig till en ny anfallsregristrering men jag såg nog väldigt ledsen ut för när jag sa att jag inte ville ändrade han sig. Eftersom jag då varit anfallsfri i nästan ett dygn skrevs jag ut, utan några förändringar i medicineringen. Så länge jag mår så dåligt som jag mår är det inte konstigt att den inte hjälper. Inte konstigt men synd och jobbigt. Läkaren var väldigt tillmötesgående och enkel. Tyckte det var bra att jag skulle flytta till Uppsala. Sa att sjukhuset alltid finns här och att jag inte ska tveka att höra av mig. Hoppades att jag skulle få hjälp med smärtproblematiken snart och beklagade att de inte kunde göra påtryckningar över länsgränsen och det där.

S kom och hämtade mig och följde mig på bussen hem till sig. Jag duschade och packade ihop. Pappa och den tredje E i detta inlägg kom och hämtade mig med bil. När vi fikat och tittat på min nya lägenhet åkte vi hem till Bollnäs. Den tröttheten går inte att beskriva. Men redan efter några timmar kändes sjukhuset avlägset. När vi tittade på lägenheten tre timmar efter att jag blivit utskriven var det som om anfallen aldrig ägt rum.

Idag är det tisdag. Jag, den sistnämnde E och pappa har varit i Ockslbo och fått böcker. Jag är numera stolt ägare till två ICAkassar fyllda till brädden med tunga klassiker, böcker om lyrik, pjäser, poesi och litteraturöversikter. Överst i en av kassarna ligger ett litet, litet häfte där pärmarna helt fallit bort med "sånger för söndagsskolan" från 1860.

Jag är fortfarande trött och omskakad. Smärtan gjorde det omöjligt att sova igårnatt - i kombination med mammas snarkningar och Hjalmars sparkar. I natt sover jag i min lägenhet och jag ska sova lääänge. Jag hoppas anfallscirkusen är över för nu, gärna för evigt.

Den stora tröttheten kom igen. I samma sekund som den sista tonen i "den blomstertid" klingade ut säckade kroppen och själen ihop. Det är över.

Bra stunder har jag tagit mig till skolan för att hänga med de som ännu är kvar. Vältrat mig lite i separationsångest och stannat kvar i samtal i solvarmt gräs lite längre än jag egentligen orkat. Så har jag sovit. Fjorton, femton timmar i sträck. Tackat nej till att vara barnvakt fast det blev jobbigt för mormor och morfar att komma så tidigt på morgonen. Bråkat lite med oroliga och otåliga föräldrar. Insett att jag inte kommer att komma till Sandviken före sommarstängningen. Väntetiden utökas med sex veckor. Minst. Oroat mig över hur pengarna ska räcka till de närmaste månaderna. Ryckt på axlarna och tänkt att det löser sig utan att riktigt förstå hur det ska vara möjligt. Sagt ifrån att sitta med i orkestern på återvändarkonserten. Bitterljuva känslor. Lättnad och besvikelse. Jag saknar den tid då känslor inte var dubbla.

Bestämt mig för att åka till Uppsala och fira E som tar studenten. Vänder och vrider på kreativiteten för att få till en billig men värdig present som jag verkligen vill ge henne. Längtar och bävar inför resan. Som alltid. Inför umgänget såväl som själva transporten. Orkar jag? Kommer smärta och trötthet förstöra allt det fina jag vill vara med om igen? Hur mycket kommer mina händer tillåta att jag pysslar? Hur kommer stela, ömma fingrar påverka resultatet? Nästan som med fiolspelandet som nu för alltid under en liten stund är slut.

Inlägget speglar dåligt hur jag känner mig. Visst finns oro och tvekan i det mesta och mycket är svårt just nu. Jag undrar varför orden om glädjen över det öppna fönstret, solen och längtan efter vännerna är svårare att plocka fram. Så nattsvart är det inte. Mycket glädje och segt hopp finns kvar. Med tröttheten kommer även lugnet när man insett att tröttheten inte ger sig av.

Idag ringde de från Sandviken!

... not!

Men min fiollärare ringde. Han som lärde mig dra en blompinne rakt över en riskartong när jag var fem år gammal. Han undrade om jag ville vara med på kulturskolans återvändarkonsert om några veckor. Om jag vill. Så gärna vill jag så jag knappt kan tro det själv.

Varför längtar jag så efter den? Är det så viktigt för mig att få veta att jag är något att vara stolt över. Något att visa upp. Eller är det vetskapen om att det inte går som är så jobbig?

Jag är inget att visa upp.

Har drömt och önskat att få spela Kabalevsky på konserten. Visa de som ställde mig längst bak att jag blivit något. Men jag orkar inte ens spela stycket från början till slut utan att ta en lång paus i mitten.

Jag blev inget.

Jag tackade nej. Ska vara med i orkestern. Flyttas fem år bakåt i tiden. Bävar. Är rädd att jag inte kommer kunna se det stora i att spela med andra trots att det är det bästa jag vet. Rädd att min avundsjuka mot de som får stå längst fram och glänsa ska bli för stor.

Ibland undrar jag vad det är som får mig att inte orka. Borde jag inte kunna spotta i nävarna och anfalla Kabalevsky ännu en gång. Borde jag inte lyckas få den att sitta tills den 13e? Varför skriker min kropp som det inte är något fel på att den redan jobbar mer än den borde?

Jag ska vara stolt. Stolt om jag orkar sitta i orkestern. Stolt om jag orkar det minsta minimala. Men längtan efter friheten är stor.

Jag cyklar. Trampar runt, runt, runt. Varje gång jag sträcker ut benet skär det i knät. Handleder och fotleder blir ömma. Ryggen vrider sig i fel läge och slår knut på sig. Men jag tar mig framåt.

En varm majkväll. Jag cyklar hem från folkmusikklassens avslutningskonsert. Lite för tidigt. De andra är kvar på dans men jag orkar inte mer. Är ändå fylld till bredden med lycka och tretakt. Cyklar igenom barndomslandet. Ser hur vackert allt är, som jag hatat så vilt. Den lilla, fula staden med sneda plåtbalkonger mot smutsiga fasader. De många pizzeriorna. Den sunkiga stationen. Inskränkta människor som präntat in i mig att jag inte duger och att jag är konstig. De grå lådorna som är vårt äldreboende. Utomhusbadet där parkbänkar och cyklar kan anas på botten. Ikväll ser jag bara nyutslagna björkar och blå, blå himmel. Ljusnan som nästan svämmar över vid dammluckorna. En låg sol och en blek måne. Hälsingegårdar. Människor som får mig att le av lycka. Som jag trivs med och som faktiskt sagt att jag är bra som jag är. Flera gånger. Och jag minns att jag hört orden förr. För länge sen. När jag var liten. Minnen från längesen som inte är mörka och skrämda utan trygga och skimrande.

Satan. När man precis känner att man har koll på sina känslor och är helt tillfreds med att det inte blir mer fiol på ett tag går man på en konset. Där står en fantastisk violinist och spelar djävulskt vackert med obegriplig teknik, fjärilslätt klang, kristallklar intonation och så mycket liv i sitt spel att hälften vore nog. Då sörjer man lite. Känner ett uns av besvikelse över de två år som varit. Ser alla chanser man fått men inte lyckats ta. Skulle vilja öva resten av sitt liv för att komma i närheten av det man just hört. Förstår hur fantastisk musik kan vara.

Jag har fått sova! En hel natt! Jag somnade på en halvtimme eller så och vaknade inte en enda gång på nio timmar. Härligt! Nu hör jag ju till dem som kan sova hela dygnet utan att vakna utvilad men det känns en enorm skillnad från att vakna fem, sex gånger på en natt.

Så har jag varit på skolan i tio hela timmar. Spelat en massa och mått gott. Jag skulle låna en kompis säng på internatet för att vila min rygg ett tag men somnade och sov bort enochenhalv timme. Hoppsan.

Den sista riktiga konserten är över. Musikfestivalen Das Undergang och sjäva skolavslutningen är kvar men de där "aldrig mer" har redan börjat. Mamma och pappa kom till konserten ikväll och jag fick blommor för att det var min sista riktiga konsert. "Ska du verkligen inte spela mer nu?" undrade de och nej, det ska jag inte. På ett tag. Men i min värld finns inga långvariga "aldrig mer". Så mycket kan hända.

I den bästa av världar skulle jag läsa franska i två terminer, bli gymnasielärare i svenska och franska, vidareutbilda mig till montessoripedagog och sen gå musikhögskolan. Jag har inte riktigt bestämt om det skulle vara för att bli instrumentlärare eller musiker men det brådskar inte. Vem vet, kanske är det möjligt.

Mycket har hänt...

Melodifestivalen var fullkomligt strålande rolig och perfekt. Så himla kul! Rätt låt vann. Jag spelade rätt. Kanoners. Ljuset skrämde mig en aning. När lampor blinkar väldigt mycket blir jag trött och yr. I fredags var jag oberedd och blev rädd att jag skulle få ett anfall men det gick bra. Festen efteråt blev kort för min del men jag var åtminstone där. Jag kom hem halv två på natten, slutkörd och lyckligare än någonsin.

Kroppen har tagit den vändningen att istället för att sova fjorton timmar per dygn vaknar jag av att det gör ont var och varannan timme. Det tar dessutom lååång tid för mig att somna.

Igår åkte jag ambulans igen. För sjunde gången i mitt liv totalt, för första gången vid medvetande. Jag fick ett mindre anfall i matsalen efter middagen och slog pannan i golvet. Jag var borta några minuter bara men jag vaknade till sirener. Världens kortaste akut besök följde. På en timme var vi klara. Jag undrar om mitt blodsocker var lågt för de ville absolut att jag skulle äta något fast vi precis ätit och jag var lagom illamående. Intet nytt annars. Anfallet kom förmodligen för att jag sovit dåligt. Pannan har fått sig ett blåmärke, axeln är "öm men inte bruten" och jag har klämskador på höften eftersom jag föll på min nyckelknippa.

Det var väl synd. Bara dagar är kvar av terminen. Sen är det slut på mina två folkisår. Det känns som jag sovit eller varit medvetslös halva tiden, minst. Konstigt. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser på nästa fredag. Det ska bli spännande att se hur kroppen och psyket reagerar på att inte spela alls på ett tag. Så mycket kul väntar och jag har så mycket kul bakom mig. Jag längtar så efter att flytta till Uppsala och börja ett nytt liv igen men jag kommer att sakna att ha musiken runt mig. Och hur ska det gå utan fröken?!

Nu ska jag vila. Det är det jag gör bäst!

Imorgon smäller det! Halv åtta i Baldursalen på Bollnäs Folkhögskola! Årets melodifestival, den riktiga alltså. Bättre än någonsin. Och jag kommer vara där.

Det har jag bestämt nu. Om inte något ytterst oförutsätt händer kommer jag vara med i orkestern. Repet idag gick också bra. Vi höll på från halv tio till fyra. Att min rygg pallar är ett under. Imorse vaknade jag av att jag hade ont i vänster handled och fingrar. Den gör fortfarande lika ont men det är fett värt det.

Nästa vecka är det orkestervecka. Nog ska jag kunna bita ihop de här två veckorna. Sen händer inte så mycket på skolan och det bryr jag mig inte om, för jag tänker åka till Sandviken.

På repetitonerna går vi genom hela programet två gånger. Först mer ingående sen en snabbgenomgång kan man säga. Jag har dividerat om jag skulle vara där på förmiddagen ena dagen och eftermifddagen den andra, eller om jag helt enkelt skulle hoppa snabbgenomgångarna. Nu har jag varit med på rubbet. Jag kom fram till att jag aldrig skulle samla kraft nog till att öva på egen hand om jag var hemma och vilade så nu sitter jag på min stol och gör som alla andra. Jag tror mycket nog har fastnat och jag känner mig tillräckligt säker för att vara med utan att känna mig beroende av de andra i min stämma. Det är lugnt.

Igår blev jag så trött och yr mot slutet så jag inte vågade lita på mig själv. Då uppstod den komiska situationen att jag spelade rätt men slutade när ingen var med mig. Dumt. Så får man inte göra när man spelar i orkester.

Jag har lyckats hålla mig vaken till åtta. Om någon minut ska jag ta medicinen, sen får jag sova. Imorgon ska jag spela fantastiskt vackert (som alltid) och vara ovanligt snygg. Schlager it is!

Idag har jag varit på skolan och spelat nästan oavbrutet från klockan halv tio till klockan halv sex.

God natt.

Det är guld att linda handlederna! Så himla skönt!

Hjalmar var snäll. Det gick bra att lyssna på repet. Det känns himla fånigt att bara lyssna men jag blev trött så det förslog ändå. Idag har jag varit med och spelat och det har gått bra. Jag sover ungefär hälften så mycket som jag sov under förra veckan men det går det med. Jag har ont och har svårt att hålla koll på hjälplinjerna men det går helt klart tillräckligt bra för att det ska vara roligt att vara med.

Senaste nytt från Sandviken är att de minsann inte väntar på någon epikris. Jag är typ först i kön med de stackare som kommer direkt från sjukhus med hjärnblödningar och skit har förtur. Det bjuder jag på. De hoppas jag ska hinna vara hos dem 1-2 veckor innan de stänger för sommaren 16e juni. Det hoppas jag med.

Väntetiden som skulle vara max ett halvår kan bli mer än 14 månader. Det är lite jobbigt. Hade någon sagt till mig att det kunde dröja så länge hade det kanske kännts bättre. Om de inte hade ringt mig i vintras och sagt att jag skulle få komma dit i slutet av februari hade jag kanske kunnat se på min skolgång på ett annat sätt. Nu har jag varit påväg nån annanstans hela terminen och tänkt att det inte är någon idé att kämpa så himla mycket för något jag ändå inte kommer att få vara med om. Det var kanske dumt av mig att dra förhastade slutsatser men jag vill ju så himla gärna dit. Det har varit mitt hopp om att bli smärtfri men nu har mitt förtroende för dem naggats på och jag är inte lika säker på att det kommer bli bra. Satan.

Nu ska jag spela allt vad jag orkar och vara med på melodifestivalen ska jag. Så det så. Orkesterveckan med. Jag ska spela så fint som bara den. Sen ska jag sova. Sen ska jag träna. Sen blir allting bra.

Igår somnade jag klockan elva. Sent för att vara jag. Sen vaknade jag klockan tolv. Tretton timmar senare. Vad håller kroppen på med egentligen?

Har varit på apoteket och köpt en ny dosett, mycket bättre än min gamla. Köpte bandage för att linda mina handleder också. Hoppas det hjälper.

Imorn ska min mamma ringa till Sandviken. Jag tycker egentligen inte om det men om det är vad som krävs för att det ska hända något så kan jag leva med det.

För mig kommer det bli en lång dag. Pappa lämnar Hjalmar hos mig kvart över åtta. Jag hoppas det är varmt så vi kan vara ute. Halv elva hämtar han honom på Folkis. Elva är det melodifestivalmöte och sen återstår att se hur mycket jag spelar. Tänkte stanna på skolan och lyssna första dagen åtminstone och sen kolla på noterna själv för att avgöra om det är möjligt för mig att vara med. Jag vill så gärna! Fast det är viktigare att jag håller ihop under orkesterveckan och att jag kan spela med kvartetten då.

Egentligen borde jag inte vara här.

Måndag: Kanske orkar jag diska...

Tisdag: En timme på skolan! Tjoho!

Onsdag: Diska igen. Se Carmen på kvällen.

Torsdag: 9.30 Kurator, 11 Kvartettrep, 11.40 Lunch, 12.30 Kvartettrep, 15.20 Kvartettlektion.

Det gick bra. Jag är trött. De har inte ringt från Sandviken.

Min kontaktsjuksköterska från Uppsala ringde nyss. Superneurologen trodde svimningarna var anfall. Möjligen orsakade av att man justerade medicinerna för drygt en månad sen. Om jag fortsätter få dem ska jag höra av mig igen. Nu gör man ingenting. Det är okej tycker jag. Hursomhelst har ingenting hänt på nästan en vecka - förutom att jag mår piss.

Kontaktsjuksköterskan i Sandviken ska ringa i eftermiddag. Igår sa hon att det vra ju synd att jag skulle flytta till Uppsala eftersom det kunde göra det krångligt med remissen. Som om jag inte visste det. Jag flyttar ju till hälften för att äntligen få en kontinuerlig sjukgymnastisk behandling. Idag har de haft remissamtal på smärtkliniken och de har pratat om mig. Vi får se vad hon har att säga om det.

Jag bjuder på en bild tagen för tre år sen. Smärtan och anfallen hade precis börjat men jag trodde allt skulle bli bra så snart jag kom hem från resan. Jag tror vi solar i Budapest. Varför jag lagt mig i trappan är en gåta.

I fredags var det som bekant sista april. Jag firade med majbrasa på Kämpens, blixtvisit på Folkis med grillning och familjemys i Hertsjö.

Lördagen blev en lång dag. Vaknade av att Hjalmar låg på min arm. Mycket trevligt. Melodikryss och sen tvätt, tvätt och tvätt. Jag trivs i tvättstugan. Tycker om när maskinerna susar och hur allt luktar rent. Av någon anledning tog jag tag i familjens strykberg. Tror jag strök pappas samtliga skjortor, ett antal blusar, koftor och dukar. Jag tycker om att stryka. Trots att jag har fler anledningar än de flesta att ogilla det gör det mig lugn. Det luktar gott och blir alldeles varmt i rummet. Me like. Tyvärr fick jag ont i benen av att stå. Och i armarna så klart.

På kvällen höll Spelmanslaget konsert och filmvisning i kulturkvarterets nya konsertsal. Det var fantastikst. Oförglömligt. Kvällens absoluta höjdpunkt var när femtio spelande människor sakta flyttade sig i sidled för att ge plats åt kulturskolans nybörjare och hur de sedan flätades samman i ett magisk arrangemang. Eller i ett set av låtar, som Jonas Olsson hade sagt. Han fick också vara med på ett hörn. Den sista låten som lyfte taket och fick mig att gråta och skratta samtidigt. Oförglömligt.

Kanske ska jag satsa på folkmusiken igen. Efter det långa fioluppehållet jag tänker ta. Känner mig tvingad att ta. Tänk om jag blir så bra så jag kan vara med och spela igen. Tänk om jag faktiskt kan vara med i Hovra nästa sommar. Varför inte?

Där på scenen stod så väldigt många människor jag tycker om. Människor jag ser upp till och som nästan alltid får mig att må bra. Människor som utstrålar spelglädje och den där musikaliska självklarheten jag aldrig riktigt förstått. Sköna människor helt enkelt. Dem vill jag ha mer av i mitt liv.

Efter konserten somnade jag nästan innan jag landat i sängen. Sedan dess har jag knappt rört mig därifrån. Jag har suttit i soffan och sett åtskilliga avsnitt av Inspector Lynley men det är väl det mest aktiva jag gjort. Jag mår inte alls bra. Känner mig riktigt sjuk. Huvudvärken från helvetet har hälsat på och jag har haft mer ont än vad jag trodde var möjligt. Gnäll, gnäll.

Egentligen hade jag behövt handla i fredags men det har inte blivit av. Idag blev jag tvungen till det. Det var hemskt. Jag var livrädd att jag skulle kräkas eller svimma på ICA, eller på vägen dit eller hem. Att jag skulle få en black-out och glömma hälften av vad jag skulle ha fast jag skrivit en lista, glömma koden till bankkortet eller bara inte orka gå och få sitta i regnet och frysa i väntan på bättre tider.

Men det gick bra och nu har jag både konserverade päron och mjölk hemma. Till och med apelsinmarmelad för att slå på stort. Det var skönt att komma ut. Att klä på sig riktiga kläder och att se folk. Mitt liv i lägenheten står liksom stilla.

Morgondagens plan är att öva en smula och i bästa fall ta sig till skolan för att vara med på kören.

Sablahelvetesjävlaskitkropp.

Jag ska ringa till Sandviken före nio också. De väntar på att få en eprikris från Uppsala men Uppsala har inte fått någon begäran från dem. Det upptäckte jag när jag ringde för att höra varför ingenting händer och hör a vad de tror om mina svimningar. Jag har upplyst en telefonsvarare i Sandviken om epikris-läget men det känns bäst att dubbelkolla att informationen gått fram. Sen kanske det händer något. Om man har tur. Angående svimningarna kanske de inte är svimningar utan samma jävliga anfall som vanligt, dämpade av medicinen. vi får se om de lugnar ner sig eller om de vill höja dosen. Mig gör det det samma. Bara jag får stå på mina fötter.

Det är lungt! Hon är epileptiker!

Men egentligen är du ju jättetrött!

Det är inte konstigt att du är frustrerad.

Kan du komma om två timmar?

Jag har läst på lite om ditt elände.

Kissa i plastmuggen, märk den med namn och personnummer och ställ den i luckan.

Nu har jag gjort alla undersökningar jag kan komma på...

Jag håller en tumme för att du ska slippa det här nu!

Om de fick se hur du har det skulle de lägga in dig med en gång!

Är svimningar samma som epileptiska anfall?

Jag tar kontakt med din läkare så får vi se vad vi gör.

Sover du?

Jag är på ICA nu, vad vill du ha?

Då vill vi inte att du ska vara barnvakt.

Helvete!

Nu måste det bli bra snart!

Vilken dag! Upp tidigt, tidigt för att vara jag. Till skolan för rep. Det gick helt okej faktiskt. Dock beslöt vi att öva tillsammans på eftermiddagen också. Oh no, sa min kropp. Jag kom hem vid fyra och somnade direkt. Sov till sex, åt lite och såg Rain man. Vid åtta orkade jag inte sitta upp längre så jag återgick till sängen men kunde konstigt nog inte somna igen. Nyss gick jag upp för att inte riskera att vakna i gryningen.

Jag har inte hört någonting från Sandviken än. Jag är glad för varje dag jag får på skolan. Om jag lyckas vara med och framföra Amerikakvartetten kommer jag spricka av stolthet. Dessvärre håller jag nog inte så värst länge till. Jag har inte hört något från det sommarjobb jag sökt heller. Vikarieperioden börjar om lite drygt en månad. Alltså kommer de första veckorna krocka med Sandviken. Om jag ens får jobbet.

Får jag det inte kommer jag bli stressad över ekonomin. Dubbla hyror för sjukhusvistelse. Ny lägenhet. Ingen inkomst. Aj. Mina besparingar efter ett år med halvt studielån är inte de största.

Får jag det kommer jag bli stressad över att komma i form tills det börjar. Klara av att gå upp fem på mornarna och jobba i åtta timmar. Långt bort.

Tänk om de i Sandviken också vill ha semester. Det är ju inte helt omöjligt. Tänk om jag inte får komma dit förrän i höst. När jag ska plugga på universitetet. Det får inte hända.

Imorgon åker jag med klassen till Falun för att gå på konsert och leva gott. Bilen går ett. Före det ska jag ringa Sandviken. Kanske även sommarjobbet. Sen tar jag ledigt från bekymren nån dag.

Idag har jag levt livet. Inte just precis som jag tänkt mig men nära nog. Jag kom upp i tid. En halvtimme efter att klockan ringt tog jag mig ur sängen (lugn alla, jag tog medicinen i tid, från sängen). Jag fick faktiskt i mig den där superfrukosten innan jag retirerade till sängen igen. Promenader har ju inte varit min grej på ett tag men till ICA kom jag i alla fall på alldeles egen hand. Mat inhandlades och bars hem. Somnade i soffan och åt välling och ett päron från Cuba till lunch. Det svider i miljömedvetenheten. Övade i väl en halvtimme. Klockan sex befann jag mig inte i Ljusdal utan hos trevliga grannar som bjöd på middag. Umgängeskvoten blev alltså fylld till belåtenhet. Nu är jag väldigt trött. I morgon ska jag spela fjärde satsen ur Dvoraks Amerikakvartett. Första stämman. Inför en lärare som är väldigt rar men som jag alltid blir nervös inför. Himmel. Det är bara ett rep. På skoj. Ändå har jag ont i magen. Det är bara att bita ihop och köra. Tack för den här dagen.

Jag har längtat så efter att skriva ett alltigenom positivt inlägg. Solen skiner. Våren är nästan här. Jag övar och övar med min kvartett. Jag har fått en lägenhet. En lägenhet på riktigt. En tvåa i Salabacke som ska hyras i andra hand tillsammans med en av de bästa vänner. Inflyttning första juli. Går det att förstå? Jag skulle kunna vara alltigenom lycklig.

Men.

I torsdags var jag trött och yr och plötsligt bar inte benen. Jag svimmade just som jag lämnat min samtalsterapeut. Jag hade gått genom den långa korridoren med plastgolv och konstiga tavlor på väggarna, öppnat dörren med det krånliga låset och stigit ut i trappuppgången med stengolv. Jag slog mig inte men det gör ont innuti. Kan jag inte få hålla mig på benen nu när jag är anfallsfri?

När jag vaknade hade de fått hindra mig från att vingla ner för trapporna till min cykel. Jag hade ju bråttom till kvartettrepet. Jag leddes till en säng i ett rum någonstans. Jag förstod inte alls var jag var. Jag sov tills Fröken kom och hämtade mig. Överlevde kvartettrep, kvartettlektion och sånglektion. Det kändes viktigt. Jag ville inte hem direkt. Ville veta att det här inte var ett bakslag som ledde mig till alldeles i början igen. Fick skjuts hem och somnade. Sedan dess har jag sovit.

På torsdag kväll kom Ellika och bakade bröd till mig. På fredag gick jag för att hämta min cykel och så var jag på skolan i två timmar. Hyrde en film. Idag lämnade jag tillbaka filmen. Annars har jag sovit.

Korta stunder har jag legat vaken och sett fluffiga små moln sväva förbi på den blå himlen. Tänkt att jag gärna skulle vilja sitta ute i solen ett tag. Men så har jag känt att jag är hungrig och vad värre är - att köket är alldeles för långt borta för att jag ska orka ta mig dit. Så förstår jag långsamt att solskenet befinner sig på andra sidan stiga upp, laga något att äta, äta något, duscha eller åtminstone tvätta sig, klä på sig och ta sig ner för trapporna.

Det känns inte värt att åka till sjukhuset för att få veta att jag är trött och har lågt blodtryck. Det vet jag ändå. Kanske vill de justera mina mediciner men jag tror inte svimningarna beror på dem. Jag tror jag är trött helt enkelt. Slut i kroppen. Slut i huvudet. Nästan helt slut faktiskt.

I morgon ska jag gå upp då medicinklockan ringer. Jag ska äta en riktig frukost med bröd som Ellika bakat och frukt. Sen ska jag gå en promenad i solen. Duscha länge. Öva på sats fyra i kvartetten. Köpa ägg och youghurt. Ringa mamma. Klockan sex ska jag ha tagit bussen till Ljusdal och lyssna på när mina vänner spelar Schubert. Kanske får jag plats i deras bil hem. Till sist ska jag somna gott för att jag vet att jag har levt livet den dagen.