bananpannkaka

Om beskedet jag fick av Dr superneurolog var en god nyhet, även om det kan råda delade meningar om det, fick jag en sämre nyhet dagarna före jul. Den 22a ringde Camilla supersjukgymnast. Jag blev glad. Det blir man av den människan. Samtalet började bra. Hon skulle boka in mig så snart som möjligt eftersom jag missade vår senaste tid (när jag bodde på 85 D). Och förresten, remissen har gått ut. Igen. Satan i gatan! Hur kan det vara så mycket krångel med denna remiss?! Jag anar att krånglet sitter i att min sjukgymnastik inte är knuten till superneurologen i Huddinge utan till en läkare på medicin här i Bollnäs som jag inte har någon kontakt med annars. Bollnäs Sjukhus som försöker slå rekord i att spara pengar på så många sätt som möjligt samtidigt och helst inte skriver remisser överhuvudtaget.

Nu har jag skickat ett mail till en adress som möjligen tillhör denne snåle doktor. Jag har inte fått någon felrapport ännu så det borde ha kommit fram. Nu ska jag bara vänta på att... vaddå? Kommer jag få svar på mailet eller skickas bara en remiss (om han har en bra dag) utan att jag får veta det? Jag antar att det visar sig förr eller senare. Den inbokade tiden är inte förrän i början av februari så han har lite tid på sig.

Så här i efterhand får jag önska att ni alla fick en riktigt bra jul. Min jul ska vara kul, som Sune sa. Min jul var kul. Bara lite, lite kaotiskt men det hör liksom till. Jag tycker det funkar bättre att vara hemma nu. Samtliga familjemedlemmar har haft ett riktigt tufft år, av olika anledningar, och det har satt sina spår. Känslan av hopplös uppgivenhet finns kvar i hörnen men vi befinner oss ändå på andra sidan av de stora prövningarnas tid. Ett enda krissamtal var allt som behövdes, inga tårar. Jag är stolt över mina bröder och besviken på mina föräldrar. Det är inte helt lätt. Men det hör kanske till den här tiden att det ska vara så. Säkert är att alla försöker så gott de kan i alla fall. På det hela taget blev det en riktigt bra jul.

Ja! Han skulle ringa 16.10. 15.55 var jag i upplösningstillstånd och försökte få ner min puls med hjälp av pepparkakor och mjölk. Så gick tiden. Det snöade. Pepparkakorna tog slut. Jag tittade på ljusen, antecknade några frågor till. Det slutade snöa. Jag skrev julklappslistor och klottrade i anteckningsboken. 17.20 ringde han. Då var jag inte ett dugg nervös längre.

Det blir till att fortsätta med medicinen och försöka leva mitt liv. Precis som jag vill ha det. Det gör mig inte ett dugg att jag aldrig kommer klättra i berg, dyka, bli pilot, militär eller full. Det enda som stör mig är det här med fosterskador orsakade av tegretol och att jag inte kan dricka min favoritjuice eftersom den innehåller grape.

Någon gång under senvåren ska jag kopplas upp igen i Uppsala. Efter sökningarna om jag har någonting att säga till om. De hoppas på att fånga en liten elektrisk avvikelse som inte behöver leda till något stort anfall. Låt gå för det då. Om jag är anfallsfri tillräckligt länge (ett år tror jag det handlar om) på tegretol ställs diagnosen epilepsi oavsett vad EEGt säger.

Det ska jag inte tänka på nu. Nu ska jag leva. Det har doktorn sagt. Och det tycker jag med.

Jag är urusel på att vänta. Många skulle säkert säga emot mig. Jag har ofta fått höra att jag har ett tålamod som inte är av denna världen. Så varför sitter jag nu som på nålar - igen - bara för att superneurologen ska ringa om knappt en timme. Jag har ont i magen och irrar planlöst runt i lägenheten, har lämnat julklappspysslet åt sitt öde för en stund. Frågorna är nerskrivna. Jag vet att han tar mig på allvar. Jag har koll, men ändå inte. Är det bara det att han har så stor betydelse för min framtid? Jag kan ju inte mycket mer än att rätta mig efter hans beslut. Visst kan jag säga ifrån men jag måste samtidigt våga lita på att han har rätt. Usch!

Jag väntar på mail också. Jag skickade en uppdatering och några frågor till min fantastiska sjukgymnast för nån vecka sen. Hon brukar svara snabbt, men inte nu. Efter några dagar urartar min situation och jag måste plötsligt kolla mailen minst tio gånger om dagen. Det är inte sunt. Dessutom har jag en fruktansvärd fantasi som säger att hon säkert fått svinis och dött eller blivit påkörd eller vad som helst. Det kan ju naturligtvis inte vara så att hon har haft tokmycket att göra innan jul så att hon inte hunnit svara. Jag menar, vad har jag då att ängslas för?

Nu mår jag så där illa igen. Hur ska det gå med familjemyset i jul om jag måste sova middag två timmar varje dag? Vem pysslar ihop mina julklappar om jag bara duger till att sitta och stirra i en vägg? Och viktigast av allt: Vem ska äta upp all rödbetssallad om jag bara kan äta osalt grahamsgröt?

Min förhoppning är att det här bara är ett chocktillstånd för att terminen är slut, alternativt ett sätt för kroppen att påminna mig om hur dåligt den mår så att jag tar upp det med superneurologen imorn. Godnatt.

Igår var tanken att jag skulle gå på gospelkonsert på kvällen men hur det var hamnade jag i en bastu istället. Bastubad, knäck och film på Folkis. Som någonslags avslutningsfest med stråkklassen. Fantastiskt. Bastun gjorde underverk med foten som nästan är helt bra nu. Knäcken var god och filmerna bra. Folket trevligt. Jag kom inte därifrån förrän halv två.

När jag gick hem i natten var det precis så där ogudaktigt smällkallt och snöigt och glittrigt som vintrar ska vara. Idag har det varit mellan 25 och 30 grader hela dagen och jag har varit ute på äventyr.

Först gick jag till stationen för att hämta nycklar till de lägenheter jag ska vattna blommor och ta hand om post i över jul. Sen lämnade jag böcker på biblioteket, köpte julklappar på Åhléns och gick till Folkis för att hämta min hårborste som jag glömt hos C. Då det var gjort var himlen mörkt blå och jag var tämligen frusen och trött. Men, istället för att ta den vanliga vägen hem gick jag omvägen förbi ICA och storhandlade. Förhoppningsvis ska maten räcka åtminstone nästan till den 25e januari när jag får pengar nästa gång. Med de tunga kassarna gick jag, förtvivlat trött och slut, hem. Himlen var vid det laget svart.

Nu har jag sorterat papper, pysslat och städat till förbannelse. Jag har kokat egen knäck också - på brödsirap - ej att rekommendera! Imorgon blir det melodikryss i Hertsjö och mys med bröderna.

Hjalmar och mamma kom vid åtta. Foten gick ner i skon! Jag gick till skolan med Hjalmar i vagnen. Han var mycket intresserad av snön och bilarna. Sen tillbringades hela förmiddagen i teorisalen med Maggan och klassen. Vilket himmlerike! En hel klass som bara tittade på Hjalmar, två pianon, en dator och en massa russin. Han satt inte stilla en sekund. Halv tolv var han dödstrött men låtsdades inte om det. Efter några meter i vagnen somnade han dock som en stock. Jag och mamma åt lunch på Lilla k och hade det riktigt trevligt.

Jag kom tillbaka till skolan en halvtimme innan vi som ville skulle gå till stan och sjunga körlåtarna. Sålunda har jag inte ens packat upp fiolen idag. Illa. Vi blev sex stycken som trotsade snöstormen. I enochenhalv timme frös vi. Vi såg ut som snögubbar och fick flingor i halsen och i ögonen när vi sjöng. Det var inte särskilt mycket folk ute, vädret var verkligen hemskt, men vi fick ihop en hel del pengar som vi nu planterat träd för. Så borde fler göra. Det är himla kul!

Helt genomkyld kom jag hem strax före fem. Foten gjorde ont. Axlarna gjorde ondare. Jag tänkte titta på finalen av Idol som jag missat men jag såg kanske fem minuter av programmet innan jag somnade. När jag vaknade var klockan åtta.

Hur kan jag ha blivit så trött? Visst är Hjalmar en pers men jag tog det ju lugnt efteråt. Jag tycker att jag varvat ner hyfsat bra efter återvändarhysterin också. Nu har jag ingenting planerat förrän melodikryssfrukost i Hertsjö på lördag. (Jo, jag ska till kuratorn 11 och spela med sing and songwriter - folket 14 imorn). Jag har druckit buljong och hämtat mig efter sömnchocken. Imorn blir det jag som tar sovmorgon!

Jag har lyssnat på några olika inspelningar av Haydn. Alla är i ett betydligt lugnare tempo än det jag spelat. Jag har nog misstolkat styckets karaktär en smula, eller så är jag bara för stressad (eller glad :-)) för att kunna spela det så pampigt och lugnt som det ska vara. Vi får se hur det låter efter lovet...

Nu är den här. Snön som vi väntat på hela november vräkte ner under ett dygn. Nu ligger tunga drivor på trädens grenar. I morse var det kalabalik på vägarna. Min vänstra fot hade svullnat upp till oigenkännlighet och fick inte plats i mina skor. I morgonstressen trädde jag en plastpåse över raggsockorna och gav mig ut. Att jag skulle hinna gå till skolan innan gehörslektionen var orimligt, alltså bestämde jag mig för att cykla. Idag var inte rätt dag att cykla med en plastpåse på foten - om den dagen existerar. Jag kom ungefär tjugo meter innan jag gjorde den första praktvurpan och hamnade mitt i en bilkö. Mina väskors innehåll spriddes över vägen, jag gled i snömodden och slog mig så att ögonen tårades. Jag kom fort upp och raffsade ihop det jag tappat. Det snöade rätt mycket fortfarande. Jag linkade några steg innan jag kom upp på cykeln igen. Hur dum får man bli? Jag ramlade otaliga gånger. Det var svårt att gå också med ovillig fot och cykeln att släpa på. Nu är jag blå lite här och var och liknar mest ett våldtäcktsoffer.

Dagen har, bortsett från foten och det faktum att gehörslektionen var inställd, varit bra. Det lät bra när jag övade på förmiddagen. På eftermiddagen hade vi något som liknade ett jam, fast med klassik musik. Vi spelade bland annat en oktett av Mendelssohn. Jag spelade första fiol med en massa höga toner och gjorde det riktigt bra. Himmel, vad kul det var!

På kvällen var det julkonsert med musiklinjen. Jag spelade med orkestern allra först men missade resten av konserten för att få skjuts hem och slippa åbäket med snö, cykel och plastpåse igen. Jag hade gärna sjungit Jingle Bells i kazoo men det får bli en annan gång :-)

Nu har jag nästan kokat foten och gjort en massa sjukgymnastik för att få den att bli normal. I morgon ska jag nämligen leka med Hjalmar i snön och då vill jag helst ha skor på mig. Jag inbillar mig att den ser en aning bättre ut. Peppar, peppar!

Drabbad av plötslig huslighet har jag lagat åtta matlådor med pasta och linssås och kokat svartvinbärssylt. Nu ska jag sova på min spikmatta. God natt!

När jag gick ensam hem genom ett frostigt Bollnäs igår var jag alltigenom lycklig. Min plan var då att jag skulle gå upp i tid och hjälpa till med städningen. Jag trodde att jag skulle vara mycket piggare än de som varit uppe och festat hela natten.

När jag vaknat var det kört. I två timmar låg jag kvar i sängen och varvade TENS och spikmatta, åt ipren och smörjde ömma muskler med zon. Sen kunde jag ta mig upp. Jag kom till träkyrkan i samma ögonblick som de lämnade över nycklarna till uthyrarna. Perfekt timing.

Jag åkte till skolan istället och ordnade det sista inför Lucia på Freluga Gård. Det kändes halvbra förberett och jag var rätt orolig att det inte skulle hålla men succén var ett faktum. Det var så himla mysigt!


Såhär såg vi ut förra året. Nu var vi bara fyra och hade ny tenor och bas men det finns tyvärr inga bilderfrån i år. Stället är fantastiskt. "Här skulle man fira jul!" sa August, och det har han rätt i.

När vi kom tillbaka till skolan bestämde vi oss snabbt för att fortsätta lussandet. Helt oanmälda travade vi in på Hemköp med brinnande ljus i full Luciaskrud. Vi gick några varv runt hyllorna och stannade slutligen framför godiset och kassorna. Jag tror vi gjorde ännu större succé där.

Nu ska jag dammsuga innan Luciarepet i skolan. Kroppen är nästan glad igen.

Att man kan vara så glad. Att det får vara så bra.

Jag klarade det! Jag var så himla rädd att återvändaren skulle bli en mardöm men det gick hur bra som helst! Trots den jävla ryggen och de jävla benen och den jävla kroppen i största allmänhet kom jag i tid till förberedelserna före festen. Jag bar bord och sprang i trappor. Det är knappt jag kan tro det själv.

Jag deltog i speeddating med skolans alla ettor. Tänk er att sitta i en ring och prata med en ny person varannan minut i en gympasal där åttio andra personer också pratar om man knappt klarar av att följa med i ett vanligt samtal. Det är mäktigt när man märker att man överlevt.

Fikat var lyckat och hur mysigt som helst. Där slutade min hjärna fungera ett tag. Jag gick vilse i källaren när jag skulle stryka mitt Lucialinne och så glömde jag samtliga portkoder i skolan så när jag väl hittat ut fick jag stå och frysa ett tag.

När själva festen började ville jag bara skrika "Ser ni hur snygg jag är? Ser ni att jag går som er? Ser ni att jag kan böja på knäna rätt och att jag svänger på skulderpartiet? Ser ni att mina fötter är lätta och att jag kan bära saker utan att ramla? Ser ni att idag är allt som det ska?"

Jag bar tunga severingsfat och serverade kladdkaka. Jag tillochmed dansade fast jag aldrig trott det skulle hända igen. När jag är så trött hinner jag bli medveten om att jag tänker att jag ska utföra en rörelse innan jag faktiskt gör det och det är ingen hit om man dansar. Allt blir liksom förskjutet och jag blir mycket förvirrad.

Vid elva tog mina ipren slut men jag klarade av att dansa (och sitta på en stol och se på de dansande) i hela två timmar till. Strax efter ett gick det inte längre men då hade jag redan fått ut så mycket mer av festen än jag väntat. Det känns alltid jobbigt att gå hem före alla andra för att man inte orkar längre. Jag hatar tanken på att andra ska tänka att det är typiskt mig att gå så fort festen har börjat. Men jag kan inte vara missnöjd med gårdagen. Den var helt och hållet perfekt.

Att en rejäl sovmorgon, en varm dusch och ett lätt snöväder var allt som behövdes borde jag ha förstått. Ryggen mördar mig fortfarande långsamt men humöret är på topp. Tjoho!

Fröken, jag tror att jag nervärderar min tillfälliga prestation när jag har mina svackor. Frustationen ligger i att jag vet att jag kan så mycket bättre men inte hittar koncentrationen eller orken eller vad det nu kan vara som fattas. Ibland funkar ingenting och jag vet inte vad som är fel. Eller vet jag det? Det känns som om problemet helt och hållet siter i min kropp och inte i mitt kunnande. Det tål jag inte.
Såna svackor har väl alla men jag tror mina kommer lite oftare och håller i sig lite längre. Just nu är jag dessutom i en situation där effektiv övning är superviktig. Jag kan och jag vill, så varför går det inte? Morr!

Tror någon att jag fick sova i går? Icke. Fast jag var så trött att det värkte blev värken lite för mycket för att jag skulle kunna sova. Det gjorde för ont för att röra sig och för ont för att ligga stilla. Framåt ett somnade jag till slut. Tror någon att jag kom upp när klockan ringde vid sex? Icke. Som tur är har min kropp ställt in sig på att jag ska ta medicinen klockan åtta så jag vaknar alltid då, oavsett hur lite jag sovit under natten.

Det blev alltså en riktig kalabalikmorgon. Strax efter nio var jag på skolan men så mycket vettig övning har det inte blivit av. Jag spelar falskt och fel. Stråken går åt fel håll. Det låter illa! Dessutom har jag fått svårt för att andas av bara farten så nu sjunger jag illa också. Jag blir bara anfådd och orkar varken hålla ton eller andas på rätt ställen. Usch, den här dagen fick inte många rätt.

Nu i kväll har jag bakat pepparkakor och pussat på Hjalmar så helt värdelöst har det inte varit. Så har jag lyssnat på en julsaga, svamlat med Ellika och fått en oväntad komplimang. Kvartetten och sångensemblen är ju helt underbara trots att jag själv inte håller måttet.

Sent i går fick jag bilderna från sjukhuset. Det känns så himla långt borta fast det bara är en vecka sen jag kom hem. Jag tycker om att jag ser så glad och belåten ut på dem också. Jag anar att det har något att göra med det hembakade julgodiset jag fått av E och L som var där och tog korten.


Den tjugonde december ska jag prata i telefon med mästerneurologen själv. Nu ska kloka frågor skrivas ner och självförtroendet höjas. Det är mig det handlar om. Jag får fråga och kräva vad jag vill. Punkt.

Nu ska jag sova. Länge, djupt och gott. Imorgon blir bra. Riktigt bra. Puss och kram!

Där tog min överkottsenergi slut. Sex dagar sedan jag kom hem från Uppsala. Kanske borde jag ha lyssnat på läkaren som sa att det var viktigt att jag skulle ta det lugnt ett tag efter undersökningen. Även om det inte blev nåt krampande fick jag inte glömma att justeringen av medicinerna och anspänningen det innebar var en stor ansträngning för kroppen. Men jag mådde ju så bra. Och allt var så kul. Är så kul.

Jag har ingen som helst lust att vara festglad i helgen. Jag vill bara sova. Det gör så där tokont igen. Som före TENS trots att jag använder den så mycket jag får. I morse kom jag knappt ur sängen. Usch för kyla och mörker!

Jag fick en bra kommentar av pianisten i tisdags. Han tyckte jag gjorde allt för "ungefärligt" och jag kan hålla med honom. Jag har inte koncentrationen och höftar lite med tempot, takten och intonationen. Det märktes på inspelningen av storgemensam också. Jag spelade tokfel i början och tänkte att "nu kan det ju inte bli värre i alla fall". Sen gav jag järnet men koncentrerade mig inte alls. Skärpning!

Som uppvärmning spelade jag upp för kuratorn på morgonen. Hon tyckte det var fantastiskt, sa att hon blev alldeles lugn. Det är fint beröm. Precis vad jag vill uppnå med Haydn. Tyvärr blev jag själv inte särskilt lugn då. Det är en helt annan sak att spela för bara en person än för en hel publik. Det blir så mycket mer personligt på något sätt. Jag var tämligen nervös men ändå nöjd efter den uppspelningen. Glad över att jag tordes.

Nu lyssnar jag på Dvorák men ska strax sova. Jag behöver det så innerligt väl. Och snälla, gör så att jag orkar med ännu ett i morgon!

Jag får be om ursäkt att jag inte bloggat på ett tag nu. Plötsligt händer det så mycket samtidigt. Nuet hinner ikapp mig. Först måste jag hinna träffa familjen, som jag inte sett sedan innan jag åkte till Uppsala, så skulle lägenheten julpyntas och tvätten tvättas... I helgen var det musikfestival på skolan, något jag helt hade glömt bort. Det blev hur trevligt som helst men lite dåligt timat eftersom jag borde försöka komma igång med övningen eftersom pianisten kommer imorn och det vankas uppspel. Nu när det äntligen lossnat med kvartettspelet för min del är det också något jag vill satsa på. Och så återvändaren. Och Lucia. Både med kören i skolan och med min lilla sångensemble.

Jag kom precis hem från skolan. Klockan är snart halv ett. Jag var på väg hem vid sju men så hamnade jag i elevhemmens kök och bakade tolv kladdkakor och tvåhundrafyrtio muffins. Var fick jag den energin ifrån? Jag som inte ens orkade gå till skolan i morse. Nu sprang jag till och med mellan ugnarna som praktiskt nog finns i olika byggnader. Så kul var det längesen jag hade. Allt går så himla bra nu. Jag till och med spelar riktegt bra om jag får säga det själv. Det är bara lite mycket samtidigt. Men på något sätt orkar jag ju. Usch, jag skriver som den virrpanna jag är.

Nu ska jag sova i åtminstone sex timmar innan jag ska upp för att gå till sjukhuset innan jag får skjuts till skolan för panikövning och pianokomp, uppspel, körövning, mer fiolövning, Luciaensemblerep och pianonötning. Någonstans ska jag hinna plugga teori också. Det har jag försummat allt för länge. Och så var det julklapparna jag inte har råd att köpa som allstå måste pysslas ihop.

Nu är jag för trött för att kunna sova. Himmel och plättar, jag tror jag lägger in mig igen bara för att skruva ner tempot på omvärlden en smula! Godnatt!

Jag är så glad att jag har just de tre jag har: Haydns violinkonsert i C-dur, Svendsens Romanze och Kabalevskys violinkonsert i C-dur.

Om jag var tekniskt lagd skulle jag länka till youtube eller spotify här men så är inte fallet, ni får leta själva.

Balansen är perfekt.

I Svendsen får jag uttrycka all min sorg och längtan. Sorgen över allt som inte blev som det skulle och längtan efter en kropp som kan bära mig genom livet.

I Kabalevsky får jag vara riktigt jävla förbannad och på något sätt överlycklig samtidigt. Där ryms känslorna som exploderar, som inte får plats i det utrymme som avsetts för dem. När jag spelar blir den del av mig som vill skrika och gråta och hoppa och slå lugn.

Och så Haydn, på sätt och vis det svåraste av dem alla. Hur uttrycker man trygghet? Hur spelar man en sprudlande glädje som inte är okontrollerbar men inte heller tillbakahållen. Lugn och säker, bara en aning nyckfull och lite, lite dramatisk. Lika naturlig som en fågel. Lätt och självklar och ljus.

Styckena sammanfattar mina år på Folkis. All dramatik och de jobbiga känslosvängarna finns med. Besvilkelse, ilska och sorg också lugnet och tilliten i att nu blir allt bra. Nu är det över. Glädjen i att utvecklas musikaliskt och självförtroendemässigt (snyggt ord men ni förstår vad jag menar). Den obeskrivliga glädjen när allt faller på plats. Allt jag har fått. Allt jag har blivit. Allt jag är.

Jag minns inte när jag mådde så här bra senast. Jag överskattade mina ben i förmiddags och kom med andan i halsen till avspänningsträningen men förutom det har dagen varit fullkomligt perfekt. Sjukhusångesten har lagt sig. Jag kan prata med receptionister, sjukgymnaster och läkare utan att få panik. De flesta är ju faktiskt riktigt trevliga. Jag har träffat människor som tycker om mig, som det är lätt att prata med och som tänker, inte på samma sätt men i samma banor som jag. Jag känner mig hemma, accepterad och uppskattad utan att anstränga mig det minsta. Är det inte så det ska vara? Vad är det som gör att jag funkar så i Uppsala men inte i Bollnäs? Får livet vara så här bra? Nu ska jag packa inför morgondagen som har potential att bli precis lika bra.
... Med undantag för kvartettlektionen som jag inte är förberedd till, men allt kan ju inte vara solsken.

En bild jag tycker mycket om. Jag är på väg hem efter melodifestivalen på Folkis. En smula bitter för att jag inte orkar vara kvar på festen men nöjd med att ha sett konserten. Röda rosor och pärlhalsband. Klänningen är nygammal och jag har gjort mig besväret att smika mig en smula. Pappa tyckte kombinationen halskrage - pärlhalsband var värd att föreviga.

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Jag anföll aldrig men på måndag förmiddag kom en annan krampare som behövde utrustningen och jag blev bortkopplad. Avkopplad.

Medicinen har satts in igen. Jag får stå på den i ett par månader nu så försöker vi igen, senare.

Det är lite surt att veckan inte "gav något" men ändå så otroligt skönt att inte ha krampat. Jag känner mig en aning mer trött och matt än vanligt. Veckan har ändå varit en spänd väntan på att något obehagligt ska komma. Men sjuk är jag inte - snarare friskare än jag var innan jag åkte ner.

Nu ska jag må bra i de där månaderna. Dröjer det länge och jag förblir krampfri kan jag kanske argumentera för att få äta tegretol en längre period. Det tar vi då.

Idag ska jag klippa håret. Stackars Sophie ska försöka få bort de klisterrester jag inte lyckats tvätta bort själv. Jag och Daniela ska ta en promenad och hälsa på på skolan en sväng. I kväll ska jag fika på stan med Hanna och Lisa. Sist ska jag laga tofuhamburgare till Sara som kommer hem sent. Visst låter det underbart!