en önskedröm eller verkligheten imorgon
Jag har inte ont någonstans och jag har skickat ansökningen till folkhögskolan.
den största hemligheten bär vi alla inom oss
för första gången i mitt liv känner jag att det är bättre för alla om jag är i skolan så lite som möjligt. en konstig känsla. jag som har tyckt att det inte är något konstigt med att sitta kvar och plugga till efter tio, eller göra mattediagnoser på nyårsafton. varför inte? trots att jag har vilat och vilat i en evighet måste jag fortsätta. det tar emot, nu borde jag väl ha energi till övers för att driva ett kärnkraftverk eller nåt. men icke. det får bli till att mesa till det lite sista terminen. hela jag har sagt ifrån. hit men inte längre. och snart är det slut. jag kommer alltid att längta tillbaka. men jag är färdig med det nu, snart i alla fall.
dagen har varit tillfredsställande social. jag har pratat munnen ur led med sara, slappat i sofforna med en annan sara (och naturligtvis gjort en massa engelskauppgifter samtidigt) och gått på stan med ingrid. ren lycka. jag slår vad om att jag sken som en sol hela tiden.
nu ska jag skriva den satans uppsatsen. ddet ska vara färdignotat och färdigformulerat vid tio. om jag orkar ska jag börja med analysen, annars får den komma till liv imorgon när jag är dömd till en massa dödtid i datasalen mellan skolgång och fiollektion. det ordnar sig. det ordnar sig alltid.
ibland känner man sig lite ensam
Jag sov knappt mellan måndagen och tisdagen på grund av svåra andningssvårigheter. Jag snöt mig, nös, hostade och snörvlade som en galning.
På morgonen fick jag ångest över om jag skulle åka till skolan trots sömnbrist, rinnande ögon, disfunktionell hals och näsa samt en huvudvärk som inte går att beskriva. Slutligen bestämde jag mig för att stanna hemma och skriva den historiauppsats och få undan de uppgifter jag har kvar i Psykologi A som jag börjar få panik över. Ska man skriva och läsa är det bra om man kan sitta upp. Det är inget måste, men det är absolut bekvämast. Att ligga på mage med lyft huvud funkade inte heller. Eftersom jag i vaket tillstånd måste koncentrera mig för att få mina ögon att fungera som de ska och jag just då inte hade särskilt stor koncentrationsförmåga sket jag helt enkelt i dem. Orkade inte bry mig. Följden av detta blev att jag som max fick till ett hyfsat tunnelseende så att jag kunde kravla iväg till toaletten, äta frukost och prata i telefonen. Det sysslade jag med fram till tolv ungefär. Då mådde jag bättre och gick upp för att äta lunch.
Senare pendlade jag mellan datorn och sängen. Klockan två insåg jag att jag måste sova en stund om jag skulle orka se cityakuten halv tre. Så gjorde jag, sen sov jag lite till, sen var klockan halv sex och jag hade en bokad tvättid. Den kunde inte struntas i så det blev ett rusande i trappor med tvätt resten av kvällen. Iförd pyamas och tofflor, med en frisyr som påminde om en halvklippt tuppkyckling. Snygg var jag.
Det jag ville komma fram till var att jag inte har träffat en enda människa på hela dagen. Jag har pratat med den snälla personen som förstod vad jag sanär jag sjukanmälde mig, min kära moder och läkaren som ringde för att berätta om mina provsvar som kommit. (som vanligt låg samtliga lite för nära gränserna för vad som är normalt, de ska tas om om en månad för att följas upp. detta kan vara förklaringen på mystiska blåmärken, näsblod och blödande öron). Några sms skickade jag också. Och just, förlåt Rebecka, jag tror jag var vaken de fem sista minutrarna du var hemma i morse.
Inte ett ord har jag skrivit och paniken är inte ett dugg nertonad. Men jag får väl försöka förstå att jag förmodligen kommer att överleva även om jag skulle få IG i samtliga resterande kurser. Värre än så blir det inte. Det viktigaste är alltid att bli frisk. Trots att man bara är förkyld.
ynk!
Tio aj
Mina öron som blöder
Min mun som blöder
Min näsa som inte blöder, för en gångs skull, men är helt igentäppt
Min rygg som har varit konstig sedan promenaden
Mitt huvud som bultar och är trött
En finne på armbågen, fruktansvärt
Ett ärr efter att jag har rivit mig själv i sömnen på den andra armbågen
Min nacke som är stel och konstig
Mina knän som har fått fler mystiska blåmärken
Nu tycker jag ännu mer synd om mig själv. Det hjälpte tydligen inte att bara vinka, jag är förkyld som en jag vet inte vad. Det blev bara en timmes promenad idag, en bit mot högarna, men det gjorde ingenting. Solen sken och jag mötte en massa glada människor och fina hundar. Kanske har promenaderna en del i förkylningen men då är jag tusen gånger hellre förkyld av att ha varit utomhus än att ha varit inomhus hela helgen.
Värme!
Rekord!
Jag har precis ätit middag, tapas med curry, banan och tomater. Vet egentligen inte om de kan kallas för tapas, men gott var det i alla fall.
Inte ett ord har jag skrivit. Jag får strunta i att gå till domkyrkan imorgon. Kan behöva en till sovmorgon och så behöver jag verkligen tiden till att skriva. Gardinerna är bytta. Död åt den människa som uppfann polyester! Finns det något tyg det är svårare att sy i och stryka? Snyggt blev det åtminstone. Imorgon måste jag putsa fönstren och damma.
Ontontont och trötttrötttrött. Imorgon är en annan dag.
God natt!
Hon kom, hon vinkade, hon gick.
På väg hem mötte jag en lärare med tunga matkassar. Vi ropade lite åt varandra tvärs över Svartbäcksgatan innan jag vaggade vidare hemåt. Efter tio steg ungefär kom jag på att jag hade kunnat hjälpa till att bära kassar och kanske få prat och te ändå. Som tur var slog det mig att den stackars läraren kanske ville vara ifred från efterhängsna elever på helgerna åtminstone. Det skrattade jag åt ett tag, sen gick jag hem, bytte gardiner och drack mitt eget te. Nu ska jag skriva en uppsats, det var säkert för att påminna mig om det jag mötte läraren.
Hm, nu har jag kommit på vad som är min sämsta egenskap. Jag ser mig själv som en börda för andra. Jag ska alltid tränga mig på och vara social när folk vill vara ifred eller helst kasta något hårt eller brinnande på mig. När jag vaggade som värst tyckte jag lite synd om mig själv och skämdes för att jag hade tänkt tränga mig på hos Sara fast jag visste att hon varit sjuk, sen hos läraren till på köpet. Då tyckte jag ännu mer synd om mig själv för att jag var en sådan idiot som trodde att jag betydde något för någon annan. Visst är man dum? Svensk dumhet och jantelag när den är som värst. Så mycket som de människorna betyder för mig är det klart att jag betyder nåt för dem. Vi hade säkert haft jättekul, så charmig som jag är!
Hej underbara morgon!
Mer av mig till folket
Depp
Jag är inte längre en del av klassen. Återigen ensam. Inte intresserad. Konstig och fel. Vill inte vara med på deras fester. Vill inte supa mig full och tappa greppet om den verklighet jag äntligen hittat tillbaka till. Vill inte såra, tjata, fördöma. Blir ledsen för att jag vet att skam är svårare att hantera än ilska. Lilla gumman. Jag vill hjälpa. Men hur mycket tror Han att man orkar med egentligen? Och jag förstår varken vart dina eller mina sorger kom ifrån från början. Konkret.
Jag reser genom de utblottade byarna där det förtryckta folket naivt fortsätter plöja den utarmade jorden. De fortsätter envist tro att världen är en god plats att leva på och att mänskligheten i grund och botten är god. Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan de kan inse att det inte är så.
Förvirring.
Naturkunskap, eller?
Nej, det här var svårt! Vi måste sjunga! Eller kan man dra en liknelse till sprit?
Det är alltså så här det ligger till: De olika stadierna i vanlig celldelning, alltså mitos kan sjungas till tonerna av blinka lilla stjärna.
interfasen och profasen sen så kommer metofasen,
anafasen, telofasen, detta kallas för mitos
interfasen och profasen, metofasen, anafasen
Avsluta med att skrika OCH TELOFASEN FÖR I H**VETE
Hur cellen kommunicerar med omvärlden kan liknas vid spritsmuggling.
I Tyskland finns det billig sprit. I Sverige finns det bra sprit. I Sverige finns det svenskar som vill köpa billig sprit. I Tyskland finns det tyskar som vill köpa bra sprit. (detta kan diskuteras men det var så det sades i sammanhanget) Ofta åker man över gränsen på semester och passar då på att ta med sig en flaska tillbaka, nån liter på sin höjd. Har man åldern inne är det enkelt och kräver inte särskilt mycket energi alltså har man en klockren diffusion. Man kan också säga att allt strävar efter största möjliga oordning och vill finnas på så stor yta som möjligt. Det inträffar ju rätt så ofta när alkohol är med i bilden.
Så finns ju de som inte nöjer sig med nån liter utan åker fram och tillbaka med lastbilar fulla med sprit. Då måste man åka genom tullen som är en slags sluss, alltså ett kanalprotein. Detta sker endast med laddade partiklar och det måste väl vara lite spännande att åka omkring med en lastbil full med sprit?
Strukturen i ett protein är egentligen ett recept på chokladbollar.
I primärstrukturen bestäms antalet och ordningen på aminosyrorna, alltså är det själva receptet. Jag vill ha mycket kaffe i mina chokladbollar.
I sekundärstrukturen bestäms det hur kedjan av aminosyror snurras runt sin egen axel, alltså om man blandar med mixer eller med händerna.
I teritärstrukturen rullas den snurriga kedjan ihop som ett garnnystan, alltså rullar man smeten till små fisförnäma bollar.
I kvartärstrukturen, som inte alla proteiner har och som alltså inte inträffar alldeles för ofta, klumpar garnnystanet ihop sig med andra garnnystan. Det är när kompisarna inte kommer eller man bara tycker allmänt synd om sig själv och rullar ihop bollarna till en stor klump igen och äter upp hela själv.
Solklart, eller hur!
Det är snart mååååndag morgon
Jag lovad att uppdatera, ångrade mig för att jag borde göra tusen andra saker men om jag inte skriver något nu kommer jag att bubbla över av bra idéer jag inte får förstöra på denna satans blogg! Det var faktiskt riktigt längesen jag skrev något jag verkligen blev nöjd med. Snart börjar litterär gestaltning, hoppar det blir bättre då.
Helgen har varit fantastisk. Det var så skönt att komma hem, och precis lagom länge, lagom mycket av allt. Jag funderar på att flytta hem igen efter studenten. HA! Hade någon sagt så till mig för tre år sedan då jag höll på att gå under av längtan att komma ifrån den lilla ynkans hålan och alla som bodde där hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Aldrig i livet att jag skulle komma tillbaka dit! Någonsin!
Men vad gör man. Helt plötsligt svämmar stan över med människor man trivs med, möjligheter till jobb, roliga och bra kurser jag vill gå och kan behöva i framtiden, möjligheter att ta körkort samt det lilla livet som kommer i sommar som mina föräldrar under inga omständigheter skulle klara av att uppfostra själva! Jag ger mig själv en mycket stor roll i formandet av mina tre felfria bröder och det skulle aldrig falla mig in att lämna en unge i deras vård. Nej, nu skojar jag. Saken är den att jag älskar småbarn, riktigt små barn, ju mindre desto bättre. Från det att jag lärde mig gå tills jag var i tioårsåldern (och förmodligen längre än så) var jag konstant gravid. Fotbollar, kuddar, cykelhjälmar? allt som kunde tänja ut en T-shirt och få en att se riktigt gravid ut kunde användas, och användes flitigt. Alla böcker lästes otaliga gånger och inte ett spädbarn inom en mil fick lämnas ifred från mina vårdande händer. Hur någon stod ut med mig är en gåta.
När min förste bror, Emil, kom till världen var jag drygt ett och ett halvt år gammal. Kunde väl gå och prata på sin höjd. Tusen gånger har jag hört historien om hur jag tultar in på BB, stäcker armarna mot barnet och säger Får jag han? Det var en uppmaning, ingen fråga. När bror två kom, Simon, var jag sex. Det var ingen idé att försöka hålla honom från mig. Villkoren var att jag lade skötbordet på golvet och satt ner och åkte på rumpan med ungen i knäet ner för trappan. Och Adam, som kom två och ett halvt år senare? Ja, det är ett under att han överhuvudtaget kan gå. Så vad händer nu? Syskon nummer fyra är på väg och systeryster som haft världen som planerad arbetsplats överväger att flytta hem till föräldrarna och vara nyttig i ett år. Minst. Är jag patetisk, smart eller bara obegripligt dumsnäll? Det spelar väl egentligen ingen roll, bara alla blir glada, och stan har ju andra fördelar. Framförallt ska man inte ge sig ut i världen utan ett öre på fickan ett halvår eller mindre sedan man bott hemma av andra skäl. Det vore inte smart alls.
Bara för att vara ännu smartare ska jag nu avsluta denna svamliga text och skriva ihop en italienska-presentation som jag ska hålla imorgon, skulle ha hållit i fredags? Jag kanske rent utav skriver något bättre då, vem vet?
Ska passa på att tipsa om ett test jag såg i Saras bilddagbok: Hur synd är det om dig? Jag fick en snygg bild på en riktigt ful fisk och de tröstande raderna att det faktiskt är synd om mig, 49 procent synd till och med. Vet inte varför, kanske för att jag inte förstår hur jag ska göra för att kopiera bilden och lägga in den här. Länken ska ni åtminstone få: http://www.voolife.com/games/quizz/
God natt alla dönickar, vi ses i ett annat liv.
Ensam?
Men jag är ju här.
Fast du är ju också ensam.
Du måste finnas
Glädjen är här i dag. Orken har kommit tillbaka. Jag har strukit hela morgonen och städat våra klädskåp. Igår sjöng jag medan hon dammsög, högt och länge som en riktig galenpanna. Det gjorde inget om någon skulle råka höra för det lät faktiskt riktigt bra. Sorgen kom och gick tidigare på dagen. Jag finns för ingenting och ingen. Maktlösheten. Ville inte åka hem till ensamheten. Jag har ingenting att åka till och ingenting att stanna kvar för. Ingen skulle sakna mig om jag försvann. Ingen skulle märka.
Nu ligger det lilla livet och sover igen. Jag satt ett tag och åt inne hos henne. Har lämnat brickan med mat ifall hon skulle vakna. Sjöng lite för mig själv. Tänkte på det absurda i det hela, och det väldigt självklara. Gårdagen var bra, blev bra, tillslut.
Vi pratade om efter döden. Jag har inte brytt mig så mycket om vad som skulle hända med mig. Jag skulle ju ändå vara död. Begravning och sånt är ju mest för de sörjandes skull. Så kom jag på att det skulle ju inte alls bli som jag ville. Jag vill inte bli nergrävd. Jag är rädd för mörker och kyrkogårdar. Jag vill bli kremerad och helst spridd någonstans, eller nergrävd i en urna. Men inte i Bollnäs, inte på kyrkogården. I så fall bredvid Hannes men helst någonstans där man kan vara glad, kanske i Taizé, nere vid sjön. Ingen badar ändå där för vattnet är så smutsigt. Det perfekta stället att bli spridd på, att få vila på. Men för de som finns kvar? Det betyder mycket att ha någonstans att gå till där man kan känna att någon är nära. Tänk att bli nergrävd på ön, eller under lönnen på vår tomt. Också ställen att vara trygg och lycklig på. Men på vår tomt blev allt för många djur nergrävda, efter den galne slaktaren. Nej, hellre på ön. Jag undrar om någon kommer att se det här. Om någon kommer att veta det. Om jag skulle dö nu alltså, pang bom. Vem skulle i så fall veta vad jag ville?
Det blev mörkt fort. Nyss var det bara skymning, nu syns inget alls.
Ha ha, vilken syn jag måste ha varit igår. Omväxlande arg och glad, stundtals förtvivlad. Jag sprang upp och ner för trapporna med tvätt, iklädd pyjamas och raggsockor. Arg för att jag var ensam och trött och hade ont igen. Någon hade inte städat efter sig så jag fick skura hela tvättstugan. På en fedagskväll! Ledsen för allt som är, glad för allt som är, har varit och kommer. Lite rädd för det jag inte kan styra över, det jag inte vet. Men ändå glad och nyfiken på livet igen. Tack för att den känslan har kommit tillbaka.
Nu ska jag fika lite, dricka te. Sen ska jag skriva om schizofreni och utvecklingspsykologi. Imorgon ska jag byta gardiner och gå ut om solen skiner.
Några namnförslag på femman:
Nehemja
Marimba
Carl Michael
Allram
Ella Maria
Muhammed
mod
kvinnan i andra änden idag var snäll och lugn. såsmåningom lyckades jag bli det också, åtminstone lugn. nu ska jag skicka den remiss som skickats hem till mig från bollnäs till ackis. någon mer än jag som inte riktigt hänger med i resonemanget? varför fick jag den? jag blev tillsagd att själv ta kontakt med sjukgymnastiken när jag fått den. det gjorde jag, men vad skulle de kunna göra när de inte har remissen? någon slags anteckning om uppföljning där tills i augusti hade de, det var mer än jag visste. men men, det blir väl bara att vänta ett tag till, kopiera remissen i skolan på onsdag och skicka iväg den. jag ska i alla fall hem om två veckor och få en behandling igen. och nu kan jag ju faktiskt stå på benen, även om det inte är så trevligt.
nu ska jag tillbaka till sängen igen. har bestämt mig för att tillbringa dagen där och i visst mån framför datorn. dels fryser jag skinnet ur mig och dels kan det vara bra med en riktigt vilodag innan terminen drar igång. jag ska läsa, skriva och bara tänka. himmel så skönt.
Sommarlovet nästa
Så var man tillbaka i Uppsala. Jag är uppriktigt ledsen att jag inte har nån kamera eller kunskapen att lägga in bilder på bloggen, maten vi åt i kväll var värd att förevigas! Jag fick för mig att jag skulle göra något riktigt och lade ner nästan två timmar på en gryta som aldrig ville kokas mjuk. Underbart gott blev det i alla fall, fast nu är jag hungrig igen...
Igår fick jag ännu en behandling. Visst hade jag förstått att jag var trött och inte mådde på topp, så mycket känner man åtminstone, men det blev jobbigare än jag trott. Efter fem minuter lade hon en handduk över ansiktet på mig och sa att jag skulle släppa taget och somna. Det är ingen fara, jag är inte på väg ner igen. Jag är bara lite låg. Julen har varit påfrestande.
Nu längtar jag efter en ny termin, min sista! Ska försöka få de uppsatser jag inte orkade ta itu med under helgerna innan onsdag och skolstart. Sen får vi se: Europa, eller världen, eller Uppsala ett tag till. Vem vet?
Gott nytt år!
Snart bär det av till Uppsala igen, först ska bara två middagar samt en behandling hinnas med. Ett nytt år av möjligheter har börjat. Potatisens år, eller vad det var. Året jag tar studenten, Simon börjar högstadiet, Hanna fyller 20, pappa fyller 40, många barn föds och andra dör. Så går allting runt i livets stora cirkel.
Kram på er allihopa och kolla gärna de nya länkarna.
Fridens Liljor från mig!
