bananpannkaka

Idag ringde de från Sandviken!

... not!

Men min fiollärare ringde. Han som lärde mig dra en blompinne rakt över en riskartong när jag var fem år gammal. Han undrade om jag ville vara med på kulturskolans återvändarkonsert om några veckor. Om jag vill. Så gärna vill jag så jag knappt kan tro det själv.

Varför längtar jag så efter den? Är det så viktigt för mig att få veta att jag är något att vara stolt över. Något att visa upp. Eller är det vetskapen om att det inte går som är så jobbig?

Jag är inget att visa upp.

Har drömt och önskat att få spela Kabalevsky på konserten. Visa de som ställde mig längst bak att jag blivit något. Men jag orkar inte ens spela stycket från början till slut utan att ta en lång paus i mitten.

Jag blev inget.

Jag tackade nej. Ska vara med i orkestern. Flyttas fem år bakåt i tiden. Bävar. Är rädd att jag inte kommer kunna se det stora i att spela med andra trots att det är det bästa jag vet. Rädd att min avundsjuka mot de som får stå längst fram och glänsa ska bli för stor.

Ibland undrar jag vad det är som får mig att inte orka. Borde jag inte kunna spotta i nävarna och anfalla Kabalevsky ännu en gång. Borde jag inte lyckas få den att sitta tills den 13e? Varför skriker min kropp som det inte är något fel på att den redan jobbar mer än den borde?

Jag ska vara stolt. Stolt om jag orkar sitta i orkestern. Stolt om jag orkar det minsta minimala. Men längtan efter friheten är stor.