bananpannkaka

Lyckan var total när jag kom hem tidigare än väntat från skolan och tvättstugan var ledig. Fort upp för att hämta tvätt. Märkligt nog var det enda som blev torrt de lakan jag körde i torktumlaren. Den som aldrig har fungerat förr, jag har fällt många ilskna tårar över denna torktumlare. Någon energisparande idiot hade vridit ner torkskåpet till 40 grader. Inte ens de tolv strumpor och fyra tröjor jag hängde in där torkade på en timme. Död åt miljövännerna.

Mitt bloggfastande har resulterat i inte mindre än tolv uppsatser (ok then, skrivuppgifter if you say so). Jag är mäkta imponerad och ja, jag ska fortsätta. Detta är bara en slags andningspaus. Sjutton återstår men det är för tillfället mindre viktigt. För att fira lite extra tänker jag ge mig själv ett betyg i Engelska B i födelsedagspresent. När studieplanerna delades ut idag uppdagades det att jag hittills gjort mig förtjänt av sexton MVG, två VG och ytterligare två IG. I fyra kurser saknas underlag för betygsättning och åtta kurser är ännu pågående. Var är balansen? Någon som vill byta? De sexton är jag mäkta stolt över men det känns mindre kul att det utan problem kan bli fjorton IG som grädde på moset.

Imorgon händer det alltså. Jag blir nitton år. Något jag helt och hållet förträngt fram till idag. Ska man inte ha kommit över 30-strecket åtminstone innan man börjar glömma hur gammal man är? Vilket år det har varit. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Mina år i Uppsala är de hittills bästa i mitt liv. Är det inte konstigt att jag under det senaste år varit i kontakt med såväl poliser som psykvård och sjukvård? Jag har åkt ambulans två gånger, legat på sjukhus i X-antal dagar och polisanmält en person. På söndag är det ett år sedan jag fick veta att åtalet lagts ner. Som sagt, de bästa åren i mitt liv. Vad som gör dem så bra är att jag har tagit mig igenom dem. Visst är det en aning svajigt fortfarande men utan det första, ljuva året hade jag aldrig tagit mig hit. Utan alla människor jag lärt känna skulle jag inte vara den jag är. Utan den förtvivlan jag har känt skulle jag inte kunna känna den glädje jag känner över att vara här, idag.