bananpannkaka

Det är lungt! Hon är epileptiker!

Men egentligen är du ju jättetrött!

Det är inte konstigt att du är frustrerad.

Kan du komma om två timmar?

Jag har läst på lite om ditt elände.

Kissa i plastmuggen, märk den med namn och personnummer och ställ den i luckan.

Nu har jag gjort alla undersökningar jag kan komma på...

Jag håller en tumme för att du ska slippa det här nu!

Om de fick se hur du har det skulle de lägga in dig med en gång!

Är svimningar samma som epileptiska anfall?

Jag tar kontakt med din läkare så får vi se vad vi gör.

Sover du?

Jag är på ICA nu, vad vill du ha?

Då vill vi inte att du ska vara barnvakt.

Helvete!

Nu måste det bli bra snart!

Vilken dag! Upp tidigt, tidigt för att vara jag. Till skolan för rep. Det gick helt okej faktiskt. Dock beslöt vi att öva tillsammans på eftermiddagen också. Oh no, sa min kropp. Jag kom hem vid fyra och somnade direkt. Sov till sex, åt lite och såg Rain man. Vid åtta orkade jag inte sitta upp längre så jag återgick till sängen men kunde konstigt nog inte somna igen. Nyss gick jag upp för att inte riskera att vakna i gryningen.

Jag har inte hört någonting från Sandviken än. Jag är glad för varje dag jag får på skolan. Om jag lyckas vara med och framföra Amerikakvartetten kommer jag spricka av stolthet. Dessvärre håller jag nog inte så värst länge till. Jag har inte hört något från det sommarjobb jag sökt heller. Vikarieperioden börjar om lite drygt en månad. Alltså kommer de första veckorna krocka med Sandviken. Om jag ens får jobbet.

Får jag det inte kommer jag bli stressad över ekonomin. Dubbla hyror för sjukhusvistelse. Ny lägenhet. Ingen inkomst. Aj. Mina besparingar efter ett år med halvt studielån är inte de största.

Får jag det kommer jag bli stressad över att komma i form tills det börjar. Klara av att gå upp fem på mornarna och jobba i åtta timmar. Långt bort.

Tänk om de i Sandviken också vill ha semester. Det är ju inte helt omöjligt. Tänk om jag inte får komma dit förrän i höst. När jag ska plugga på universitetet. Det får inte hända.

Imorgon åker jag med klassen till Falun för att gå på konsert och leva gott. Bilen går ett. Före det ska jag ringa Sandviken. Kanske även sommarjobbet. Sen tar jag ledigt från bekymren nån dag.

Idag har jag levt livet. Inte just precis som jag tänkt mig men nära nog. Jag kom upp i tid. En halvtimme efter att klockan ringt tog jag mig ur sängen (lugn alla, jag tog medicinen i tid, från sängen). Jag fick faktiskt i mig den där superfrukosten innan jag retirerade till sängen igen. Promenader har ju inte varit min grej på ett tag men till ICA kom jag i alla fall på alldeles egen hand. Mat inhandlades och bars hem. Somnade i soffan och åt välling och ett päron från Cuba till lunch. Det svider i miljömedvetenheten. Övade i väl en halvtimme. Klockan sex befann jag mig inte i Ljusdal utan hos trevliga grannar som bjöd på middag. Umgängeskvoten blev alltså fylld till belåtenhet. Nu är jag väldigt trött. I morgon ska jag spela fjärde satsen ur Dvoraks Amerikakvartett. Första stämman. Inför en lärare som är väldigt rar men som jag alltid blir nervös inför. Himmel. Det är bara ett rep. På skoj. Ändå har jag ont i magen. Det är bara att bita ihop och köra. Tack för den här dagen.

Jag har längtat så efter att skriva ett alltigenom positivt inlägg. Solen skiner. Våren är nästan här. Jag övar och övar med min kvartett. Jag har fått en lägenhet. En lägenhet på riktigt. En tvåa i Salabacke som ska hyras i andra hand tillsammans med en av de bästa vänner. Inflyttning första juli. Går det att förstå? Jag skulle kunna vara alltigenom lycklig.

Men.

I torsdags var jag trött och yr och plötsligt bar inte benen. Jag svimmade just som jag lämnat min samtalsterapeut. Jag hade gått genom den långa korridoren med plastgolv och konstiga tavlor på väggarna, öppnat dörren med det krånliga låset och stigit ut i trappuppgången med stengolv. Jag slog mig inte men det gör ont innuti. Kan jag inte få hålla mig på benen nu när jag är anfallsfri?

När jag vaknade hade de fått hindra mig från att vingla ner för trapporna till min cykel. Jag hade ju bråttom till kvartettrepet. Jag leddes till en säng i ett rum någonstans. Jag förstod inte alls var jag var. Jag sov tills Fröken kom och hämtade mig. Överlevde kvartettrep, kvartettlektion och sånglektion. Det kändes viktigt. Jag ville inte hem direkt. Ville veta att det här inte var ett bakslag som ledde mig till alldeles i början igen. Fick skjuts hem och somnade. Sedan dess har jag sovit.

På torsdag kväll kom Ellika och bakade bröd till mig. På fredag gick jag för att hämta min cykel och så var jag på skolan i två timmar. Hyrde en film. Idag lämnade jag tillbaka filmen. Annars har jag sovit.

Korta stunder har jag legat vaken och sett fluffiga små moln sväva förbi på den blå himlen. Tänkt att jag gärna skulle vilja sitta ute i solen ett tag. Men så har jag känt att jag är hungrig och vad värre är - att köket är alldeles för långt borta för att jag ska orka ta mig dit. Så förstår jag långsamt att solskenet befinner sig på andra sidan stiga upp, laga något att äta, äta något, duscha eller åtminstone tvätta sig, klä på sig och ta sig ner för trapporna.

Det känns inte värt att åka till sjukhuset för att få veta att jag är trött och har lågt blodtryck. Det vet jag ändå. Kanske vill de justera mina mediciner men jag tror inte svimningarna beror på dem. Jag tror jag är trött helt enkelt. Slut i kroppen. Slut i huvudet. Nästan helt slut faktiskt.

I morgon ska jag gå upp då medicinklockan ringer. Jag ska äta en riktig frukost med bröd som Ellika bakat och frukt. Sen ska jag gå en promenad i solen. Duscha länge. Öva på sats fyra i kvartetten. Köpa ägg och youghurt. Ringa mamma. Klockan sex ska jag ha tagit bussen till Ljusdal och lyssna på när mina vänner spelar Schubert. Kanske får jag plats i deras bil hem. Till sist ska jag somna gott för att jag vet att jag har levt livet den dagen.

Det syns inte på mig att jag är sjuk. När det är illa går jag som en kratta men anfallen lämnar inga spår. Tillfälliga bulor, blåmärken och skrubbsår ibland. Halskragen syntes ju en hel del men nu är den borta. Tillochmed ögonbrynet som tejpades ihop läkte fint och ärret försvann.

Undersökningarna lämnar också tillfälliga spår men på några dagar är ordningen återställd. Tills nu. Ett märke efter en EKGelektrod vill inte lämna mig. En bit nordväst om min navel (vilket är ett konstigt ställe för en EKGelektrod tycker jag, alldeles för lågt) lyser en måne. Elektroden satt där i fyra dygn och togs bort för snart tre veckor sen. Märket sitter där det sitter. Vill inte blekna ett dugg.

Är det det största bestående men jag får av karusellen är det helt okej tycker jag.

Succé i Växbo! Jag fick applåder i kapellet! Så himla mysigt och kul! Nu är jag så himla trött!

Jag har varit trött. Som ni förstår. Jonas minnestund igår tog all energi som fanns kvar. Nu är det klart. Han är död och begraven. Så overkligt men så skönt att få sörja tillsammans var det.

Jag spelar mycket - tro det eller ej. Mer än jag gjort på länge i alla fall. Och det känns. Jag blir så otroligt besviken när jag märker hur mycket sämre jag blir i händer, rygg och axlar av att spela. Så mycket jag stretchar, töjer och mjukar upp borde det inte bli så kan man tycka.

Ju mer jag spelar desto säkrare blir jag på att det inte är vad jag vill viga mitt liv åt. För första gången i mitt liv ställs jag inför något som min vilja inte räcker till för. Jag har alltid fått hör aatt jag har alla förutsättningar i världen för att göra precis vad jag vill och jag har trott att det betyder att jag verkligen kan göra vad som helst. Men inte det här. Det är inte värt det. Jag vill inte.

Ju mer jag spelar desto säkrare blir jag på att det är vad jag vill göra just nu. De veckor som är kvar av terminen ska min vilja räcka till. Det får göra hur ont det vill och jag får bli hur trött som helst. Det här är vad jag vill. En liten stund till. Sen ska jag ta en lååång paus.

Åren på Folkis har tagit mig till en nivå spelmässigt som gör att jag känner mig trygg i att kunna lägga av nu men ändå kunna börja igen när jag vill. Kanske passar fiolen inte min kropp och mitt liv förrän jag är femtio, men då har jag mycket att falla tillbaka på. Jag vet hur jag ska jobba för att komma igång snabbt och jag har mycket intressant och roligt material att jobba med.

Ikväll ska jag spela vacker musik i vackra Växbo med härliga människor. Jag är taggad och inte så lite nervös. Det kommer bli så hinla kul!

Snälla, låt mig sova. Snälla, låt mig sova. Snälla, låt mig sova.

Idag började skolan efter påsklovet. Jag alltid blir lika förvånad när jag upptäcker att det faktiskt finns en vardag att förhålla sig till. Så mycket av den handlar om att säga ifrån och låta bli och hoppa av så det är ett under att någon slags rutin faktiskt finns kvar. Jag har tänkt mycket på det och haft dåligt samvete för både det ena och det andra. Kanske mest för att jag inte orkar vilja mer. Men igår drog jag den fantastiska slutsatsen att det jag väntar på, och som ofrånkomligen kommer stycka upp terminen än mer, är något som ska få mig att orka. Det är faktiskt inte så konstigt att jag inte blir bra över en natt. Det är inte konstigt att det är så förbenat tungt. Jag fick remissen till smärtkliniken för att jag behövde den. En läkare tyckte jag hade mer ont än vad man ska behöva ha för över ett år sen. Sedan dess har det inte blivit bättre. Så det är inte konstigt att min vardag är konstig. Vilken insikt.

Efter föregående inlägg blir jag nästan full i skratt när jag tänker på hur den här dagen varit. Sent i gårkväll kom jag på att jag hade väldigt mycket att göra. I tre veckors tid har jag tänkt att jag måste dammsuga men inte orkat. Jag måste organisera om mina köksskåp för att få plats med alla nya saker. Jag måste laga matlådor. Lite fick jag gjort och kom i säng alldeles för sent. Ett tag tänkte jag gå upp tidigt för att kunna vara på skolan i god tid den första dagen men snart insåg jag att jag måste få sova om jag skulle orka vara kvar tills efter orkestern.

Jag ställde klockan på åtta och somnade som en stock. Kvart i sex vaknade jag av ett ljud. Vad i h... Först trodde jag att jag fått ett sms men mobilen var avstängd. Efter ett tag insåg jag att jag vaknat av grannens väckarklocka. Typiskt. Jag somnade om och vaknade när min klocka ringde. Det tog mig en halvtimme att komma ur sängen men sen uppvisade jag sällan skådad effektivitet.

Jag dammsög, skrev ner recept och åt frukost på under en timme.  Det är stort. Sen tog jag cykeln. Cykeln. till ICA för att sopsortera. Det är större. På skolan orkade jag knappt öva men det gick ändå hyffsat på orkestern. Fingrarna och handlederna känns som gjutna i betong och värker men jag hade inte väntat mig något annat nu när jag inte spelat på så länge. Nacken är som den är. Och ryggen. Och benen. Ja ja...

Jag gick hem i solen via ICA där florsocker och ägg inhandlades. Hemma vispade jag ägg och socker så pösigt händerna tillät och rörde ihop en drömtårta. Ellika och Ingrid kom för att fira mig på födelsedagen. Jag är numera stolt ägare till fem kilo potatis och två kilo morötter samt en potatisstamp. Man tackar. Vi åt faktiskt upp hela tårtan och en massa fruktsallad och te. Så hade vi väldigt trevligt.

Sedan de gått har jag kokat brutalt mycket potatissoppa, bakat en grönsakspaj och diskat sjuttioelva gånger. Jag kommer inte behöva orka laga mat på två veckor.

Det här blev ett långt inlägg. Ibland tänker jag att mitt liv vore så mycket mer intressant att läsa om om jag kunde belysa någon händelse här och där istället för att rabbla upp nästan allt som hänt mig. Snart kanske jag lyckas med det. Nu skriver jag utan att tänka, utan att redigera och då blir det som det blir. Klarar jag av att skriva länge och långt ser jag det som ett framsteg.

Nu är jag sagolikt trött. Imorgon ska jag ha min första gehörslektion på mycket länge. Jag bävar inför den med en gnutta indignation. Jag kan göra mycket roligt av den tid jag har kvar på folkis. Någon gång kommer jag kanske tycka gehör är begripligt men nu handlar det mest om att sitta av tiden. Jag tänker inte ha dåligt samvete. Jag önskar att jag kunde anstränga mig mer för att förstå men jag gör redan allt jag kan. Glad och trevlig ska jag vara. Och göra mina läxor. Och lära mig alla intervall upp och ner för det kommer jag ha användning av när jag sjunger i kör.

Typ så. Är inlägget klart nu? Jag tror nog det. Eller? Jo, jag kommer inte på nåt vettigt att skriva. Godnatt!

I morse fick jag uppleva ett mindre trevligt händelseförlopp som dessvärre inträffar allt oftare numera. Jag är trött. Så väldigt trött. Och har ont. Så väldigt ont. Men det vet ni redan.

Ibland vaknar man och är kissnödig. Det är inte så konstigt. Ibland orkar man inte gå upp med en gång utan ligger kvar tills kissnödigheten överstiger tröttheten. Det har egentligen inte så mycket med händelseförloppet att göra men jag tror det är en känsla åtminstone några av de som läser kan relatera till.

Händelseförloppet börjar med att man vaknar och faktiskt är ganska utsövd men inte tar sig ur sängen på grund av våldsamma smärtor. Man blir trött av smärtan och somnar om. När man legat i sängen i mer än tolv timmar börjar man oftast bli hungrig. Tyvärr är det fortfarande omöjligt att ta sig ur sängen. Efter ytterligare ett par timmar är man vimmelkantig av hunger. I bästa fall ger smärtan med sig så småningom men dagen blir i alla fall helt upp och ner eftersom rutinerna blir rubbade. I värsta fall har man varit sjukligt trött en längre tid och har därför ingen mat hemma eftersom det varit omöjligt att ta sig till affären. I dag var ett värsta fall.

Allt går så långsamt då. Allt man gör blir fel och det tar onödigt lång tid att ta sig till Hemköp för att handla. Alldeles för sent kom jag till E för att sedan hetsäta ris med wook och fruktsallad. Det första jag åt på arton timmar. Inte okej.

Jag har fyllt år. Jajamensan! Tjugoett hann jag fylla i helgen nästan utan att jag förstod det. Jag har firats. Släkt och vänner har förgyllt mina dagar. Jag har blivit kramad och sjungen för. Överöst med fina presenter. Bland annat en vitlökspress, tekulor, ett durkslag och en stekspade. Saker jag verkligen önskat mig, fast de kanske inte ser så mycket ut för världen. De lite mer fancy sakerna var en stavmixer, en fantastisk sjal och en tekanna. Så fick jag ärva en vas. Helt galet. Efter min pappas morfars farmor. Tanten hette Karin och levde mellan 1850 och 1952. Bara det. Hur många som föddes på 1800talet blev över hundra år gamla tror ni? Verkligen helt galet. Dessutom är den snygg! Passar perfekt ihop med min Minevas jag fick förra året. Men törs jag ha den framme? Knappast. Den ligger noga nerpackad i en stadig kartong med en massa papper i, för säkerhets skull.

Något jag tänkte på när jag var på akuten var att jag inte var rädd. Jag kände mig helt lugn. Jag hade kontroll. Det var första gången jag kom till akuten i Bollnäs vid medvetande. Alla andra gånger har jag åkt ambulans. Väntrummet var mindre än det i Uppsala, lugnare och trevligare. Det var inte så mycket folk och gick fort att komma in. Sköterskorna beklagade att det var så mycket folk och att vi fick vänta så länge. En timme fick jag sitta. Två timmar fick jag ligga på en brits, sova och bli stucken innan läkaren kom. Mitt rekord är tretton timmars väntan på läkaren. Tre timmar är ingenting.

Jag mådde dessutom rätt bra, förutom tröttheten. Lite blåslagen och illamående men inte alls så illa som det varit. Låg steget före sköterskan hela tiden. Drog upp tröjan för EKGt, räckte fram frikortet, vet att jag är lättare att sticka i vänster armveck...

Stickandet ja, det är väl mitt nya trauma från akuten. Mitt vänstra armveck var ärrat från nålen jag haft i Uppsala så det fick bli det högra. Det högra ville inte sammarbeta alls. Det var helt omöjligt. Sköterskan grävde febrilt men hittade inget kärl överhuvudtaget. Till slut gav hon upp och satte en kanyl i handen. Den ville inte heller vara med. Hon fick slå och massera handen för att pressa fram några droppar till de fyra provrör som krävdes. Konstigt. Jag är annars extremt lättstucken och har en koagulationsrubbning som gör att blodet sprutar så fort en nål nuddar huden. Det brukar vara svårare att få det att sluta. Men inte nu. Kanske tycker kroppen att det får vara nog med stickandet nu. Ni har fått tillräckligt med blod av mig. Punkt.

Jag får liksom ingen ordning på det här. Jag är glad, jag är ledsen men framförallt är jag trött. Så oerhört lättad över att få leva i säkerhet en längre period nu. Det bästa som finns är när läkare kommer in i rummet med huvudet på sned och säger: Nej, Moa. Nu tycker vi att du har haft nog av det här.
Hela kroppen vill skrika: Ja, ta bort det! Gör det fort! Gör det nu!
Det känns särskilt bra om orden följs av: Du ska inte behöva tänka så mycket på det. Vi vet att det här funkar. Nu får du ditt liv tillbaka.

Lättnaden går inte att beskriva.

Jag blev utskriven på skärtorsdagen. Skulle få fira påsk i frihet tyckte de. Långfredagen spenderades hos I med vänner. Mycket trevligt. Jag hade kul men var ofattbart trött. Påskafton inleddes med ett riktigt melodikryssande. Brakfrukost och massor av folk. När lugnet lagt sig vankades hundpromenad.

Några gånger under promenaden blev jag oroväckande yr. Det hör dock till min normalstatus så jag tänkte inte så mycket på det då. Någonstans registrerade jag väl att det var jobbigare än vanligt men inte mer än så.

Nästan hemma föll jag. När jag vaknade låg jag på marken med en jacka över mig. Någon strök mig över håret. Allt jag kunde tänka var att jag var trött och ville sova. Jag visste med en gång att det inte var ett anfall. Jag var jämförelsevis klar i huvudet och kände hela kroppen. På något sätt var jag alldeles lugn fast jag var trött och chockad.

Jag sov i nån timme hos I, sen sov jag några timmar hemma. När sex timmar gått och jag inte gjort något annat än att sova ringde jag sjukvårdsupplysningen. Undrade om jag kunde reagera med trötthet på att man justerat medicinen hit och dit. Så fort jag nämnde epilepsi och tegretol blev sköterskan i telefonen rädd och vågade inte säga något. Det var bäst om jag åkte in tyckte hon, helst skulle jag ha gjort det på en gång. Att hon skulle säga så borde jag kanske ha kunnat lista ut själv.

Hursomhelst firade jag påsk på akuten i år. Det är inget jag rekomenderar, trots att det gick jämförelsevis bra. Jag kände mig lugn och erfaren. Det var lugnt i väntrummet. De visade Americas funniest home videos och stämningen var inte alls så kaotisk som den kunde ha varit. Folk skrattade och väntade lugnt. Kanske var det för att jag halvsov och inte var särskilt stressad över vad som skulle ske. Efter EKG, blodtryck, blodstatus, leverprover och det evinnerliga pekandet på näsan kunde jag åka hem. Troligen var det tröttheten som fått mig att svimma och inget anfall, precis som jag trodde. Blodtrycket var alldeles för lågt men fortfarande för högt för att ge dropp. Jag har min stesolid hemma om jag skulle få ett anfall och så länge är allt lugnt. Om det händer igen kanske ska jag åka in på momangen så löser vi det då. Tack och godnatt.

Sedan dess har jag sovit. Nu ska jag sova lite till.