bananpannkaka

En varm majkväll. Jag cyklar hem från folkmusikklassens avslutningskonsert. Lite för tidigt. De andra är kvar på dans men jag orkar inte mer. Är ändå fylld till bredden med lycka och tretakt. Cyklar igenom barndomslandet. Ser hur vackert allt är, som jag hatat så vilt. Den lilla, fula staden med sneda plåtbalkonger mot smutsiga fasader. De många pizzeriorna. Den sunkiga stationen. Inskränkta människor som präntat in i mig att jag inte duger och att jag är konstig. De grå lådorna som är vårt äldreboende. Utomhusbadet där parkbänkar och cyklar kan anas på botten. Ikväll ser jag bara nyutslagna björkar och blå, blå himmel. Ljusnan som nästan svämmar över vid dammluckorna. En låg sol och en blek måne. Hälsingegårdar. Människor som får mig att le av lycka. Som jag trivs med och som faktiskt sagt att jag är bra som jag är. Flera gånger. Och jag minns att jag hört orden förr. För länge sen. När jag var liten. Minnen från längesen som inte är mörka och skrämda utan trygga och skimrande.