God natt!
Jag hatar när man tror att man mår bra, reser sig upp och upptäcker att man inte alls gör det.
Om jag hade en bilddagbok...
... skulle den kunna ha tett sig så här den 17e februari i år:
På neuropsyk får man ha på sig snygga men mycket obekväma mössor.
Sängen jag låg på i sex timmar hade ett mycket snyggt överkast.
Inte mindre än tjugo sladdar går från elektroder på mitt huvud genom denna snygga annordning...
...till denna. Observera halskragen i bakgrunden.
Hemkomna från sjukhuset hälsar jag och Mr. Flesch till folket.
Att krama en sovande bror är den bästa medicinen.
Sist men inte minst, den utlovade bokhyllan!
På neuropsyk får man ha på sig snygga men mycket obekväma mössor.
Sängen jag låg på i sex timmar hade ett mycket snyggt överkast.
Inte mindre än tjugo sladdar går från elektroder på mitt huvud genom denna snygga annordning...
...till denna. Observera halskragen i bakgrunden.
Hemkomna från sjukhuset hälsar jag och Mr. Flesch till folket.
Att krama en sovande bror är den bästa medicinen.
Sist men inte minst, den utlovade bokhyllan!
Är det inte underligt?
Secret, Att hjälpa sig själv, Den självläkande människan, osv... Jag vet inte hur många böcker på det temat jag blivit tipsad om. Många står i min bokhylla, de flesta olästa. Varje dag ser jag dem och önskar dem dit pepparn växer. Nej, jag orkar inte läka mig själv, inte idag heller. Jag orkar inte ens läsa er, era självgoda bokjävlar. De får mig bara att må sämre. Så får jag, en ovanligt dyster dag, ett tips om en bok som handlar om acceptans. Tänk så olika folk tänker.
Grattis pappa!
Pappa fyllde inte mindre än 41 år igår. Han firades med sång på morgonen, prästerna på melodikryssfrukost, solig promenad, massor av mat och så alfapet med mormor och morfar i kvällningen. Just det, vi såg faktiskt bandyfinalen också, fast jag tror att pappa stod i köket och skar gurka till potatissalladen då. Pappa gillar inte bandy.
Långt jävla inlägg som heter Eftertänksamhet
Efter min sånglektion idag pratade jag och M, the beloved sånglärare, kort om epilepsimedicin, inga farliga anfall, kramper, fallrisk och lite annat smått och gott. Hon nämnde en annan tjej hon kände som också börjat äta epilepsimedicin nyligen och hur trött hon verkade vara. Tjejen hade gått från att vara teaterapa till zombie sedan det första anfall hon fått under ett Luciatåg förra året. Stackars tjej. Jag får i alla fall vara rätt pigg emellanåt, trots att jag fortfarande sover 15 - 16 timmar om dygnet.
Så tänker jag tillbaka. December - mars, tre månader, maj - augusti. Augusti 2007, början av trean, då jag var så trött så jag somnade överallt, då jag tog någon sväng förbi akuten i veckan på grund av nya anfall. Då jag knappt orkade prata, inte sov, inte åt, blödde näsblod stup i kvarten och framförallt vägrade inse hur dåligt jag mådde. Till slut gick jag med på att åka hem och vila över en helg - och blev kvar i fjorton veckor. (se cirka vart tredje inlägg i bloggen två år tillbaka).
Jag vill gärna prata med den andra tjejen. Jag vet inte riktigt vad jag har att säga henne. "Det går över" eller "Man vänjer sig". Allt låter fånigt. Det går inte över. Jag har fortfarande lika ont som den dag i maj 2007 jag satt utanför Synagogan i Budapest och mina ben började säga ifrån. Den enda skillnaden är att nu gör det ont överallt. Jag gör fortfarande slut på ett paket alvedon på en vecka. Jag känner mig fortfarande en smula dum för att jag inte kan följa med i samtal, inte riktigt tar in vad som sägs, inte riktigt hör, inte riktigt ser. Jag blir fortfarande lika frustrerad när jag formulerat en replik i en diskussion när vännerna för längesedan bytt ämne.
Lite stolt är jag också för att jag ser de saker som blivit bättre. Jag är inte lika petnoga nu. Det var liksom ingen idé att försöka längre. För att dra en gamal goding "Jag sänkte kraven och blev mer nöjd med mig själv." Jag sket i allt och blev modigare. Vågar mindre. Vågar mer. Älskar livet med hela mig.
Jag och den andra tjejen verkar vara tämligen olika. Någon teaterapa har jag aldrig varit men ingen kan säga att jag inte levde ett (över)aktivt liv under mina första två år i Uppsala. Föreställningar, föreläsningar och föreningar var vad jag andades. Om jag har förstått saken rätt har tjejen haft ett anfall, vilket väger ganska lätt mot mina sextiotre. Tjejen har en solklar diagnos, vilket jag inte har. Tjejens anfall ger henne inga kramper (lucky bastard). Tjejen har inte ont. Tjejen har (förhoppningsvis) inte varit med om något liknande den mindre roliga händelsen jag nämnt någon gång som gör att mina kramper på ett logiskt sätt skulle kunna ha en psykologisk grund.
Det skulle enkelt kunna bli helt fel. Det är inte vad jag skrivit här jag vill säga henne. I så fall skulle den stackarn väl bli helt sänkt. Jag skulle vilja ge henne en kram och säga Håll ut! Det finns hjälp att få och har man tur hjälper den faktiskt. Det kan ta förjävligt lång tid och vara förjävligt jobbigt men så är livet ibland. Det som är vackert och fantastiskt blir inte mindre vackert och fantastiskt för att man har en skitkropp att dras med. Jag har levt med min skitkropp i snart två år blir nu äntligen tagen på allvar. Jag är på uppåtgående - och jag hejar på tjejen.
Så tänker jag tillbaka. December - mars, tre månader, maj - augusti. Augusti 2007, början av trean, då jag var så trött så jag somnade överallt, då jag tog någon sväng förbi akuten i veckan på grund av nya anfall. Då jag knappt orkade prata, inte sov, inte åt, blödde näsblod stup i kvarten och framförallt vägrade inse hur dåligt jag mådde. Till slut gick jag med på att åka hem och vila över en helg - och blev kvar i fjorton veckor. (se cirka vart tredje inlägg i bloggen två år tillbaka).
Jag vill gärna prata med den andra tjejen. Jag vet inte riktigt vad jag har att säga henne. "Det går över" eller "Man vänjer sig". Allt låter fånigt. Det går inte över. Jag har fortfarande lika ont som den dag i maj 2007 jag satt utanför Synagogan i Budapest och mina ben började säga ifrån. Den enda skillnaden är att nu gör det ont överallt. Jag gör fortfarande slut på ett paket alvedon på en vecka. Jag känner mig fortfarande en smula dum för att jag inte kan följa med i samtal, inte riktigt tar in vad som sägs, inte riktigt hör, inte riktigt ser. Jag blir fortfarande lika frustrerad när jag formulerat en replik i en diskussion när vännerna för längesedan bytt ämne.
Lite stolt är jag också för att jag ser de saker som blivit bättre. Jag är inte lika petnoga nu. Det var liksom ingen idé att försöka längre. För att dra en gamal goding "Jag sänkte kraven och blev mer nöjd med mig själv." Jag sket i allt och blev modigare. Vågar mindre. Vågar mer. Älskar livet med hela mig.
Jag och den andra tjejen verkar vara tämligen olika. Någon teaterapa har jag aldrig varit men ingen kan säga att jag inte levde ett (över)aktivt liv under mina första två år i Uppsala. Föreställningar, föreläsningar och föreningar var vad jag andades. Om jag har förstått saken rätt har tjejen haft ett anfall, vilket väger ganska lätt mot mina sextiotre. Tjejen har en solklar diagnos, vilket jag inte har. Tjejens anfall ger henne inga kramper (lucky bastard). Tjejen har inte ont. Tjejen har (förhoppningsvis) inte varit med om något liknande den mindre roliga händelsen jag nämnt någon gång som gör att mina kramper på ett logiskt sätt skulle kunna ha en psykologisk grund.
Det skulle enkelt kunna bli helt fel. Det är inte vad jag skrivit här jag vill säga henne. I så fall skulle den stackarn väl bli helt sänkt. Jag skulle vilja ge henne en kram och säga Håll ut! Det finns hjälp att få och har man tur hjälper den faktiskt. Det kan ta förjävligt lång tid och vara förjävligt jobbigt men så är livet ibland. Det som är vackert och fantastiskt blir inte mindre vackert och fantastiskt för att man har en skitkropp att dras med. Jag har levt med min skitkropp i snart två år blir nu äntligen tagen på allvar. Jag är på uppåtgående - och jag hejar på tjejen.
Lite mer glädje
Det var länge sedan jag skrev något vettigt nu. Något så där härligt djupt och eftertänksamt där det riktigt märktes att jag hade en tanke med vad jag skrev. Sedan jag slutat gymnasiet har det blivit väldigt lite skrivande på det hela taget. Inga dagböcker, loggböcker eller uppsatser. Tänker man mindre om man inte skriver? Jag får ju inte riktigt till det när jag väl försöker...
Det finns så många oskrivna ord inom mig nu så jag inte vet var jag ska börja. All sorg, ilska och maktlöshet som inte vill lämna mig så länge jag mår som jag mår pockar på och kallar efter uppmärksamhet. Långsamt lindar the beloved kurator upp det nystan som knutit sig hårt, oupplösligt inom mig. En gång i veckan letar hon efter ord jag inte kunnat uttrycka. De kommer, de kommer.
Glädjen också. Den som sätter sig i vägen för det onda och håller mig över ytan. Ord som bubblar och hoppar och genomsyrar hela mig för att plötsligt försvinna och bli lika oåtkomliga som det hårda nystanet. Men nu är den här! Det är så skönt att vara glad! Jag ska nog vara det ett tag nu.
Det finns så många oskrivna ord inom mig nu så jag inte vet var jag ska börja. All sorg, ilska och maktlöshet som inte vill lämna mig så länge jag mår som jag mår pockar på och kallar efter uppmärksamhet. Långsamt lindar the beloved kurator upp det nystan som knutit sig hårt, oupplösligt inom mig. En gång i veckan letar hon efter ord jag inte kunnat uttrycka. De kommer, de kommer.
Glädjen också. Den som sätter sig i vägen för det onda och håller mig över ytan. Ord som bubblar och hoppar och genomsyrar hela mig för att plötsligt försvinna och bli lika oåtkomliga som det hårda nystanet. Men nu är den här! Det är så skönt att vara glad! Jag ska nog vara det ett tag nu.
Med solsken i blick
Besök nr 3 är över. Jag blir så himla glad av människan! Faktumet att jag blir mer förvirrad och osammanhängande än i vanliga fall när jag är "patient" irriterar mig men det är inte så konstigt egentligen. Det är otroligt svårt att veta vad som är viktigt att lyfta fram men det är för tusan därför jag behöver hjälp. Jag har förlorat kontrollen över det trassel som ska föreställa mitt liv. Jag är övertygad om att även om jag bara svamlar de tre timmar jag har henne till förfogande blir det nog bra till slut. Fem får!
Igår åkte jag pulka (läs såg på när klassen åkte pulka). Det var fantastiskt roligt! Inte minst att se alla igen. Det blev en fantastisk dag med snö och skinande sol, tomatsoppa och TP. Att mitt lag vann gjorde inte saken sämre :-) Nästa år tänker jag ha så roligt varje dag!
Nu ska jag vara ensam hemma i två hela timmar. Jag har dyrt och heligt lovat min mor att inte förflytta mig allt för mycket (som om det vore möjligt) och för att citera henne "ta det jävligt lugnt". Om någon skulle stöta på henne under dessa två timmar kan den väl vara snäll och tala om för henne att jag fortfarande lever och har hälsan.
Igår åkte jag pulka (läs såg på när klassen åkte pulka). Det var fantastiskt roligt! Inte minst att se alla igen. Det blev en fantastisk dag med snö och skinande sol, tomatsoppa och TP. Att mitt lag vann gjorde inte saken sämre :-) Nästa år tänker jag ha så roligt varje dag!
Nu ska jag vara ensam hemma i två hela timmar. Jag har dyrt och heligt lovat min mor att inte förflytta mig allt för mycket (som om det vore möjligt) och för att citera henne "ta det jävligt lugnt". Om någon skulle stöta på henne under dessa två timmar kan den väl vara snäll och tala om för henne att jag fortfarande lever och har hälsan.
Snälla, snälla
Nej, jag syftar inte på Caroline av-Ugglas helt fantastiska låt utan på min första psykolog/kurator (har inte riktigt kommit fram till vad hon är). Jag tror Dr House tog fasta på vad jag sa om mötet med idiot-psykologen i Uppsala och valde ut den människa som såg snällast ut. Hon var tydlig, lyssnade på mig och frågade inte om jag brukar dras till äldre män. Då är jag nöjd! Besök nr 1 får fyra får av fem möjliga!
Besök nr 2 blev inställt. Läkaren är hemma med sjukt barn. Jag tolkar att jag inte är förkrossad som ett sundhetstecken. För ett halvår sedan hade jag gråtit floder. Skönt, skönt skönt att slippa det!
Besök nr 2 blev inställt. Läkaren är hemma med sjukt barn. Jag tolkar att jag inte är förkrossad som ett sundhetstecken. För ett halvår sedan hade jag gråtit floder. Skönt, skönt skönt att slippa det!
Nu jävlar blir det åka av.
Tisdag 10/3 8:30 Psyk
Måndag 16/3 11:00 Psyk
Onsdag 18/3 13:00 Psyk
Tisdag 24/3 13:00 Psyk
Det var som fan.
Måndag 16/3 11:00 Psyk
Onsdag 18/3 13:00 Psyk
Tisdag 24/3 13:00 Psyk
Det var som fan.
