bananpannkaka

Satan. När man precis känner att man har koll på sina känslor och är helt tillfreds med att det inte blir mer fiol på ett tag går man på en konset. Där står en fantastisk violinist och spelar djävulskt vackert med obegriplig teknik, fjärilslätt klang, kristallklar intonation och så mycket liv i sitt spel att hälften vore nog. Då sörjer man lite. Känner ett uns av besvikelse över de två år som varit. Ser alla chanser man fått men inte lyckats ta. Skulle vilja öva resten av sitt liv för att komma i närheten av det man just hört. Förstår hur fantastisk musik kan vara.