bananpannkaka

Moses är otovig.
Jag är ledig över helgen.
Ingen bebis.
Halvkorpulent man, 94 år friade till mig igår.
Frieri avslogs - dock fick jag hjälpa honom att gå på toaletten.

Människan är en märklig varelse. Gårdagens sommarpratare, astronomen, var fantastisk. Lyssna på honom. Jag minns inte exakt hur men han gav våra liv en mening. Roligt och enkelt, helt utan krussiduller, pratade han om saker som får mig att hissna när jag försöker tänka ut andra teorier eller bara förstå hur han kommit fram till hans eget svar. Han belyste också att själva funderandet är så mycket större än att faktiskt komma fram till något. Vi kan omöjligt veta vika tankar som har någon betydelse i framtiden.

Jo, jag trivs på jobbet men det finns så mycket annat jag vill göra. Nästa sommar hoppas jag på att få jobb som servitris eller au pair någonstans. Att jobba inom äldrevården är någonting alla borde göra någon gång i sitt liv. Jag är övertygad om att den här sommaren kommer att bli ett av mina starkaste minnen och medföra mycket lärande och insikt om livet. Vad som för tillfället är svårast är tanken på att jag varje arbetsdag ser hur människor sakta tynar bort. Vissa lider, andra inte. Alla verkar ha någon slags förståelse för att de faktiskt är gamla trots att inte mycket annat är på plats i deras minnen. Ibland lägger någon en hand på min arm och ställer frågor jag inte kan svara på.
"Vad ska man egentligen tro?"
"Varför är det såhär?"
"Vem är jag?"
Eller så ler de bara. De ler mycket. Som om de visste att de inte förstod samma saker som de tidigare förstått men ändå vet mer än oss andra. Hemlighetsfulla leenden. Icke desto mindre präglas vardagen av sorgsna och uppgivna tillkännagivanden.
"Jag önskar jag kunde minnas."
"Det är tur att jag inte är så illa däran som den där borta."
De är så sårbara och medvetna om sin omedvetenhet.

... syskonen i väntrummet snart snarkar

Tre lediga dagar var precis vad jag behövde. Det känns nästan onödigt lyxigt att ingenting händer i morgon heller. Jag stannar uppe sent och tittar på TV eller sitter framför datorn och sover sedan hela förmiddagarna. I morgon har dock bröderna tillåtelse att väcka mig. Jag ska gå delat pass på torsdag igen och hoppas på att kunna sova natten innan. Då bor jag i källaren igen. Halleluja.

Kvällarna och mornarna är sig ganska olika med bara jag och bröderna bus hemma. Föräldrarna och broder störst sover som bekant i Gävle. I morse bjöd jag på storstilad "gröt-och-ägg-frukost". Jag hade rätt dåligt samvete för att ha försummat dem så länge som till halv elva.

Dagarna är lagom händelselösa. Jag har börjat övningsköra igen och kan nu starta, bromsa, köra på femman, starta i backe och backa. Nästan. Det går framåt i alla fall. Inte när jag backar men med körandet i sig.

... har blivit mitt nya favorituttryck, näst efter "tack, Jesus!". "Fuck you your fucking fuck" används också flitigt, om än enbart när jag tror att ingen hör eller tyst mumlat genom stängda läppar när stunden inte erbjuder en senare urladdning. Hursom...

Satan (!) vad mina fötter stinker!

Jag har fastnat här, för trött för att resa mig upp, tvätta fötterna, borsta tändenra, packa upp och gå till sängen.

Imorgon får jag sova hur länge jag vill. I min egen säng. Jag behöver inte vakna av att klockan ringer halv sex och kämpa mig upp ur min kalla, hårda säng genom en kall, hård källare till en kall, hård värld. Dagen har varit lång och märklig på många sätt och vis. Delat pass innebär att man börjar jobba sju på morgonen, har lunchrast mellan ett och fyra och sedan fortsätter jobba till klockan nio på kvällen. Trots min perfekta planering (som började med att gå åt pipsvängen eftersom jag försov mig (hur många gånger har du tittat på klockan tio över sex och tänkt "fan, det här går inte"?)) som var nitiskt polerad in i minsta detalj har jag varit konstant stressad eftersom ingenting gick som det skulle. Mina mattider är nog de sämsta jag haft. Någonsin.
06:15: fil, banan och flingor på stående fot.
15:20: en halv påse quornbitar, grillade grönsaker och tzatsiki i mängder.
20:30 en bit prinsesstårta som blivit över efter the old folks.
22:00 tacos - utan majs. ensam.
Vad krävs mer än det för att man ska vara helt slutkörd och nära att börja stortjuta för att majs i tacos uteblir? Tja, min arbetsdag har också varit speciell. Jag har blivit spydd, nyst, dreglad och kissad på. Det var mindre roligt. Mer roligt är att bli kallad "älskling" av en dam (modell äldre och otroligt vacker). De kramar, blickar och den totala uppskattning jag får slår vilket MVG som helst. När den propra herren för sjuttioelfte gången frågar mig var man kan hitta bortsprugna fruar (frun dog för en massa år sedan och jag går sönder innombords varje gång han frågar efter henne) lägger den betydligt mindre propra herren en hand på min axel och frågar med en mycket bister ton om mannen besvärar mig. Hur ska jag klara mig utan mina ögonstenar i tre hela dagar? Förmodligen alldeles utmärkt. Jag har absolut ingenting planerat förutom att sova och vara ledig. Kanske försöker jag få någon ordning på hus och trädgård om jag orkar. Tre dagar. Sommarens längsta ledighet i sträck. Jag kommer att bli så rik! (23 timmars OB för storhelg - tack, Jesus!)
På bebisfronten intet nytt. Det blir säkert bara en spårvagn.
God natt!

Nu känner jag mig ensam och bortglömd här uppe. Kommentera. Ring. Smsa. Vad som helst! För tillfället bor jag hemma hos ina präster för att slippa cykla till jobbet då jag börjar onödigt tidigt. (var på plats halv sju, avstånd 12 km - inte kul). Jag mår prima, vänjer mig mer och mer vid gamla förvirrade stackars satar och saknar Uppsala med hela mitt hjärta. Ingen bebis. Klart slut.

Moses har lärt sig att prata. Katten alltså. Det betyder inte att han har blivit trevlig. Han gick ut sent i gårkväll och har varit borta sedan dess. Nyss ropade Simon in honom. Ja, katten kommer faktiskt när man ropar. Han pep och jamade. Fick mat och var jättegosig i ungefär trettio sekunder. Sedan pep han och ville ut igen. Social som få.

Blä! Jag är trött men vill inte gå och lägga mig för det betyder att jag måste vakna upp till en dag som oundvikligen måste ägnas åt att påminnas om vår dödlighet och om hur klara i huvudet folk kan vara de sista åren.  Och lukten. Jag vill inte tillbaka till lukten. Coolt är att ingen av kunderna på avdelningen är under nittio. Skärp dig Moa. Du vänjer dig. Gamlingarna är fascinerande. De är lyckliga i den mån det går. De har i alla fall människor runt om sig som tycker om dem. Jag är en av dem. Början kommer att vara jobbig men det är snart över. Nio veckor går väldigt fort.

Japp. Jag klarade av det. I morgon behöver jag inte gå upp klockan fem - halleluja! Börjar inte jobba förrän klockan två. Sköna gamlingar. Lite förtvivlat att de inte kan få må bra. Men ändå sköna. En tant sjunger oavbrutet. En annan vägrar att äta men kan ta en i handen och springa tre varv runt avdelningen. Min favorit är den som nog är klarast i skallen - inga namn. På något sätt kände hon igen mig. Jag var visst där förra veckan också. Det bästa citatet kom dock från en av männen. Jag skulle få på honom en skjorta men lyckades inte. Hur det var fastnade den satans skjortan på halva vägen gång efter annan. När jag var beredd på att ge upp och be honom vänta på att jag skulle hämta någon ordinarie personal plirade han på mig och sa:

Ta det lugnt, tjejen! Det här fixar du. Jag har inte bråttom. Försök igen!

Kan man bli lyckligare? Jag tror att jag är kär!

Anyhow har jag sovit för lite, gått upp för tidigt, cyklat en anseerlig sträcka och jobbat från kvart i sju till halv fem. Idel nya intryck. Jag är trött. Nu ska jag slåänga mig på sängen ett tag innan middagen. Sedan blir det godis, chips och mys framför TVn med bröderna. Ingen Marimba än, men snart. Mor och far åker fram och tillbaka till Gävle för att kunna sova på nätterna. Snart. Snart. Snart.

Ni hemliga läsare som jag faktiskt känner till: hur gör ni nu? Kommer ni fortsätta att läsa bloggen ibland eller sviker ni mig nu när jag inte längre är er elev? Kanske man till och med kunde få sig en kommentar någon gång? Jag är bara nyfiken. Jag saknar er redan.

Här går det undan. Knappt har jag hunnit flytta in men ändå har jag redan börjat jobba. Att det förra inlägget formats i mitt huvud sedan dagen allt hände har också lite att göra med att jag inte blogga på ett tag.

Så var man Norrlänning igen. Jag har redan miljarders myggbett och har förstått att cyklandet i Uppsala har mycket att göra med att det faktiskt är platt. Envis med att föra seden vidare trampar jag genom skogarna trots att mitt kära ålderdomshem ligger över en mil bort. På mammas cykel! Min egen hänger som en slaktad gris i Saras cykelkällare. Vill ha tillbaka! NU!

Arbetstiderna är också roliga. I morse gick jag upp halv sex. I morgon måste jag gå upp fem. Och så fortsätter det. Hjälp, vad jag klagar. Sluta! Jag trivs. Människorna är trevliga! Arbetsplatsen är perfekt! Jag får lära mig att jag faktiskt kan använda min kropp utan att den går sönder!

Nu har jag landat. Uppdatering kommer. I morgon får jag träffa gamlingarna för första gången.

Puss på er alla. Jag saknar er!
... nöjd nu Sara?

Solen och väckarklockan väckte mig klockan sex. Dagen innan hade jag packat i förtvivlan och absolut inte hunnit klart med någonting. Halvpackade kartonger och kläder var spridda över hela lägenheten men klänningen och väskan för dagen var färdiga. Efter fyra timmars sömn var jag förvånatsvärt pigg. Dagen kunde inte bli annat än bra.

Jag hann precis med bussen. Till en början var jag ensam student och satt och höll i min mössa utan att våga ta den på mig. Knappt vågade jag sitta ner. Tänk om de röda sätena skulle färga min vita klänning! Kvart i åtta steg jag av vid Saluhallen. Shit, var ligger slottet?! I mina höga (nåväl, för att vara mig) klackar sprang jag över kullerstenarna förbi cyklande studenter och fotografer. Panik! När jag kom fram stod en tapper skala på tio elever och en lärare och tryckte i skuggan vid en mur. Fotograferingen började inte förrän klockan nio.

Alla var så vackra. Dagen började aningen förvirrat men magiskt. Kan det bli mer romantiskt och vemodigt än så?

Jordgubbar och brödfrukost inhandlades innan vi begav oss till bryggan. Champangefrukost, mössskrivning och andra roliga saker som hörde dagen till. En hel del fotograferande och posande bland annat.

Den sista måltiden, det vill säga lunchen på Göteborgs Nation, var lika fantastisk. God mat och underbara människor. Att vi aldrig mer skulle mötas som lärare och elever eller klasskamrater gick inte att förstå då. Helenas ord träffade mig i hjärtat. ”Av dig har jag lärt mig att Majas alfabetssånger kan lätta upp stämningen i vilken miljö som helst”. Ja du, Helena. Till och med på akuten.

Vidare vandrade vi till Gustavianum där själva ceremonin hölls. Tal och utdelning av betyg. Tårar, skratt, vemod och glädje. Vi skrek, sjöng och spranf ut till våra familjer. In i det sista tvivlade jag på att någon skulle vänta på mig. Hur de lyckades åka från Bollnäs efter att ha varit på en skolavslutning där klockan elva är och förblir ett mysterium för mig. Men de var där – och inte bara de, utan alla mina tre Uppsalafamiljer. Jag drunknade i blommor och kramar. Varför åker man inte flak oftare? Det var utan tvekan det roligaste jag någonsin varit med om!

Sunnerstafamiljen hämtade upp mig vid universitetsaulan och skjutsdae mig hem till dem. Där väntade familjerna med fika och presenter. Och mina betyg. Äntligen fick jag ta av mig skorna! Fiakt var gott, människorna fantastiska och presenterna till min belåtenhet. Om ett år har jag tagit körkort.

Klockan fem drog vi vidare till lägenheten i Gamla Uppsala. Där började kaoset och den mindre roliga delen av dagen så den hoppar jag nog över. Allt löste sig hur som helst till slut men så arg har jag nog aldrig varit. På Rebecka som inte fick att få tag på, som inte packat klart och som inte hjälpte till med städning och dylikt. På mig själv för att jag inte bett om hjälp tidigare. På familjen som skällde ut mig efter noter för att jag inte gjort något. Situationen blev alltmer komplex eftersom de en knapp timme tidigare pratat om hur fantastisk jag är och hur ingenting är omöjligt för mig. Morr.

Vi klarade i alla fall av det och hann till och med njuta av maten i parken utanför. Bellmangatanfamiljen kom, höll tal och grät. Jag älskar er. Halv elva kom kvinnan som äger lägeheten. Vi fick nöja oss med det vi åstadkommit och hon verkade inte missnöjd. I sista sekunden hoppade jag in i duschen och sköljde av mig inför den kommande utekvällen.

Familjen åkte till Gävle och jag stannade i Saras lägenhet. Där bröt jag ihop, grät, duschade, lyssnade på musik, åt, packade upp och ringde vännen i fråga. När jag samlat mig tillräckligt vandrade jag ensam genom staden. Klockan var efter tolv och det var så nära mörker man kommer i juni. Gatorna var tomma. Utan att veta exakt var jag skulle gick jag mitt i körfältet. Inte en människa fanns inom synhåll. Min sista natt som gymnasieelev, eller min första som student, skred jag genom Uppsala i vit klänning, studentmössa, Eccosandaler och vindjacka. Ensamheten och tomheten förstärkte bara glädjen över att ha varit en del av staden i tre år. Att ha förverkligat min dröm.

Jag trodde att mina batterier skulle vara helt slut efter den långa dagen men när jag äntligen kom fram till BJ vaknade jag igen. Natten blev oförglömlig och räddade mig från den ångestladdade stämningen som ingenting. Klasskompisar, GOD dricka, dansande och jag vet inte allt. Fullkomlig är ett bra ord för att beskriva natten. Fullkomlig och lycklig. När de stängde klockan tre på morgonen gick vi vidare till Burger King och tog en nattrfrukost. Sen gick jag och Sara till hennes lägenhet. Sen sov vi.