bananpannkaka

Det är den sista helgen jag bor på just det här stället. Den sista hela helgen jag bor i Uppsala. Vad göra?

Vara ensam
Bli arg för att man är ensam
Bli ännu argare för att jag får ta hand om tvätten igen
Titta på TV
Gå omkring naken i lägenheten bara för att det är varmt och ingen ändå ser
Titta på TV
Sova
Titta på torktumlaren medan den får all tvätt torr (tjoho)
Dikta en smula
Skriva kärleksförklaringar till lärare
Ha 38,4 graders feber
Dricka vatten
Vara för trött för att laga mat
Titta på TV
Tänka på hur mycket jag tycker om alla här och hur mycket jag kommer att sakna att de är en del av min vardag
Gråta en skvätt
Ta sig i kragen och laga pasta och linssås
Vara alldeles fulkomligt lycklig
Blogga

Jag kan inte sy. En gång i tiden var jag riktigt bra på det men efter att ha dissikerat mitt favoritörngott har jag förstått att den tiden varit och farit. Byxorna är hela i alla fall, men det bidde ingen klänning till min docka - det bidde en kroppsstrumpa.

Har någon sett det Joeyavsnitt när brorsonen (Michael?) ringer en tillfällig flickvän och pratar in ett meddelande på telefonsvararen. Han börjar med att förklara hur han inte förstått hennes signaler och gärna vill gå ut med henne typ, men lyckas komma in på att han aldrig haft sex med en kvinna och inte heller med en man och så vidare. Det blir bara värre och värre och det slutar med att Alex sliter luren från honom. That is my life. I don't like it.

ambitiös ansats
improvisation
uppfinnesrikedom:
vad är väl en osthyvel?
förtvivlan
stress
master piece
kärlek
andra sidan
jägarklapp
solsken
sovmorgon
femte maj
cykelkedja
städfirman skitrent
Sudan
horny chapell
Lenin
Zimbabwe
Come va alla vita?
korv
upp som en sol och ner som en pannkaka
deadline
samling
selecta
torget
drullfia
studenten

Nu väntar en hel vecka för att bara klia sig på magen. Om min svenska är knasig det beror på att jag just pratat italienska i fyrtio minuter. Molto förvirrande. Särskilt som jag bara kunde tänka på inglese och francese under tiden. Hörförståelsen gick som en dans, läsförståelsen var tokenkel men på skrivdelen blev jag stressad. Stackars människa satt ju bara och tittade på mig eftersom ingen annan gjorde provet. Jag har inte varit särskilt motiverad så varför tvingar jag henne att sitta kvar bara för min skull? De tre delarna gick på en halvtimme och sen var bara pratet kvar. Och jag pratade. Och pratade. Sen pratade hon. Ord jag gärna hade kommit ihåg var landet (campagna) och kanske (forse) det tog liksom stopp ibland - a volte. Men nu är det gjort. En till papper ska lämnas in, på fredag morgon så nu ska jag hem och göra det. Och köpa glassen.

Ci vediamo in un'altra vita!

Om en timme och sex minuter gör jag tre nationella prov i en kurs jag inte har gått. Sen är jag fri. Skulle det skita sig fullständigt gör det inget för det är ändå en utökad kurs. Jag mäsrker att de senaste inläggen kretsat mycket runt betyg. När blev jag besatt? Nu när allt löst sig inser jag hur lite de betyder för mig. Ändå är det lite snopet. Är det slut nu? Skulle jag verkligen inte lämna in något mer? Har jag inte glömt något? Kan jag sitta på min balkong och dricka kaffe en hel förmiddag? Sova tills jag vaknar? Inte behöva mata mig själv med kaffe och godis för att hålla mig vaken? Aldrig, aldrig mer?

Lite besviken är jag över att min sista insats på internationella gymnasiet kommer att vara någonting jag inet bryr mig ett skvatt om, inte brinner för någonstans, något som inte spelar någon roll alls. Kan jag inte få skriva om Vietnam, betala 500 spänn och få ett MVG till? Eller kanske jag kan skriva ett tal på engelska? Plugga in spanska steg 1 på en vecka? Lära mig cykla enhjuling? det kan inte vara slut riktigt, riktigt än.

Tidigare idag satt jag i datasalen och grät. Fjällnorafararna åkte idag. Kursen jag gick och brann för men aldrig slutförde. Under den vandringen låg jag på ackis insnärjd i allsköns sladdar ocg slangar. Morr. När gänget sedan besteg Kebne låg jag och stirrade in i en ärtsoppsgul vägg och tyckte synd om mig själv. Mera morr. Det är något jag missat som jag alltid kommer att vara ledsen för, något jag kommer sakna. Visst kan jag bestiga det satans berget någon annan gång med någon annan grupp men känslan av att vara där med den klassen, den gruppen, kommer jag aldrig få. Slut morr.

Femtio minuter kvar. Ska jag gå och köpa mig en glass kanske?

För någon vecka sedan kom det en byggarbetare till min lägenhet. han skulle byta fönster. Jag märkte nyss att han även skruvat fast vårt köksbord i väggen. Snällt av honom tycker jag!

Ännu ett. Det verkar bli ett om året. Jag överlevde engelskan och provet är gjort. Det kunde ha gått värre 3,5 - 4 - 4 - 4 i H's femrankingssystem. Det blir ett VG i eng C. Säkert.
Illa är när man inte kommer ihåg beteckningen för kväve i periodiska systemet och inte heller kan använda sig av den engelska versionen på väggen bakom. 2 poäng till spillo. Icke desto mindre har jag pluggat in en tredjedel av kursen på en vecka och är mer än nöjd. Det ordnar sig. 
Predikan imorn, projektarbete i helgen och klipptid samt psykologilärarbesök på måndag. Värre kan man ha det.
Mors!

Hoppsan. Det har visst gått fyrtiofem minuter. Jag som bara skulle vila min onda nacke ett tag och blunda i nån minut. Imorgon är det releaseparty, redovisning, föreläsning, bokdiskussion och prov. Följande dag ska jag predika. Allt är så satans kul men jag är så satans trött. Genomblåst av kalla vårvindar och regn. Onda ben efter en oplanerad promenad. Blåmärken på ben. Blåmärke på hand efter kamp med cykelkedja. Sår i munnen som vanligt. Orkar jag med en till dag av improvissation och spänning? Kan jag klaga mer än såhär?

Kontaktannons:
Var hälsad, käre någon!
Jag är en galen fjortis som söker någon att lätta mitt hjärta hos. Jag är rätt lång, mullig och allmänt tråkig. För dem som inte känner mig, alltså. Det är bara en täckmantel över mitt rätta, galna jag. De som inte känner mig kan också tro att jag är ordningsam och alltid tar skolan i första hand. Tyvärr är det inte sant. Det är klart att jag bryr mig om skolan men det är bara för att få så bra betyg som möjligt så att jag kommer bort från den här hålan så snart som möjligt. Eftersom jag också har andra intressen är jag tvungen att plugga så fort jag är hemma, alltså hinner det aldrig bli stökigt i mitt rum. Mina andra intressen varierar mycket, ofta och ibland väldigt dramatiskt. Musik, film, inredning, litteratur och idrott ligger alltid högt på listan. Ibland får jag handarbetsryck och kan sitta och sticka tröjor i 48 timmar (VARNING). Mina syskon, mina föräldrar och mina vänner är mycket viktiga i mitt liv och jag säger aldrig nej till en pratstund. Mina framtidsambitioner är Uppsala, Uppsala och Uppsala. Om du vågar höra av dig bör du vara beredd på att jag gillar tatueringar och skäggstubb. Dessutom är jag helt kass på datorer.
Vänliga Hälsningar
Moa Skogh

Jag om 20 år:
Om 20 år har jag precis fyllt 34.
Jag ska bo i Uppsala. Det är det finaste stället på jorden. jag ska ha tre barn. Ett som är 12, ett som är 10 och ett som är fem. jag vill bli låg- eller mellanstadielärare på Heidenstams montessoriskola i Bellmans området. Jag vill gifta mig i Uppsala, men inte i domkyrkan när jag är 20 år. På fritiden ska jag skriva i UNT, jobba i min trädgård, springa och gå långa promenader med min granne och bästa vän Hanna. Jag vill ha många djur, hundar, katter, kaniner, hamstrar, fåglar och fiskar. På somrarna ska jag bo några veckor på ön med HP och Lisa och så ska jag åka på semester med min familj och turnera i England med en orkester där jag är första stämledare. Mitt hus ska vara ljust och stort med två våningar och en stor trädgård. Jag ska leka mycket med mina barn och ofta åka på utflykter till någon skog och på muséer och annat i staden. Jag, HP och Lisa ska också träffas mycket och jag ska sticka tröjor till min man. Jag ska skriva brev och prata i telefon med de kompisar jag har nu, kanske träffa dem ibland, kanske skriva något till UNT om de berömda skådespelerskorna Fia, Malin och Johanna. Om jag kunde skulle jag gärna regissera eller spela med i någon film baserad på Jane Austens romaner. Helst Stolthet och fördom, men jag passar nog inte inom film. I alla fall inte som skådis. Jag ska göra det jag kan av mitt liv och det kan ingen hindra mig ifrån!

Hej, jag heter Moa-Kristina Skogh och jag är tolv år.
Jag gillar jeans, mjuka tröjor och pyamaser, helst i coola färger.
Jag har ganska långt, brunrött hår med en lugg som jag försöker bli av med för tillfället.
Jag är inte fet men vill gärna bli smalare.
Jag har ett litet, runt huvud och stora grönbruna ögon. Enligt min kompis Hanna har jag världens minsta öron och fötter för min ålder, men det håller jag inte med om. Jag är kort och min näsa är superstor.
jag är duktig på att spela fiol och basket och jag är rätt duktig i skolan.
Jag är rädd för datorer och små kryp men jag älskar djur.
Jag bor i ett stort rött hus på landet men jag har ett minilitet rum.
Jag har tre bröder och fem superkompisar.
Jag spelar fiol fyra gånger i veckan och vill snart börja spela basket.

Mitt starkaste positiva minne från jullovet är att jag, Emil och HP åkte slalom på Bolle i fem timmar, för att jag var så glad, trött och bortgjord.
Mitt starkaste negativa minne från jullovet är att jag kräktes mitt i natten, för att jag var så arg och ledsen.
Mitt starkaste minne från jullovet är att jag och HP gick 2 km i 33 minusgrader, för att jag var så kall.

Nu är jag så trött att jag kräks. Söta konfirmander - de är faktiskt jättegulliga, men de låter så mycket! Trevlig kväll med mina präster följde. Är så glad att jag har dem. Mina livräddare. Men ändå. Så trött. Vill helst krypa till kojs och sova några dygn. Icke. Nej. Never. Glöm det. Naturkunskapsgenomgång imorn och då ska häftet vara klart (vill jag). Predikan någon gång i framtiden (har glömt vilken dag). Samma lika med en engelskapresentation jag verkligen ser fram emot. Vilken dag? Och imorn går tåget 07.50. Ingen rast och ingen ro.

Om någon lyckats missa det kan jag tala om att jag svarat på fel frågor till Naturkunskapen. När jag kompletterat det jag inte fått gjort första gången kom jag att tänka på hur mycket merarbete det blivit bara för att min grava sinnesförvirring numera tycks vara kronisk. Blä. Det arbetet är numera glömt och gömt för nu ska jag plugga in en tredjedek av kursen tills på onsdag. Spännande.

Är i Bollnäs nu. Det är kallt. Det snöar. Häggen blommar och det snöar. Hur gick det till?

Har köpt skor till studenten och fått min klänning till skivan. Underbart. Gjorde några tappra försök att gå in mammas underbara pumps som hon hade när hon tog studenten. Lönlöst. De är så snygga och passar klänningen perfekt men jag tänker inte gå på fest ostadigare än normalt. Sånt bådar inte gott.

Marimba kommer om fem veckor - förhoppningsvis. Följer hon samma tidsplan som sin storasyster kommer hon på tisdag. Help. På vår tvättställning hänger det en rosarandig body med limegröna muddar i storlek 50. Tänk om det blir en Hjalmar? Det skulle i och för sig inte göra något. Den är ändå lika cool.

Naturkunskapen är inlämnad. Jag började klockan sex, gjorde avbrott för Lost och intag av föda. Den är två timmar sen. Undrar om hon kommer att flå mig levande eller använda mig i obeprövade experiment. Den som lever får se.

16 + 2 = 18 MVG, plus ett G! Tjo ho! Nu närmar sig slutet och de glada överraskningarna är många.

När jag var tio sbörjade jag en äventyrsbok om klubben Kräftan (typ som femböckerna). Jag läste igenom det jag skrivit idag för att bestämma om jag ska använda det i projektarbetet eller inte. Så här bra var jag på engelska då:

"James!" viskade han "Yor fuck boy! Come!"
"I come Willy, but my trousers is away!"
"Great! Come now!"
"But..."
"Now!"
Mannen som hette James kom in i rummet - utan byxor.
"What's tath 'boss?"
"It's a panter!"
James blev stel i hela kroppen och hans håriga ben fick gåshud.
"Well," sa han "What can I do tho that?"
"Kill hem!" sa Willy och vände sig om. "Where is the dog and the girl?!"
"Don't ask my!"
"Ofcourse not!"

Männen är, som ni kanske förstår, skurkarna. Litteratur på hög nivå vill jag mena.

En annan kul sak är att vännernas äventyr börjar med att en av dem vinner en resa. Gissa vart! Till allas vårt älskade Zimbabwe! (som jag av någon anledning stavade Zinbawe då)

Nu ska jag äta choklad och låtsas att jag kommer att bli godkänd även i Naturkunskapen.

Lev väl!

...är att jag slutar kvart i tolv imorgon. Eftersom jag inte fått något skrivet hittills och tänker gå och lägga mig ändå (ha!) får jag satsa på att göra arbetet då, på eftermiddagen i skolan. Jobb med projektarbete borde också ske, samt läsandet av en bok...

Kom ihåg: Uppsatserna, Matteboken (som ska lämnas in (!)), klassens-listan, USB, As franskaböcker, Naturkunskapsboken, att hämta ut tågbiljetter, ringa homeopat, ringa Camilla (extraviktigt: kom ihåg sökarnumret!)

Tjoho! Jag ska cykla!

Att ha framtidsplaner är som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."
Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda.

Och den här texten tog jag med för att...?

Jag vet inte riktigt. Kanske för att den symboliserar mitt liv, eller åtminstone min gymnasietid. Kanske har den ingenting alls med mig att göra. Den är bara fantastisk.  Den får mig att gråta och skratta på samma gång. Tänk, vad många gånger jag och mina vänner varit i Holland på sista tiden. Framför allt är den sann. Så otroligt sann. Det är absolut inget fel på Holland.

Min kväll då? Efter att ha lagat ovanligt avancerad mat (jag använde inte micron en enda gång(!)) för att riktigt ta hand om mig själv drabbades jag av illamående och misslyckades med mina tappra försök att även äta den. Det gjorde ont, jag grät och var redo att ge upp hela skiten igen.

Men skam den som ger sig! Jag drog på mig mina joggingskor och gick ut i solen. En timmes tankepromenad senare mådde jag mycket bättre. Jag kan faktiskt gå. Det är inte alla som kan det. Efter ett år som sittande eller liggande ser jag inte längre ut som förr. Kilon och centimetrar har smugit sig fram och får mig ibland att känna mig som en gammal disktrasa ungefär - tämligen motbjudande.

Men jag har ju cyklat förr och jag kan som sagt gå. Imorgon ska jag nog cykla till skolan. Med luft i lungorna tänker man bättre. Nu ska jag skriva ett arbete om evolutionen, om jag orkar. Jag får ta det som det kommer.

Välkommen till Holland!

Idag hade jag mitt livs sista mattelektion. Kursen är godkänd och provet överlevt. Jag kommer aldrig mer behöva få ont i huvudet eller mindrevärdeskomplex för att jag inte förstår något. Jag har drömt om den här dagen i evigheter. Men. Ändå är jag inte nöjd. Det kan inte vara riktigt slut redan. Ska jag inte ta mig i kragen och plugga upp betyget ett snäpp så att alla blir så mycket gladare. (Att det är två veckor kvar på terminen och att jag faktiskt har rätt mycket annat att göra som det är spelar inte någon roll just nu).

Jag har:     1. Varit i Sunnersta och fått en massa mat.
                   2. Spelat i Åkerby.
                   3. Sett Edwars Scissorhands och Monsters Inc med Elin. Underbart!
                   4. I fredags myspicknickade jag med tre Saror och en Rebecka.

Just nu:     1. Ser jag ett program om Unga musiker på tvåan
                   2. Funderar jag över vad jag ska hitta på att äta eftersom jag trots utfodring i Sunnersta snart svälter ihjäl                         men är alldeles för trött och mår alldeles för illa för att laga något riktigt. (kanske det blir nudlar...)
                    3. Får ångest över uppgifter jag ska lämna in i veckan. Hade detta varit för en vecka sedan hade jag varit                         helt lugn inför dem med tanke på att säkert tolv andra uppgifter skulle in före dem i vilket fall men nu är                             jag fullständigt ur fas med mig själ, mina åstadkommanden och min ångest.
                   4. Har jag för sjuttioelfte gången  bestämt att jag ska ringa Ackis imorn för nu orkar jag banne mig inte med                     det här längre. Droga ner mig ett tag så att jag inte känner något och får vila ut så ska jag lära mig att inte                     leka felstämd fiolsträng sedan. Jag lovar!

Nu är det över! Det gick bra till och med! Får jag G är jag nöjd men jag tror att jag kan få mer än så!
Knäppt. Matten är nog det jag lyckats koncentrera mig minst på sedan förra sommaren. På något sätt tog allt annat så mycket plats att all kunskap om siffror raderades ut min hjärna. Från att jag tyckt att jag redan kunde allt vi gick igenom på lektionerna har det blivit helt tomt. Men så idag, under knappt två timmar, kom jag helt plötsligt ihåg saker. Sedan gick det över men jag hann i alla fall svara på alla frågor. Vissa av mina svar är nog en aning speciella. Alla sätt är bra utom de dåliga...

Matte C? Va? Jag? Vem då? Nej, nu förstår jag inte vad ni menar! Nationella prov? I morgon? Icke sa nicke...

varierad kost är bra. det finns räknudlar, currynudlar, kryddstarka nudlar och nudlar med grönsakssmak. sedan i fredags har jag levt enligt denna fantastiska diet med några inslag av hjortronyoughurt (den nya favoriten) och vindruvor. det börjar sätta sina spår. AJ, min mage!

nu är den helt klar förresten. jag tror att den blev riktigt bra till slut. men varför drabbas jag alltid av denna totala förvirring när jag slutfört någonting stort? jag hinner ju aldrig riktigt med att vara stolt över att jag lyckats med något innan jag måste börja på nästa grej. perioden mellan slutförande och val av nytt uppdrag är omvälvande. under de perioderna är jag allmänt osäker på vem jag är, var jag befinner mig (typ, på vilken kontinent) och vilket sekel det är. nu tror jag att jag borde skriva lite i min loggbok eller på projektarbetet. men  det kan också vara så att kungen kommer i morgon och i så fall måste jag verkligen klippa gräset.

Nu har jag gjort min del av dealen. Allt utom diskussionen är klart. Vackert. Fick en nytändning efter att ha pratat med mamma och plötsligt var psykologi roligt igen. Nu är jag väldigt hungrig. Jag är så devoted to skolarbetet att jag inte äter som jag ska. Fy skäms på mig. Sömn och mat är två av de viktigaste grundpelarna för att livet ska funka. Så nu ska jag sova. God natt.

OK, jag skriver allt utom diskussionen ikväll, sen sover jag några timmar och skriver resten under litterär gestaltning- lektionen i morgon. Mitt skrivande utvecklas ju så länge jag skriver, eller hur?

Detta kloka beslut fattades efter att jag ramlat av stolen jag satt på när jag drack kaffe för att hålla mig vaken (de i köket, ni som vet, de är faktiskt ganska höga). Då är man inte så lite yr...

Den femte maj har varit och farit. Närkursen Historia B avslutades skrev jag en lista på vad jag måste ha gjort innan det datumet. Den blev tjugonio uppgifter lång. Igår, klockan 23.58 lämnade jag in den sista. Jag klarade det!

De sista dagarna var omänskliga och igår kom den verkliga slutspurten. Tre plus tre. Först var det muntliga redovisningar i skolan. Så snart jag kom hem satte jag mig och skrev. Från halv fem till elva. Tio sidor. Tre uppgifter. Jag glömde att äta. Men: Jag klarade det!

Nu ska en psykolohisk undersökning värkas ihop - före tolv, ofcourse. All ork, inspiration och motivation har tagit semester. De senaste veckorna har dessutom varit späckade av omvälvande förändringar i mitt och andra människors liv. Saker jag borde ha tagit mig tid att reagera på när de hände men inte hade möjlighet till. Jag var stressad över antagningsprov och inlämningsuppgifter men hann inte vara stressad för att jag måste vara effektiv. Jag var överlycklig för att jag kom in på skolan men hann inte vara glad för att någon dog och uppgifterna skulle lämnas in. Jag han heller inte vara ledsen eller stressad eftersom jag ändå var lycklig... ni förstår grejen.

Jag tar studenten
Jag har ett sommarjobb
Jag vet vad jag ska göra efter sommaren
Idag mötte jag den person jag har varit mest rädd för i världen och blev glad för att han var glad
Jag vill krama en vän jag saknar
Marimba är snart här
Sara fyller år
Uppsatsen ska vara inne om sex och en halv timme