bananpannkaka

Har varit i Gävle och spelat med GUF i helgen. Diagnosen är fastställd: Jag har lidit av folkmusikabstinens. Såhär bra har jag inte mått på länge. Mycket spel och nötande med de underbara vännerna och Jonas "the king" Olsson. Härligt härligt. Nu är jag bortom trötthetens gränser men det var det värt!
Timmy är sanningen!

När någon man älskar inte förstår? När man ser besvikelsen lysa ur ögonen.
Hårt,hårt.
Trots så många ord om att inte dela ut skuld och inte fördömma.
Besviken.
För att man inte går upp i tid, inte orkar, inte vill, inte räcker till, inte vill prata, inte förklarar, inte vill bli hjälpt.
För du kan inte förstå, för jag vill inte att du förstår, för jag skäms.
För att allt är fel.
För att min sjukdom är ingen sjukdom, bara "inte farligt" och "går över".
Man kan inte gå vidare om man sover bort hela dagarna.
Att inte orka är att inte vilja.
För min sjukdom är ingen sjukdom, bara ett påhitt för att få uppmärksamhet.
Eller hur?
Du ska inte tro att du är någon, för det är du inte.
Och det finns så många som har det värre än du.
Jag älskar dig ändå.

---

Jag räcker inte till för att leva.
Jag räcker inte till för att tro.
Jag räcker inte till för att dö.

Igår var jag i Uppsala. Det kom nästan som en chock när tåget tuffade genom Gamla Uppsala och jag helt plötsligt såg mitt hus. Där bor jag tänkte jag och insåg att det gjorde jag inte alls. Någon annan sover i min säng.
Kvällen innan hade varit intensiv. Åtminstone för min telefon. Folk slogs om att få träffa mig.
Först på listan låg Christina. Vi träffades på Gospelhörnan för att fika halv elva. Sen pratade hon. Vad hon kan prata. Det är som att trycka på en knapp så bubblar visdomsord ur henne. Jag tror inte jag sa så mycket och jag var tämligen spänd och nervös inför eftermiddagens möte på ackis. Men det gjorde ingenting. Det var längesen jag hade så trevligt. Vi glömde helt bort tiden, igen, och kom inte på att den existerade förrän en halvtimme efter att hennes parkeringstid tagit slut. Jag hoppas verkligen att hon inte fick böter ? igen.
Sen blev det promenad med Hanna. Något mer avslappnat, varför vet jag inte. Men härligt var det. Jag hade tänkt äta lunch med henne men efter den halva smörgåsen jag ätit och den allt mer pockande nervositeten var det otänkbart. Vi satt och pratade vid ån istället. Och andades.
Så var det dags. Säg att de kan hjälpa mig! Säg att jag säger rätt saker! Säg att det är någon jag kan prata med! Det var det. Camilla. Snäll, lugn och framförallt lyssnade hon verkligen. Och kunde lägga fram flera förslag på vad som kunde hända i framtiden. Hur de kunde hjälpa mig. Jag hade kunnat kyssa hennes fötter. Förmodligen var det då någon gång min hjärna slutade fungera. För jag minns inte riktigt. Bara att jag skulle fundera på om jag skulle bli inlagd eller om jag skulle komma på ?pass? en gång om dagen när jag kommer tillbaka till Uppsala. Och att hon ringer på måndag när jag pratat med mamma och pappa om det hela. Det blir bra!
I sjunde himlen flög jag till skolan. Ont hade jag och yr var jag men vem bryr sig om det när hjälp finns att få. Klockan var väl runt tre och jag började känna att jag var hungrig. Det blev ICA och inhandling av frysmat och brownies att smöra in sig hos kamraterna med. Kom på att jag inte skulle hinna träffa Helen eftersom hon säkert gått hem innan jag hann till skolan. Synd.
När jag kom dit var det tomt. Det var i och för sig väntat, alla hade ju lektioner, men det kändes lite skumt. Jag värmde min mat och satte mig på min vanliga plats i sofforna med uppskurna brownies på ett fat framför mig och väntade. Efter ett tag började folket dyka upp. Först verkade de inte se mig men deras reaktioner var roliga. Det blev många kramar. Synd att jag var så fruktansvärt trött. Jag sa nog inte så mycket då heller men det var skönt. Otroligt skönt. Allt var nästan som förr, men ändå inte. Det började kännas mer och mer avlägset att jag någon gång skulle komma tillbaka.
För första gången tänkte jag inte Jag vill tillbaka, och det nu! utan Snälla, låt mig bli så frisk att jag orkar komma tillbaka snart. Det var en ganska stor omställning och det gjorde ont att verkligen känna hur långt bort det vanliga livet är. Jag tror jag sov största delen av resan hem, med värkande rygg och huvudet ovanligt fullt av intryck ? ändå skulle det ha kunnat vara en vanlig dag, i mitt gamla liv, som jag aldrig kommer tillbaka till. Det är lustigt att det är så. Aldrig kommer det tillbaka. Men det betyder inte att glädjen inte kan komma tillbaka. Saknaden efter den är nästan störst. Att kunna skratta helt utan att det gör ont, helt utan att luften tar slut och utan alla tankar som säger att jag inte borde vara glad.
Snälla alla vänner, kom ihåg att jag älskar er.

Plötsligt var jag smal som ett hopprep,
tänjde mig till en stängel och lät mina stela knän studsa,
med sådana bollar kunde alla käglor slås omkull på en gång!

Strumporna hasade ner till veck
som ett dragspel och spelade en gammal vals,
men dansa ville jag inte.

---

Här blänker källan där sorgen bor
och vitsippsmattorna breder ut sig.
här finns en tystnad som är mycket stor.
Den sjunger sakta djupt inom mig.

Du satt så stilla, du var så blek.
Jag värmde dina små händer.
Ditt hår det lyste, din mun så vek.
Sen for jag långt, långt bort till fjärran länder.

Jag kom tillbaka för att möta dig.
Då fanns du inte på jorden.
Jag gick till källan, där fanns du ej.
min hjärtans kära, min lilla ros -
Säg kan du höra de orden?

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är, acceptera dess kraft och att ta del av den.
Att falla till botten, att slå sig hårt och att alltid komma igen.
Att vara stark är att våga hoppas, när ens tro är som svagast.
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret, och att alltid kämpa för att nå dit.

Hej hopp. Nu har familjens gottegrisar, dvs. jag och Adam bakat drömtårta. Alltså chokladrulltårta med smörkräm. Det visste nämligen inte jag att det hette. Resten av familjen kommer hem efter nio och ska då bjudas på en överraskning. Om det finns någon kvar. Vi har redan "smakat" så mycket att jag har ont i magen. Moses har med stor förtjusning slickat smörkräm från våra fingrar, undra hur bra det är för en katt egentligen... men alldeles för roligt för att låta bli :-)
Annars rullar det på som vanligt. Nej, jag  bytte faktiskt ut min eftermiddagspromenad till en förmiddagspromenad idag.  Big change...  Så har jag läst igenom  instruktioner  för diverse restuppgifter och faktiskt börjat. Litegrann. Jag börjar faktiskt undra om jag är så dålig som det känns eller om min kropp bara signalerar någon slags ofrivillig lathet. Imorgon ska jag få en behandling i alla fall. Nu är det nästan två veckor sedan sist och det känns. Alltså gör det skillnad, tydligen. Så har jag fått beskedet om att min remiss är skickad! Tjoho! Nu behöver jag bara vänta i max två månader till!

Pappa bad Simon och Adam att hämta ved. När han kommer ut några minuter senare sitter de båda vid den färdigpackade skottkärran och är tydligt förbaskade på varandra. De har bråkat om vem som ska dra den satans skottkärran. Senare frågar pappa varför det blir så att de bråkar så mycket.
Simon: Jo, men det blir ju så när den primitiva viljan och den intelektuella tanken möts. Det funkar helt enkelt inte!
Simon är elva. Och väldigt intelektuell, enligt sig själv.
Hahahahahahahahahahahahaha.....

jag uppdaterar: vad har hänt? ingenting. ätit en bulle, dagen till ära. upptäckt att vi inte har några fotografier på farmor och farfar i huset. jobbigt, nu när jag gör ett släktträd. jag har ont i huvudet och halsen och överallt annars med men det orkar jag inte bry mig om. jag har varit trött hela dagen men nu kan jag inte sova. kanske man skulle se american idol? imorgon är det fredag. tjoho. låt det bli en bra dag!

Jag sjöng i kör igår. Kyrkans temakör, med mamma och min gamla fröken från kyrkans barntimmar bland annat. Även en av konfirmandledarna är där med sin dotter på drygt ett halvår. Edith, glad och rund och väldigt musikalisk. Så blev jag sopran helt plötsligt, hur nu det gick till. Det låter bra i alla fall. Nästa torsdag är det konsert i kyrkan. En präst har skrivit dikter som pappa har tonsatt, mamma och jag är med i kören som sagt och Emil är med i kompgruppen. Det blir en familjeföreställning med andra ord. Jag gör ett nytt ryck för att bli klar med släktträdet och snart ska jag gå en promenad. Nu orkar jag inte skriva mer. Mors.