bananpannkaka

Jag har längtat så efter att skriva ett alltigenom positivt inlägg. Solen skiner. Våren är nästan här. Jag övar och övar med min kvartett. Jag har fått en lägenhet. En lägenhet på riktigt. En tvåa i Salabacke som ska hyras i andra hand tillsammans med en av de bästa vänner. Inflyttning första juli. Går det att förstå? Jag skulle kunna vara alltigenom lycklig.

Men.

I torsdags var jag trött och yr och plötsligt bar inte benen. Jag svimmade just som jag lämnat min samtalsterapeut. Jag hade gått genom den långa korridoren med plastgolv och konstiga tavlor på väggarna, öppnat dörren med det krånliga låset och stigit ut i trappuppgången med stengolv. Jag slog mig inte men det gör ont innuti. Kan jag inte få hålla mig på benen nu när jag är anfallsfri?

När jag vaknade hade de fått hindra mig från att vingla ner för trapporna till min cykel. Jag hade ju bråttom till kvartettrepet. Jag leddes till en säng i ett rum någonstans. Jag förstod inte alls var jag var. Jag sov tills Fröken kom och hämtade mig. Överlevde kvartettrep, kvartettlektion och sånglektion. Det kändes viktigt. Jag ville inte hem direkt. Ville veta att det här inte var ett bakslag som ledde mig till alldeles i början igen. Fick skjuts hem och somnade. Sedan dess har jag sovit.

På torsdag kväll kom Ellika och bakade bröd till mig. På fredag gick jag för att hämta min cykel och så var jag på skolan i två timmar. Hyrde en film. Idag lämnade jag tillbaka filmen. Annars har jag sovit.

Korta stunder har jag legat vaken och sett fluffiga små moln sväva förbi på den blå himlen. Tänkt att jag gärna skulle vilja sitta ute i solen ett tag. Men så har jag känt att jag är hungrig och vad värre är - att köket är alldeles för långt borta för att jag ska orka ta mig dit. Så förstår jag långsamt att solskenet befinner sig på andra sidan stiga upp, laga något att äta, äta något, duscha eller åtminstone tvätta sig, klä på sig och ta sig ner för trapporna.

Det känns inte värt att åka till sjukhuset för att få veta att jag är trött och har lågt blodtryck. Det vet jag ändå. Kanske vill de justera mina mediciner men jag tror inte svimningarna beror på dem. Jag tror jag är trött helt enkelt. Slut i kroppen. Slut i huvudet. Nästan helt slut faktiskt.

I morgon ska jag gå upp då medicinklockan ringer. Jag ska äta en riktig frukost med bröd som Ellika bakat och frukt. Sen ska jag gå en promenad i solen. Duscha länge. Öva på sats fyra i kvartetten. Köpa ägg och youghurt. Ringa mamma. Klockan sex ska jag ha tagit bussen till Ljusdal och lyssna på när mina vänner spelar Schubert. Kanske får jag plats i deras bil hem. Till sist ska jag somna gott för att jag vet att jag har levt livet den dagen.