bananpannkaka

Jag är vaken! Efter att ha sovit från och till sedan i förrgår klockan sju typ känner jag mig mer vaken än på länge. Skönt!

Idag tänker jag därför ge mig iväg till den stora stadens centrum och bråka med CSN en smula. Jag tänker slappna av på sjukgymnastiken och äta en smörgås med en vän  som jag längtat efter länge - både efter vännen och smörgåsen. Möjligen också sätta upp en tack-lapp på en lyktstolpe i närheten av där jag föll i måndags.

För att detta ska gå att genomföra har jag engagerat halva bekantskapskretsen. Många fina vänner pluggar och jobbar dagtid. Det är väl egentligen så folk gör för det mesta. Men smörgåsvännen tar ledigt från jobbet för att hämta mig på sjukhuset och nämnda väns mormor följer mig på stan. Detta efter att jag i sista sekund frågat vännens mamma, tillika min hyresvärd, om hjälp sent igår kväll och hon engagerat sambo och mor.

Detta är helt otroligt. De första sekunderna någon går med på att göra något sådant för mig skäms jag men det går fort över. Jag behöver ju det. Hur fel det än är. Barnvakta mig, snälla vänner. Peka på mitt huvud, skratta åt det och säg att det har slagit i marken för sista gången. Yeah!

I don't know you
But I want you
All the more for that
Words fall through me
And always fool me
And I can't react
And games that never amount
To more than they're meant
Will play themselves out

Take this sinking boat and point it home
We've still got time
Raise your hopeful voice you have a choice
You'll made it now

Falling slowly, eyes that know me
And I can't go back
Moods that take me and erase me
And I'm painted black
You have suffered enough
And warred with yourself
It's time that you won

Take this sinking boat and point it home
We've still got time
Raise your hopeful voice you had a choice
You've made it now
Falling slowly sing your melody
I'll sing it loud

I måndags träffade jag som sagt ombudsmanskvinnan för att prata CSN. Hon skrev snällt och beskedligt ett intyg där det nästintill stod "ge flickan pengar!" När jag gick därifrån fick jag ett anfall. Det var utomhus, på en isig trottoar och jag var ensam. På sjukhuset fick jag veta att några förbipasserande larmat. Halva huvudet var en bula och ett sår. Jag vaknade med syrgasmask, hård nackkrage och många misslyckade stick i armarna. De som larmade hade försökt stoppa blödningen med min halsduk. Det var blod på min väska och mina vantar.

Blödningen hade inte letat sig innanför skallbenet. Såret var för krossat för att kunna sys. Min halsrygg var något uträtad men ingen fraktur fanns. Klockan tio på kvällen blev jag utskriven. Med bandage runt huvudet och blod i hela håret.

På tisdagen skulle jag egentligen träna på sjukgymnastiken. Eftersom finaste combon av alla skulle jobba fick jag en annan fin vän att följa mig till sjukhuset där jag sedan sov - hela dagen. Jag tror jag vill adoptera den finaste sjukgymnasten! På eftermiddagen träffade jag en läkare på smärtkliniken. Hon var lätt att prata med på alla sätt och vis. Ska diskutera medicinering med neurologen så att de vet vad de ger mig.

Onsdag. Föreläsning. Jag gick dit med mitt blödande huvud och förstod ungefär hälften. Fick följe till Ackis direkt efteråt för ännu en föreläsning. Jag var så yr och så trött så jag knappt visste vad jag hette. Efter kanske en kvart försvann allt.

Sittande hade jag tippat bakåt. Den finaste sjukgymnasten hade rusat fram och fångat upp mig. Någon larmade ambulansen. Jag minns ovanligt mycket. Minns hur jag kännt att jag måste ut ur rummet innan jag svimmade och hur jag insåg att jag inte kunde resa mig. Minns hur någon ber mig prata men att jag inte kan. Minns hur jag ligger på golvet med fötterna på en stol och armarna rakt ut medan ambulansfolket sticker och sticker och sticker. Sen syrgas på akutrummet. Efter fyrtio minuter fick jag gå. Ingenting nytt görs förrän jag träffat neurologen den 6e och det besöket kan inte skyndas på.

Idag har jag mest sovit. Lyckats tvätta bort lite blod ur håret. Trött, trött, trött.

Snart är det söndag och advent. Nästa lördag har jag tenta.

I tisdags kom jag till skolan med andan i halsen. Jag missade bussen jag tänkt ta och var således ute i tio minuter mindre god tid än planerat. Busschauffören hade nog sin sämsta dag ever och stannade varje passagerare för att upplysa dem om vad just den personen gkorde för att förpesta hans liv.

Precis en minut före två halvsprang jag mot den lilla, lilla korridoren där det lilla, lilla klassrummet ligger och ser att min lilla, lilla lärare fortfarande står utanför och väntar. Det pågick en lektion där som inte slutade förrän prick - det vill säga fem över. Den lilla, lilla läraren var dagen till ära extra fin och förtoendeingivande. Hon hade en tröja som det stod "music" på. Bara det måste tolkas som ett gott tecken.

Det tog mig en halvtimme att skriva tentan. Skrivningstiden var tre timmar. Jag började fundera på var frågorna jag missat gömt sig men kom så småningom fram till att jag svarat på allt och kände mig säker på det mesta. Jag lämnade in min allra första skrivtenta utan att ha någon aning om hur det gått. Jag skulle lika gärna kunna ha alla rätt som bli underkänd.

Vi satt kvar ett tag och pratade om anfall och framtid sen gick jag hem och sov.

Igår fick jag veta att jag klarat bägge tentorna. Jag blev godkänd, hade 76% rätt på den skriftliga. Sex högskolepoäng. Så himla skönt!

Imorgon ska jag träffa ombudsmanskvinnan och prata CSN. Hon har sagt att hon ska göra sitt bästa men att reglerna ändrats och att det är väldigt svårt för studenter att få anpassad studietakt. Jobbigt. Men jag får fortsätta hoppas.

Smärtkliniken har vaknat till. Utredningen drar igång på tisdag och avslutas den 22a december. Otaliga besök väntar - plus sjukgymnastiken - plus neurologen. Det var därför jag flyttade hit, delvis åtminstone. Jag hoppas bara att alla undersökningar leder någonstans.

På dagens agenda står övningstentor och verb. Alltid dessa verb. Känner jag mig nöjd ikväll ska jag sticka ett tag också. Sex små sjukhusmöss sitter på mitt soffbord och är söta. Jag undrar hur många de hinner bli till jul.

På det hela taget mår jag lagom bra. Kunde faktiskt koncentrera mig på pluggandet i åtta timmar igår. Inga anfall på över en vecka, snart två. Me like!

Det blev torsdag. Jag får febertoppar men skyller på förkylning hellre än slag mot huvudet. Allt snurrar och jag vill så himla gärna göra den muntliga tentan med klassen. Bussarna har ändrade banor på grund av vägarbete och jag får gå mycket längre än väntat för att komma till HumC. En man stannar mig och ger mig en kram. Säger att jag ser ut som en sån där nunna som går och ber i Österrike. Men han är inte kristen, ville bara säga att jag är fin och ser tankfull ut. Jag blir glad. Tänker att jag behövde kramen.
Provet börjar. Det går ju ganska bra! Efter en halvtimme tar jag tvärslut. Läser in den långa, sammanhängande texten en enda gång och stakar mig flera gånger men bestämmer att det får duga. Avslutar. Skickar in. Reser mig. Allt snurrar så.
Vaknar på golvet. Någon ropar att jag får ett anfall. Det gör jag inte alls. Får panik och staplar ut ur tentasalen. Blir ledd till en stol och sätter mig. Världen fortsätter snurra. Dricker lite vatten. Ambulansen är på väg. Onödigt tycker jag men det är kanske bäst att de kollar upp attt min skalle fortfarande är intakt. Så försvinner allt igen.
Jag lyfts ut ur ambulansen. Fler blånader efter misslyckade nålsättningsförsök på mina armar. En infart på handen. Så ont. Så trött. Jag somnar.
Är du här igen? Nej men hej! Samma ansikten som två dagar tidigare. Alla känner igen mig. Samma sjuksköterska försöker ta prover men kärlen krampar och jag är kall. Inget blod vill rinna ur mig mer. Jag måste sticka dig säger hon. Jag sträcker fram båda mina armar och hon suckar. Försöker flera gånger. Det kommer en droppe varje gång, inte mer säger hon. Så till slut, lyckas jag fylla nästan två rör. Somnar igen.
Efter fyra timmar får jag gå. Överväger att be dem lägga in mig och låta mig få vila från smärtan men orkar inte. Vinglar ut i kvällen. Tar bussen. Åker för långt. Går vilse. Hittar såsmåningom till ICA. Köper flingor och apelsinjuice. Sen går jag hem.

---

CSN har fattat ett beslut angående mitt studiebidrag. Intygen räcker inte. De vill ha fler från skolan. Tillsvidare anmäler de att jag studerar på halvfart vilket gör mig återbetalningsskyldig. Skulden dras från kommande utbetalningar. Jag får 675 kronor i slutet av november och 650 i december. Det är bara preliminärt och går säkert att lösa men jag behövde inte höra det just nu.

---

Min lärare är världens bästa. På tisdag ska jag skriva tentan jag missade i torsdags. Det känns bra. Jag behöver tänka på annat. Tänka friskt. Livet går vidare och jag vill vara med.

---

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

Jag har ett sår i huvudet. En bula, två brännsår, blå knän och åtta hål efter infarter varav två använts. Så kan det gå. Vad mer kan jag säga? Jag har ont i huvudet men jag vet i alla fall varför. Jag föll illa och anföll under en föreläsning på sjukgymnastiken igår. På akuten fick jag träffa fina läkare och sjuksköterskor. Min fina sjukgymnast kom och kollade läget två gånger. Processen går framåt. Den neurolog jag träffade skulle överlägga med den där superneurologen som har ansvaret för min hjärna. De ska skriva ett brev till mig om vad de kommer överens om. Jag har fått en ny kallelse till smärtkliniken, den 23e november.

Imorgon gör jag den muntliga delen av tentan. Resten sparar vi tills jag mår bättre.

Jag tänker fortfarande mer på fonetiken än på smärtkliniken, vilket gör mig genomlycklig, men just idag, och i morgon och nästa dag, har jag inte tid att ha så här ont.

Man vet att man läst för många franska böcker om man skriver en mening med trettioen ord och fyra kommatecken.

I morse var det första jag tänkte på när jag vaknade hur man transkiberar meningen J'ai oublié mon sac dans la maison de ma voisine och var stavelsegränserna går. Det tog flera minuter innan jag tänkte på något som hade med smärtkliniken att göra. Hurra för mig!

Vilken dag. Vaknade strax innan åtta av en liten som kröp ner och kramades. Vi har storhandlat och varit på brorsans grav och tänt ljus.

Jag är i Hertsjö. På något sätt har vi lyckats få en veckas "ledighet" från studierna, nästan som ett riktigt höstlov faktiskt. Jag har kramat Hjalmar, kokat gröt, bytt blöjor och brottats. Han blev glad när jag kom. Det betyder allt. Jag har kramat de andra bröderna med men de blir inte riktigt lika översvällande lyckliga över att se mig.

Den finaste sjukgymnasten läste journalanteckningarna från smärtkliniken - utan att jag bett henne om det. Den finaste sjukgymnasten blev en smula arg och frågade mig om hon fick prata med den första läkaren eftersom hon tyckte att allt såg väldigt fel ut.

Så lätt försvann mina tvivel på mig själv. Jag sjåpar mig inte. Jag behöver inte kämpa hårdare. Jag har ont och ska få hjälp. Så lätt kan det vara. Känner man den finaste sjukgymnasten kan svåra saker bli väldigt lätta ibland.