Jag orkar inte
idag är det torsdag
lunch
Min stund på jorden
Kom hem, utmattad, med en lista på roliga saker jag äntligen kanske skulle orka göra. Bara vila lite, bara tio minuter på sängen. Somnade. Sov. En timme senare såg rummet lika fyllt av kaos ut. Orkar inte. Gör det ändå. Reder ut kaos runt mig, i mig.
Tar fiolen. Har inte spelat på veckor. Har inte orkat hålla den uppe tillräckligt länge för att höra tonerna. Så spelade jag. Av hela min kraft spelade jag. Grannarna måste ha trott att jag blivit galen. Å andra sidan började de skrika på varandra så taket säkert kunde rämna. Skrik och hårda ord. dörrar smäller, arga steg i trappan. En folksamling utanför mitt fönster bevittnar dramat med förtjusning. Förtrollningen är bruten. Jag gråter.
Nu har jag hämtat mig för sekunden. Druckit mitt vatten, bäddat min säng. Hanna kommer hem. Jag har försökt vara realistisk. Nu är det Lenin som äntligen ska bort och ut ur mitt liv. Sen engelskan. Hinner jag nåt mer är det en bonus. Matte C tar vi nästa år. Jag är läskigt oberörd av alla prov. Gör dem med inställningen att ingen egentligen väntar sig att jag ska göra dem. Så blir det som det blir. Varken mer eller mindre. Det är bara att bita ihop ett litet, litet tag till. Snart är det över. Snart är det glömt.
Sara fyller år. Lilla, fina Sara, min bättre hälft. Skulle aldrig klara mig utan henne. och Rebecka, dikten är ingen egen komposition, några rader ur en Lisa Ekdahltext.
Vi ses imorgon då nya äventyr och möten väntar.
Nöjda?
...
hon har seger i sitt steg
hon går rakt in i ljuset
hon må vara rädd men aldrig feg
hon vågar vinna över rädslan
hon kan se sin rädslas grund
hon säger: människan skall inte vara ensam
så kom, låt oss dela denna alltför mörka stund
I ÖVERMORGON ÅKER VI!!!
Adios Flamingo, see you domani!
ynk
Det där sista blev lite konstigt men jag menar bara att man kan väl spara lite av allt som är jobbigt och ta det när man är död så man har kraft nog att få ut mer av livet när man lever. Det är ju en så kort stund i vilket fall. Just nu känns det som Rebecka så fint uttryckte sig någon gång:
"Ska man ändå dö någon gång kan man lika gärna göra det nu!"
Lagom upplyftande livsfilosofi. En aning kortsiktig kanske...
Jag blir så arg på att det ska fungera såhär. Hela klassen är ju mer eller mindre deprimerad av stress, som inte enbart orsakas av skolan. Kunde vi inte få ett sommarlov som när vi var små... oändligt mycket tid till att leka, bada och bara vara. Slippa bry oss om världens problem. Inte behöva tänka på att det är vi som en gång ska lösa dem - för vem ska annars göra det?
bara för att komma igång...
Man måste ju börja någonstans menar jag. Det är bättre att jag skriver lite här än bara stirrar på ett tomt öppnat dokument och inte får ner ett ord (det är så jag till största delen tillbringat min långhelg).
Jag har också läst andras bloggar så för att följa med strömmen ska jag lista vad jag har att göra. Klockan är nu 19:46 den första maj. Innan klockan fem på morgonen den fjärde maj ska jag vara klar med:
· Historia: uppsats (eller skriftlig inlämning som Emma kallar det) om 1900-talets första hälft dvs. Ryska revolutionen.
· Historia: Samma lika om 1900-talets andra hälft dvs. Vietnamkriget.
· Internationella relationer: Samma lika om maorier.
· Psykologi: Uppsats om utvecklingspsykologi.
· Psykologi: Uppsats om psykiska besvär + reflektioner om en bok som handlar om en person med psykiska besvär (Jag har läst boken! Tjoho!)
· Ett rekommendationsbrev på franska.
· Imorgon MÅSTE jag lämna in loggboken inför Kebnekaise, annars får jag inte följa med!
· Engelska: Läsa boken ?Tis och skriva om den. Det kan jag faktiskt göra i Prag och lämna in på måndagen när vi kommer hem men? det känns inte så roligt.
· Hitta på något att berätta om de judiska kvarteren i Budapest. Kulkul men hur ska jag hinna?!
Inte hjälper det heller att lärare är snälla (och realistiska till skillnad från mig) och skjuter fram mina inlämningsdatum för att jag inte ska jobba ihjäl mig. Det leder bara till att jag tycker synd om lärarna som ändå kommer att få in en massa arbeten alldeles för sent och får arbeta ihjäl sig innan skolan slutar för att kunna sätta betyg. Måste människor vara så snälla, man får ju bara dåligt samvete när man inte lever upp till förväntningarna från människor som faktiskt tror på en?
Förutom det ska jag visst:
- Bestämma vilka veckor jag ska vara gatumusikant i sommar ? måste få tag i Sara vilket inte är det lättaste (hur många 16åringar jobbar så de aldrig är hemma och saknar mobiltelefon)
- Växla pengar.
- Packa.
- Köpa vandringskängor till Kebnekaise.
- Gå till optikern i morgonbitti eftersom jag tack vare min far måhända skelar.
- Maila till Alex så jag kan planera mina resor i sommar.
- Prata med en massa människor om en massa problem som jag just nu och för alltid önskade inte fanns.
Nu har jag klagat i 13 minuter och inte fått ett dugg gjort.
Men det händer också en hel del bra saker:
- Sista april som var otroligt roligt ? min första gång i Uppsala för övrigt. Det var nog det närmaste en normal dag jag kommit på länge.
- Resan är galet nära vilket jag inte kommer att förstå förrän jag sitter på planet.
- Pappa har av någon anledning fått för sig att sätta in TVÅTUSEN kronor extra på mitt konto vilket löser alla mina ekonomiska problem fram till jul ungefär.
Egentligen har jag det nog inte så illa. Tänk på alla som inte ens får gå i skolan bara. Dessutom har jag just firat min nyrikhet genom att köpa frukt och godis på ICA för 150 kronor. VINDRUVOR och OST! Vilken lyx! Så nu kör jag. Önska mig lycka till. Jag blir åter kontaktbar efter Kristi himmelsfärds?