bananpannkaka

Jag vaknade halv tio. Frukost och melodikryss i vanlig ordning. Vi löste allt. I nyhetspausen på halvslaget kom grannen över och frågade om vi ville åka båt. Självklart, sa vi, men jag undrade nog om jag skulle orka. En timme senare gick vi ut och mamma och pappa rullade fram sina cyklar. Cyklar?! sa jag och blev lite orolig. Menar ni att jag ska cykla? Det menade de. Inte på vilken cykel som helst heller utan på broder S's med skyhög ram och en kilometer till pedalerna. Alternativt på min egen med barnsits och Hjalmar. Så kom det sig att jag cyklade genom Hertsjö på tåspetsarna - och det gick alldeles utmärkt.

Dramatik och blodutgjutelse! Egentligen är historien en brors; för det var broren som badade på något vasst och fick sy fem stygn i foten. Egentligen är det han som är tapper och cool och allt det där men det tänker jag inte bry mig om för just då, när det hände, var jag så himla mycket coolare. Vem, om inte jag, sprang uppför en lång, brant skogsbacke till närmast granne för att hämta något att hålla ihop såret med? Vem, om inte jag, sprang minst hundra meter med bandage, sårtvätt, kompresser och annat viktigt efter att jag andfått ringt till pappa för att han skulle komma med bilen? Skulle inte min oerhört tappra bror varit tvungen att amputera hela benet om det inte var för mig? Det där sista kanske inte är sant men jag sprang i alla fall. Långt och fort i besvärlig terräng. Sen gick jag en kilometer hem, kräktes och sov i sjutton timmar. Broren mår bra men har ont i foten. Jag mår inte så bra men är stolt som minst tjugo tuppar.

Now if you see Saint Annie
Please tell her thanks a lot
I cannot move
My fingers are all in a knot
I don't have the strength
To get up and take another shot
And my best friend, my doctor
Won't even say what it is I've got.

Tänk att igår var det den 26e. Då hade jag kanske möjligen fast tydligen inte kunnat ha varit i Sandviken.

Vi har haft vedkapningsdagar i Hertsjö. Arbetsfördelningen har sett ut som så att pojkarna kapar, klyver och staplar dagarna i ända medan jag och mamma tar hand om Hjalmar och lagar mat. Snyggt va? Idag fick Simon och Adam ledigt för att bada. Mamma staplade i några timmar och jag fick Hjalmar och maten på min lott. Det gick bra. Vi har badat och tittat på Emil i Lönneberga. När Emil kör Alfred genom snöovädret för att komma till doktorn i Mariannelund gråter jag. Alltid. Jag kan inte låta bli att känna igen mig i hur han kämpar fast alla säger att det inte går och ingen hjälper honom.

Jag har som sagt väntat på att få komma till smärtkliniken i Sandviken sedan i början av april 2009. Jag är sjukskriven delvis på grund av väntande behandling. I måndags öppnade kliniken efter sommarstängningen och mamma ringde för att kolla läget idag. De hade väldigt mycket att göra. Oj, oj, oj, inte kan hon få komma de närmaste fyra veckorna i alla fall. Fuck you! Om jag väntar i fyra veckor och är där i två hinner jag precis bli utskriven innan terminen börjar. Men jag vet inte om jag orkar tro på det längre. Allt mitt förtroende för kliniken är bortblåst. Den 14e augusti får jag träffa mannen bakom remissen. Min alldeles egna Dr House. Vi får se om vi kan komma på något bättre då.

Hela familjen låg och sov. En plötslig smäll fick dock alla att vakna till. Pappa trodde att taket rasade in. Eller att blixten slog ner. Mamma rusade in i mitt och Emils rum för hon trodde att jag anföll och ramlat ur sängen. Jag blev sur och undrade varför hon sprang in till oss. Jag trodde nämligen att det var Hjalmar som ramlat ur sängen. Simon och Adam sov som stockar. Emil suckade och erkände sig skyldig till smällen. Han hade bara sparkat till något som låg i sängen. Fodralet till en pocket-trumpet. Sådana kan ju ligga lite var stans. Varför inte i sängen?

Idag är en stor dag.

Mamma väcker mig alldeles för tidigt genom att vifta med brevet under min näsa. Tusen tankar flyger genom min halvsovande hjärna och jag sliter upp kuvertet. Tänk om, tänk om, tänk om!

Jag har blivit antagen och tackat ja till franskakursen i höst! Tjoho!

Sitter i det svala, mörka vardagsrummet och lyssnar på Arvo Pärt. Är mest trött idag. Har så där ont, ni vet.

Jag går omkring med en liten påse fastsydd i kjolen. I påsen finns 70 piller med homeopatiska grundämnen. Jag har ju testat det mesta inom homeopati med varierande resultat. Man vet liksom aldrig om det kommer att hjälpa men det skadar i alla fall inte och det jag testar just nu råkar vara helt gratis. Min kära mor som är bevandrad i den ädla konsten kollade upp vilka områden som var i obalans hos mig just nu. Blir någon förvånad om jag säger att det som gav utslag var hjärnans funktion, hjärtat, muskeltrådar och muskelhinnor? Nu är det bara att vänta och se.

Lägenheten i Uppsala är fantastisk! Jag kommer trivas så himla bra där! I början av veckan började jag flytta ner så smått, tillsammans med blivande combo som flyttar ner på riktigt redan nu. På riktigt. Så overkligt. Tusen frågetecken som ska rätas ut innan allt är säkert ändå är det så nära.

Många tankar snurrar kring inställning nu. Jag ska veta vad jag vill och lita på att det blir så. Önska vitt och brett. Det är svårt. Ovant. Jag vet liksom inte om jag vågar längre. Tänker inte mycket på framtiden som något som verkligen ska hända. Lever i nuet, kanske. Har drömmar men inga planer.

"När ni är sorgsna, blicka in i era hjärtan,

Gårdagens dagboksskrivning fick ske på stranden. Mamma gjorde sin sista dag som assistent till underbara L så vi åkte till Orbaden. L älskar att bada. Orbaden är känt för sin långa trappa ner till stranden men också för en fantastiskt fin strand. Trappan gillar jag inte. Vi hade jättekul och jag är glad att jag följde med. L och A badade som galningar. Hjalmar lekte mest i sanden och sprang runt.

Jag tänker massor. Skriver hela dagarna. I min dagbok. Tankarna jag tänker nu passar nog bäst där.