bananpannkaka

Smärtkliniken, ja. Nu är det nästan en vecka sedan jag var där och den veckan har varit låååång. Det blev platt fall. Mitt fel. Jag fick panik och knäppte på "du möter en avlägset bekant på stan och måste vara trevlig i några minuter"-funktionen. Jag mådde så bra så. Trivdes i Uppsala. Sjukgymnastiken hjälpte så himla bra. Skolan gick också bra, jag hade ju bara lite ont. Läkaren måste ha trott att jag hamnat fel. Hon undersökte mig och tryckte på punkter som gjorde så ont att jag grät i ett dygn efteråt - men jag började så klart inte gråta förrän jag kommit utanför dörrarna. Där och då sa jag AJ, jo det känns lite...

Fy mig. Sån ångest som jag hade dagen efter vill jag aldrig mer ha. Jag hade tackat nej till att träffa en psykiatriker (fråga inte varför) men som tur är lyckades jag få tillräckligt många hjärnceller att fungera för att ringa upp och be dem ändra det. Nu väntar jag bara på att de ska ringa och be mig komma, eventuellt väntar jag på en kallelse.

Jag ska förklara hur det ligger till för psykiatrikern. Vara tydlig med att jag inte vill något hellre än att börja löpträna och få ett bättre fungerande socialt liv (uppgifter jag fick av läkare 1) men att vad jag orkar och klarar av i dagsläget är begränsat till att komma upp ur sängen på morgonen, sitta i en föreläsningssal i max två timmar och i bästa fall gå till sjukgymnastiken.

En bra sak att nämna kan också vara att de anhöriga jag lovat höra av mig till efter undersökningen inte blev oroliga när de inte hörde något från mig på ett dygn på grund av gråtkoman - de trodde nämligen alla att jag blivit inlagd.

Jag hoppas jag får en till chans. Jag vill hemskt gärna träffa läkarte 1 igen. Det känns som om jag förstörde hela undersökningen.

Å ena sidan kan jag tycka att hon borde vara van vid att möta folk med långvarig smärtproblematik och att hon borde ha kunnat läsa mig bättre. Å andra sidan gjorde jag det verkligen inte lätt för henne.

Jag hade nästan också väntat mig att bli inlagd. Mötet blev årets antiklimax. Dels blev jag sänkt av det, dels tar väntan onödigt hårt på mitt psyke och dels har kroppen återigen fått nog. Idag är det tredje dygnet jag tillbringat i horisontalläge, dock ovanpå en bäddad säng med riktiga kläder.

Man är inte hur man har det utan hur man tar det sa någon klok en gång. Jag skulle bara så väldigt gärna vilja slippa acceptera att ha så här ont.

I don't care if it hurts,
I wanna have control
I want a perfect body
I want a perfect soul

I want you to notice
when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doin' here?
I don't belong here...

Världens finaste sång. Timo, Timo, att du kunde göra världens finaste sång ännu finare. Leta upp och lyssna!
Ibland känns det så. Typ på sjukgymnastiken där alla är där av en klar anledning. Jag vet aldrig vad jag ska svara när de frågar.
"Jag är här för nacken, varför är du här?"
...
Imorgon har jag en lektionsfri dag men jag ska upp klockan sju för en läkardate. Tjoho!

Det är nu tolv dagar sedan jag skrev om mitt fall på universitetet. Igår föll jag igen, från en cykel på sjukgymnastiken. Det var mitt märkligaste fall hittills tror jag. The beloved sjukgymnast har berättat hur man hört en duns och hittat mig krampande på golvet. När hon väl var på plats fanns också tre läkare, flera sjukgymnaster och lite annat löst folk i rummet. Jag krampade en kvart, fick roliga mediciner som tog tid på sig att verka. Jag han skrämma alla genom att bli ordentligt blå. Det har aldrig hänt förut, vad jag vet. Efter syrgasboost såg jag normal ut igen och kunde gå hem utan att misstas för att vara en smurf.

The beloved sjukgymnast följde med mig till akuten där jag fick ett anfall till som gick snabbare över. Hon skötte allt jobbigt: pratade med neurologen och andra viktiga människor, tog reda på vad som skulle hända och hjälpte mig på med strumporna när de kollat syremättnaden i mina tår. Jag var helt lugn om man jämför med tidigare gånger. Det gjorde liksom ingenting att jag varken kunde röra mig eller visste vad jag hette på ett tag. Jag kunde släppa allt och bara vänta på att jag skulle börja fungera som vanligt igen. Jag var nästan inte ens rädd.

Idag har jag varit i skolan och på sjukgymnastiken igen. Jag mår väl inte särskilt bra men det känns ändå bra att försöka komma igång så fort som möjligt. The beloved tog sig tid att förklara hur allt gått till för mig. Det är skönt att på något sätt ändå veta, fast jag inte vet. Jag är så himla glad att jag är här och kan träna och plugga och leva. Även om jag fortfarande får anfall - vilket är hemskt onödigt, tycker jag - så finns här människor som har koll och som försöker hjälpa mig på ett annat sätt än i Bollnäs och det gör allt lite lättare.

Nu ska jag sova, gott och länge. Imorgon satsar jag på fint väder, promenad och plugg.

Om en vecka ska  jag till smärtkliniken. På fredag ska jag träffa min husläkare för att prata mer om smärta, anfall och studietakt.

Jag har tänkt rätt länge att jag ska höra av mig här igen. På något sätt är jag lite stolt över att det inte blir av - det måste ju betyda att jag har en massa viktiga saker för mig, eller hur?

Jag tränar och tränar. Snart har jag säkert magrutor igen, så mycket som jag tränar. Fyra dagar i veckan hänger jag på sjukgymnastiken och det är så härligt så!

Jag pluggar och pluggar. Vi har fyllt i mitterminsutvärderingar och det betyder att det inte är ok att sitta och inte begripa något på lektionerna. Den allra första tentan närmar sig med expressfart och jag börjar bli orolig på riktigt.

Jag ringer och ringer. Försäkringskassan skickade mig ett brev där det står att de noterat att jag varit sjukskriven i tre månader utan sjukersättning. Bra noterat av dem tycker jag. Nu ska jag försöka få tag på dem illa kvickt för att bekräfta att de noterat rätt så kan jag kanske, kanske få lite pengar. Men bara kanske. Jag ansöker om anpassad studietakt för att få fullt studiebidrag från CSN trots att jag studerar på halvtid. Mina studieförhållanden och mitt funktionshinder ska därför utredas i minsta detalj och allt ska intygas av så många som möjligt. Hittills har jag en husläkare, en sjukgymnast, en studievägledare och universitetets fantastiska ombudsman för funktionshindrade på min sida. Det borde nog räcka.

Det ble ven vecka med många turer det här. Först hjärndöden, sen kreativitetsboosten och sen pannkaka ner i ambulansträsket igen.

I mitt huvud alltså. Det fullkomligt kryllar av konjunktioner, konjunktiv, kompletiva bisatser, koncessiva konjunktioner, konsekutiva bisatser, korrelat och en massa andra ord som börjar på ko-. När jag läste igenom anteckningarna från fonetiken igår såg jag att jag skrivit

"När instabilt-∂ står ordmedialt gäller alltid samedi-regeln!
Undantag: Richelieu, Atelier"

Ack, denna förvirring.

Min hjärna jobbar redan på halvtid. Den accepterar ingenting annat. I förrgår borde jag ha läst en pjäs samt sextio sidor historia. Istället sydde jag ett par byxor. Dem är jag otroligt nöjd med men jag undrar hur det går på fredag då det är meningen att jag ska diskutera nämnda pjäs. Det är Les mains sales av vår älskade Jean Paul Sartre förresten. Jag borde också ta reda på vad han ansåg om människan; frihet, ansvar och skuld. Existensialism. Så himla intressant men så himla mycket mer än vad jag får plats med i huvudet nu.

Imorgon ska jag träffa studievägledaren och snacka halvtid på riktigt och csn. Tjo!

Jag skrev att det jag önskar av smärtutredningen är en tydligare diagnos för att kunna förhålla mig till sturier och yrkesliv på ett bättre sätt. Det är svårt. Fast jag flera gånger om dagen bedömmer min smärta själv på ett så objektivt sätt som möjligt "Vad skönt, nu har jag bara 6 ont i ryggen, för en timme sen var det 7,5...", fast jag är mycket medveten om att min kropp är en annan än för tre år sedan kan jag inte acceptera att jag inte klarar av lika mycket nu som då. Jag vet inte varför jag har ont. Fast jag kan precissera min skräck till att jag är rädd att smärtan stressar min kropp och min hjärna till fler anfall frågar jag mig hela tiden om jag verkligen har ont eller om jag bara är lat - kan jag inte kämpa lite mer? Varför orkar jag inte? Vad sätter stopp för mig - brist på motivation eller smärta?

Jag halkar efter i kursen. Skriver av facit till instuderingsfrågorna för att ha något att säga på lektionerna. Förstår inte hälften av vad vi pratar om. Kommer inte ens i närheten av godkänt på övningstentorna. Nu har jag skrivit ett mail till min kära ombudskvinna igen. Bett om hjälp att ansöka om anpassad studietakt. Läsa halva kursen nu och halva nästa termin. Det var svårt. Så fruktansvärt trött är jag på anpassat och halvfart och i din egen takt. Det känns så fel.

Jag är övertygad om att jag gör rätt. Det är inte värt smärtan och oron att tvinga sig igenom terminen utan att bli godkänd i någon av kurserna. Jag vill så gärna lära mig det här på riktigt.

Tro inte att jag deppat ner mig totalt nu igen. Jag är otroligt glad att jag är här och nu. Jag "ser fram emot" smärtundersökningen och mår bättre psykiskt än på länge, länge. Jag är bara lite besviken över att jag inte är på topp. Bara det att jag faktiskt trott att jag var det ser jag som ett stort framsteg.

Idag vaknade jag och såg på väckarklockan. Tänkte att det var ju bra att jag vaknade nu, det är en bra tid att gå upp. Sen tittade jag på klockan igen och såg att det gått tre timmar. Jag misslyckades med att äta frukost, nyinköpt lyx-müsli till trots. Det lutar mot att någonting är på väg åt fel håll.

Om jag lyckas vända allt nu, innan det blir värre, kommer det göra mig oerhört stolt. Då gör det inte så mycket att jag fick svälja bittra tårar och stolthet och be om hjälp idag.

Jag pluggar. Jag läser grammatik, traglar glosor och lär mig uttala omöjliga och möjliga meningar. När jag inte gör det sover jag eller åker buss. Det har inte blivit så mycket tid och ork över till att uppdatera här. Jag beklagar. Nu är jag här igen.

Den tjugoförsta semptember träffade jag min nya läkare. Det var för åtta dagar sedan. Jag hade precis börjat längta efter att få brev från diverse sjukhusenheter. Den ångesten jag skulle ha om veckorna blev till månader och år igen innan något hände.

Idag fick jag ett stort, tjockt kuvert från Ackis tillsammans med ett tjusigt intyg på att jag är funktionshindrad. I kuvertet fanns ungefär hundra enkäter att fylla i och en kallelse till smärtkliniken. Inte en remissbekräftelse som sa att jag kanske får komma dit om ett halvår eller så utan en riktig kallelse. Den 26e oktober. Klockan nio. Ingång 70, ta hissen en våning upp och gå till höger. Dörren mittemot röntgen.

Fem futtiga veckor från det att jag träffade läkaren till det att jag får komma dit! Jämför det med de sjutton månader jag väntade på Sandviken!

Jag tog tag i enkäterna med en gång. Nu är jag helt slut i själ och hjärta. Det är tufft att beskriva allt som inte funkar. Jag fick leta en del i journalen efter datum och sjukhus jag röntgats på och sånt är aldrig kul. Så skulle jag skugga de områden jag har ont på på en bild av en människa. Det ser ut som om jag bara lagt skuggor och målat blodkärl. Jag hade lika gärna kunnat färglägga hela bilden.

Som jag väntat. Säkert beror tröttheten mest på lättnaden. Nu äntligen! Det räcker nästan med att någon tittar på mig och säger "Jag förstår att du har ont" den 26e för att jag ska bli nöjd. Jag hoppas på att få en tydligare diagnos som gör det lättare för mig att förhålla mig till framtida studier och yrkesliv. Jag hoppas på att få lära mig hantera smärtan bättre och kanske hitta en väg till lindring men jag har inga förhoppningar om att bli helt återställd. Det finns liksom inte i min värld längre. Jag minns inte hur det är att inte ha ont.

Jag kan knappt fatta det. Äntligen!