31a augusti
Idag är en märklig dag. Idag skulle jag ha blivit inskriven i Sandviken om jag inte tackat nej och känslorna leker bergochdalbana. Istället för att ta tåget norrut tog jag bussen till stan. När jag skulle träffa sjuksköterskan satt jag på en två timmar lång föreläsning om allmän grammatik som följdes av två timmar fonetik. Efter skolan gick jag till ackis för att hämta medicinen som jag beställde igår. Det är en lång promenad för att vara jag. Sen gick jag vidare genom stan, till studentbokhandeln, för att köpa boken "Franskt uttal i teori och praktik" för mina sista slantar.
Jag är så glad så ni anar inte! Tänk att jag faktiskt är här!
I förmiddags var jag ledig. Äntligen trottsade jag telefonskräcken och sade upp min gamla hemförsäkring och medlemsskapet i hyresrättsföreningen. Som kronan på verket listae jag mig på en hälsocentral jag blivit rekommenderad och fick en läkartid den 21a september. De måste hinna få mina journaler innan de kan ta emot mig. Jag är bara glad att de inte bad mig beställa dem själv och skicka dem vidare.
Kroppen är hyffsat glad. Jag är glatt överraskad att jag lyckas gå så mycket. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och mitt huvud är numera tomt. Jag tar fel buss åt fel håll fel tid och går av på fel hållplats. Magen är åt skogen och min vänstra hand obrukbar. Jag är lite rädd också men det hör väl till det nya. Säkert är iallafall att jag gjorde helt rätt i att flytta. Här är platsen där jag vill vara.
Jag är så glad så ni anar inte! Tänk att jag faktiskt är här!
I förmiddags var jag ledig. Äntligen trottsade jag telefonskräcken och sade upp min gamla hemförsäkring och medlemsskapet i hyresrättsföreningen. Som kronan på verket listae jag mig på en hälsocentral jag blivit rekommenderad och fick en läkartid den 21a september. De måste hinna få mina journaler innan de kan ta emot mig. Jag är bara glad att de inte bad mig beställa dem själv och skicka dem vidare.
Kroppen är hyffsat glad. Jag är glatt överraskad att jag lyckas gå så mycket. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och mitt huvud är numera tomt. Jag tar fel buss åt fel håll fel tid och går av på fel hållplats. Magen är åt skogen och min vänstra hand obrukbar. Jag är lite rädd också men det hör väl till det nya. Säkert är iallafall att jag gjorde helt rätt i att flytta. Här är platsen där jag vill vara.
Kram!
Det finns faktiskt flera stycken som fortsätter kolla bloggen hur tyst det än är! Heders! Jag trivs och har det hur bra som helst. Imorgon skriver jag diagnosiskt prov i tre timmar innan jag går på en föreläsning om allmän grammatik. Jag är lycklig! Det är himla fint här och det känns verkligen att jag går vidare. Jag har inte kunnat lista mig på någon vårdcentral än. Behöver ett kvitto på att jag är skriven här först. Men då! Jag har valt ut en som ser bra ut och sen ska remisser skrivas! Nu ska jag äta potatis, fiskbullar och surkål. Halleluja!
Ofattbart
Imorgon flyttar jag.
Jag har tackat nej till Sandviken.
Scenbyte
Nu är det nästan en vecka sedan min date med Dr House. Han löste inte alla mina problem men satte en boll i rullning. Turerna har gått hit och dit så många gånger så det inte varit någon idé att uppdatera er om läget förrän nu.
Två dagar före daten kom kallelsen från Sandviken. Den 31a augusti skulle jag få komma dit. Jag hade ställt in mig på att gråta en skvätt och få Dr House att flytta remissen till smärtkliniken i Uppsala istället. När kallelsen kom kände jag hur luften liksom gick ur mig istället för att bli lättad. Det var så dags att kalla mig då; när terminen börjat och jag skulle få resa långt för att ta mig dit. Göra studieuppehåll och Gud förbjude, kanske behöva skjuta upp studierna en termin. Inte kunna skriva mig i Uppsala och bli ekonomiskt beroende av mina föräldrar en längre tid. Turnera runt i länet för att få fortsatt vård. Nej, nu får det vara nog!
Dr House tyckte att det var en god tanke att försöka få komma till Uppsala istället - så till vida väntetiden dit inte var för lång. När jag väl var där skulle neurologen där lätt kunna skriva en remiss dit. Så vad göra? Jo, man ringer till smärtkliniken och får efter en felrigning till en tyskbrytande föreståndarinna för en alternativmedicinsk klinik reda på att Akademiskas smärtklinik har max tre månaders väntetid. Tillräckligt kort för att passa mig. Vidare ringer man till kontaktsjuksköterskan Vänlig på neurologen och frågar om Dr Skitduktig Neurolog kan tänka sig att skriva remissen när jag flyttat ner. Bara för säkerhets skull.
Antiklimax. Det kan hon inte. Har för lite kunskap om min smärtproblematik. Beklagar, beklagar. Nu följer en kort tids desperation då man överväger alla möjliga och omöjliga lösningar, gråter en skvätt och kommer fram till att det får vara värt att börja om från början.
I morgon skickar jag in en flyttanmälan till skatteverket och blir skriven i Uppsala från måndag. Snarast möjligt ska jag lista mig på en vårdcentral och leta reda på Uppsalas bästa husläkare. Sen får vi se vart det bär. Jag tror att det blir bra.
Två dagar före daten kom kallelsen från Sandviken. Den 31a augusti skulle jag få komma dit. Jag hade ställt in mig på att gråta en skvätt och få Dr House att flytta remissen till smärtkliniken i Uppsala istället. När kallelsen kom kände jag hur luften liksom gick ur mig istället för att bli lättad. Det var så dags att kalla mig då; när terminen börjat och jag skulle få resa långt för att ta mig dit. Göra studieuppehåll och Gud förbjude, kanske behöva skjuta upp studierna en termin. Inte kunna skriva mig i Uppsala och bli ekonomiskt beroende av mina föräldrar en längre tid. Turnera runt i länet för att få fortsatt vård. Nej, nu får det vara nog!
Dr House tyckte att det var en god tanke att försöka få komma till Uppsala istället - så till vida väntetiden dit inte var för lång. När jag väl var där skulle neurologen där lätt kunna skriva en remiss dit. Så vad göra? Jo, man ringer till smärtkliniken och får efter en felrigning till en tyskbrytande föreståndarinna för en alternativmedicinsk klinik reda på att Akademiskas smärtklinik har max tre månaders väntetid. Tillräckligt kort för att passa mig. Vidare ringer man till kontaktsjuksköterskan Vänlig på neurologen och frågar om Dr Skitduktig Neurolog kan tänka sig att skriva remissen när jag flyttat ner. Bara för säkerhets skull.
Antiklimax. Det kan hon inte. Har för lite kunskap om min smärtproblematik. Beklagar, beklagar. Nu följer en kort tids desperation då man överväger alla möjliga och omöjliga lösningar, gråter en skvätt och kommer fram till att det får vara värt att börja om från början.
I morgon skickar jag in en flyttanmälan till skatteverket och blir skriven i Uppsala från måndag. Snarast möjligt ska jag lista mig på en vårdcentral och leta reda på Uppsalas bästa husläkare. Sen får vi se vart det bär. Jag tror att det blir bra.
Ny bil
Idag har vi hämtat den nya bilen. En ljusgulbrun, stor (toyota previa, för de som kan sånt). Vi premiäråkte till mormor och morfar för att få deras godkännande och en kopp kaffe. Jag fick dessutom några meter tyg som blivit över när mammas moster flyttade för några veckor sen. Nu ska här sys byxor. Me like!
Imorgon åker familjen till Stockholm men jag hoppar av i Norrtälje för att träffa finaste Ellikan innan hon flyttar till Arvika. Vi ska sticka och titta på en alldeles ny hundvalp. Bara vi två ska bo i hennes stora släktgård en natt. Jag firade nyår där och förstod att det måste vara ett paradis på sommaren redan då.
På lördag gäller det. Jag är lite nervös redan nu men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna vara. Det är mest overkligt att jag kommer veta så mycket mer om min framtid på söndag än vad jag gör nu. Det ska bli så väldigt skönt när det är över!
Imorgon åker familjen till Stockholm men jag hoppar av i Norrtälje för att träffa finaste Ellikan innan hon flyttar till Arvika. Vi ska sticka och titta på en alldeles ny hundvalp. Bara vi två ska bo i hennes stora släktgård en natt. Jag firade nyår där och förstod att det måste vara ett paradis på sommaren redan då.
På lördag gäller det. Jag är lite nervös redan nu men inte på långa vägar så mycket som jag skulle kunna vara. Det är mest overkligt att jag kommer veta så mycket mer om min framtid på söndag än vad jag gör nu. Det ska bli så väldigt skönt när det är över!
Dagens syn:
Adam, 13 år, spelar Oh when the Saints... på två trumpeter (tvåstämmigt) samtidigt. Hjalmar, 2 år, kompar på munspel och dansar något som kanske liknar hip hop till. Oslagbart.
Världens bästa bröder och jag
Godmorgon! Igen!
Igår låg jag i sängen halv elva på kvällen, lagom stressad över att behöva gå upp kvart i sju för att åka till sjukhuset för provtagning idag. Klockan ett var jag fortfarande vaken och ville döda min rygg för att den inte lät mig somna. Halv tre vaknade jag av att mitt högra ben gick av. Klockan fyra vaknade Hjalmar i rummet bredvid. Halv fem kom Ljusnan. Kvart över sex fick jag kramp i axeln. Kvart över sju insåg jag att vi skulle ha åkt för fem minuter sedan.
Ingen bra start på dagen direkt. Men solen sken på en blå himmel och vår nymålade grind var blank av dagg. Dagen luktade nytt och i väntrummet spelades Sverige med Glada Hudik-teatern. Jag blev så där varm och lycklig i hela mig. Kände mig vaken och inte ett dugg sjuk. Kvinnan som stack mig var glad och trygg. Hon hade ett barnbarn fött -89 och med henne som referens tyckte hon att jag var väldigt modig. Det är kanske fånigt och barnsligt men sånt funkar på mig och jag blev bara gladare. Blod fick hon så mycket hon ville, sedan jag fyllt mitt rör och blött igenom två jätteplåster fick jag dubbla som ska sitta hela dagen. Konstigt, vilken skillnad mot sist.
Nu har jag ätit god fruktsallad till frukost och blivit pussad på av Hjalmar. Om en timme ska jag in till Bollnäs igen för att fika med en fin vän. Bra dag! Igen!
Godmorgon!
Tjoho! För första gången på jag vet inte hur länge har jag sovit bra och vaknat pigg! En underbar känsla!
Vi ska sy och vi ska klippa, vi ska göra't ska vi tippa...
Igår sydde jag. Himlar och pannkakor vad roligt! Det började med att pappa ville ha en hållbar förvaringsanordning till skiftnycklar och hylsnycklar och andra nycklar ute i verkstaden. Alltså tömde jag kökssoffan på överblivna jeansbitar och sydde tills jag gjort designers åt IKEA imponerade. Sen fortsatte jag av bara farten att sy en väska av en jeansrumpa med foder och allt. Till och med broderade jag en liten nyckelpiga på en ficka. Och när jag ändå höll på gjorde jag en väska modell större av ett draperi. Skitsnyggt blev det.
Inte ett pip sa mina händer. Det gick hur bra som helst. Lyckan i det! Tills jag vaknade i morse. Då gjorde det ont. Ömma handleder, blåsa på pekfingret och en knöl. De fruktade knölarna jag sett på en annans händer. Inte alls så stor men likväl en knöl. Som ett stenhårt myggbett på en öm fingerled. Det blåsta pekfingrets övre (eller nedre, hur man nu räknar, den som är närmast handen).
Nu ska jag vara lite ledsen för det. Sen ska jag sy på en volang på en klänning och packa ner finporslin som ska till Uppsala. Lyssna på en bror som spelar på stan ska jag också.
