En händelserik början på det nya.

De senaste dagarna har varit något omtumlande. Det har inte blivit så mycket med bloggen som ni kanske förstår.

I torsdags åkte jag till Uppsala. E och jag ägnade tågresan åt att fläta varandras hår. Väl framme drev jag runt på stan i solskenet. Satt en stund och stickade vid ån. Lärde mig hitta till ingång 96 på ackis för att kunna besöka en liten N i framtiden. Det blev en lång promenad och jag var stolt så det förslog på kvällen men väldigt trött.

I fredags tog en annan E studenten. Hur jag lyckades hitta hennes familj i vimlet utanför skolan är en gåta när jag börjat dagen med att gå av på fel hållplats och vimsa runt i en skog så att jag missade utspringet. Mottagningen var precis så fantastisk som jag väntat. Det vimlade av söta släktingar, prestenter och god mat. Jag stannade lagom sent och fick skjuts hem. Lyxigt.

Lördagen inleddes med en välförtjänt sovmorgon. Vid tolv gick jag och S till volleybollplanerna bakom Fyrishov för att vila i gräset och äta glass. Halv fyra skulle vi gå hem en stund innan kommande filmkväll med överbliven studentmat. Där övergår mitt minne till ögonblicksbilder.

Jag och S går från vollyebollplanerna och pratar om hur vi ska gå för att behöva gå så lite som möjligt för att ta oss hem.

Jag lyfts in i en ambulans, fastspänd på en bår och någon frågar om mitt personnummer.

Jag hör hur sirenerna slår på när ambulansen åkt en bit och hinner förstå att någonting är väldigt fel.

S och en människa från Röda korset sitter vid mina fötter och pratar om något jag inte uppfattar.

En glad, kvinnlig läkare ler mot mig. Hon är rätt kort och har mörkt hår.

Jag är i mitt gamla vanliga rum 8 på avdelning 85 D och äter pannkakor.

S sitter vid datorn i rummet och uppdaterar min facebookstatus efter diktamen.

Det är morgon och jag går upp på toa, något förvånad över att jag inte har några sladdar på huvudet. Funderar över varför jag är på rummet om jag inte gör anfallsregristrering.

Sjuksköterskan med det vita håret frågar om jag kan resa mig själv och hjälper mig upp från golvet. Jag är öm i halva ansiktet och har ont i nacken.

Jag vaknar och klockan är elva på söndag förmiddag. Jag förstår fortfarande inte vad jag gör på sjukhuset. Nitton timmar är helt borta ur mitt minne. Jag har nålar i bägge händerna och ett stort plåster i armvecket som är helt sönderstucket. På bröstet och magen har jag fler EKGelektroder än jag någonsin haft förut. Mina handleder gör ont men jag kan inte hitta lindorna måste ha försvunnit någonstans på vägen.

Efter ett tag kommer en sjuksköterka in med en lunchbricka. Jag frågar vad det är frågan om och hon säger att jag är inlagd för att jag haft flera anfall. Mycket mer vet hon inte. Jag mår illa och kan inte äta.

S kommer och hälsar på. Hon hjälper mig reda ut det mesta, som att jag fått ett anfall vid volleybollplanerna, att hon pratat med mina föräldrar och ringt ambulans, att ambulansen kom med stesolid och fick anfallet att avta efter nästan en kvart men att det börjat om när vi åkt en bit och så vidare. Vi var på akuten i en halvtimme. Där fick jag ativan för första gången i livet och träffade den glada läkaren med mörkt hår. Jag hade varit rätt borta. På avdelningen hade jag fått fler kramper som jag inte minns men pannkakorna fanns på riktigt och jag hade varit tillräckligt kontaktbar för att be S uppdatera facebook.

Jag blev kvar över helgen. Har jag förstått saken rätt fick jag sex eller sju anfall. Jag sov mest, hade ont och mådde illa. I måndags fick jag träffa en trevlig läkare som jag träffat förr. Han tyckte det började dra ihop sig till en ny anfallsregristrering men jag såg nog väldigt ledsen ut för när jag sa att jag inte ville ändrade han sig. Eftersom jag då varit anfallsfri i nästan ett dygn skrevs jag ut, utan några förändringar i medicineringen. Så länge jag mår så dåligt som jag mår är det inte konstigt att den inte hjälper. Inte konstigt men synd och jobbigt. Läkaren var väldigt tillmötesgående och enkel. Tyckte det var bra att jag skulle flytta till Uppsala. Sa att sjukhuset alltid finns här och att jag inte ska tveka att höra av mig. Hoppades att jag skulle få hjälp med smärtproblematiken snart och beklagade att de inte kunde göra påtryckningar över länsgränsen och det där.

S kom och hämtade mig och följde mig på bussen hem till sig. Jag duschade och packade ihop. Pappa och den tredje E i detta inlägg kom och hämtade mig med bil. När vi fikat och tittat på min nya lägenhet åkte vi hem till Bollnäs. Den tröttheten går inte att beskriva. Men redan efter några timmar kändes sjukhuset avlägset. När vi tittade på lägenheten tre timmar efter att jag blivit utskriven var det som om anfallen aldrig ägt rum.

Idag är det tisdag. Jag, den sistnämnde E och pappa har varit i Ockslbo och fått böcker. Jag är numera stolt ägare till två ICAkassar fyllda till brädden med tunga klassiker, böcker om lyrik, pjäser, poesi och litteraturöversikter. Överst i en av kassarna ligger ett litet, litet häfte där pärmarna helt fallit bort med "sånger för söndagsskolan" från 1860.

Jag är fortfarande trött och omskakad. Smärtan gjorde det omöjligt att sova igårnatt - i kombination med mammas snarkningar och Hjalmars sparkar. I natt sover jag i min lägenhet och jag ska sova lääänge. Jag hoppas anfallscirkusen är över för nu, gärna för evigt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0