Ups and downs
I fredags var det som bekant sista april. Jag firade med majbrasa på Kämpens, blixtvisit på Folkis med grillning och familjemys i Hertsjö.
Lördagen blev en lång dag. Vaknade av att Hjalmar låg på min arm. Mycket trevligt. Melodikryss och sen tvätt, tvätt och tvätt. Jag trivs i tvättstugan. Tycker om när maskinerna susar och hur allt luktar rent. Av någon anledning tog jag tag i familjens strykberg. Tror jag strök pappas samtliga skjortor, ett antal blusar, koftor och dukar. Jag tycker om att stryka. Trots att jag har fler anledningar än de flesta att ogilla det gör det mig lugn. Det luktar gott och blir alldeles varmt i rummet. Me like. Tyvärr fick jag ont i benen av att stå. Och i armarna så klart.
På kvällen höll Spelmanslaget konsert och filmvisning i kulturkvarterets nya konsertsal. Det var fantastikst. Oförglömligt. Kvällens absoluta höjdpunkt var när femtio spelande människor sakta flyttade sig i sidled för att ge plats åt kulturskolans nybörjare och hur de sedan flätades samman i ett magisk arrangemang. Eller i ett set av låtar, som Jonas Olsson hade sagt. Han fick också vara med på ett hörn. Den sista låten som lyfte taket och fick mig att gråta och skratta samtidigt. Oförglömligt.
Kanske ska jag satsa på folkmusiken igen. Efter det långa fioluppehållet jag tänker ta. Känner mig tvingad att ta. Tänk om jag blir så bra så jag kan vara med och spela igen. Tänk om jag faktiskt kan vara med i Hovra nästa sommar. Varför inte?
Där på scenen stod så väldigt många människor jag tycker om. Människor jag ser upp till och som nästan alltid får mig att må bra. Människor som utstrålar spelglädje och den där musikaliska självklarheten jag aldrig riktigt förstått. Sköna människor helt enkelt. Dem vill jag ha mer av i mitt liv.
Efter konserten somnade jag nästan innan jag landat i sängen. Sedan dess har jag knappt rört mig därifrån. Jag har suttit i soffan och sett åtskilliga avsnitt av Inspector Lynley men det är väl det mest aktiva jag gjort. Jag mår inte alls bra. Känner mig riktigt sjuk. Huvudvärken från helvetet har hälsat på och jag har haft mer ont än vad jag trodde var möjligt. Gnäll, gnäll.
Egentligen hade jag behövt handla i fredags men det har inte blivit av. Idag blev jag tvungen till det. Det var hemskt. Jag var livrädd att jag skulle kräkas eller svimma på ICA, eller på vägen dit eller hem. Att jag skulle få en black-out och glömma hälften av vad jag skulle ha fast jag skrivit en lista, glömma koden till bankkortet eller bara inte orka gå och få sitta i regnet och frysa i väntan på bättre tider.
Men det gick bra och nu har jag både konserverade päron och mjölk hemma. Till och med apelsinmarmelad för att slå på stort. Det var skönt att komma ut. Att klä på sig riktiga kläder och att se folk. Mitt liv i lägenheten står liksom stilla.
Morgondagens plan är att öva en smula och i bästa fall ta sig till skolan för att vara med på kören.
Sablahelvetesjävlaskitkropp.
Jag ska ringa till Sandviken före nio också. De väntar på att få en eprikris från Uppsala men Uppsala har inte fått någon begäran från dem. Det upptäckte jag när jag ringde för att höra varför ingenting händer och hör a vad de tror om mina svimningar. Jag har upplyst en telefonsvarare i Sandviken om epikris-läget men det känns bäst att dubbelkolla att informationen gått fram. Sen kanske det händer något. Om man har tur. Angående svimningarna kanske de inte är svimningar utan samma jävliga anfall som vanligt, dämpade av medicinen. vi får se om de lugnar ner sig eller om de vill höja dosen. Mig gör det det samma. Bara jag får stå på mina fötter.
Lördagen blev en lång dag. Vaknade av att Hjalmar låg på min arm. Mycket trevligt. Melodikryss och sen tvätt, tvätt och tvätt. Jag trivs i tvättstugan. Tycker om när maskinerna susar och hur allt luktar rent. Av någon anledning tog jag tag i familjens strykberg. Tror jag strök pappas samtliga skjortor, ett antal blusar, koftor och dukar. Jag tycker om att stryka. Trots att jag har fler anledningar än de flesta att ogilla det gör det mig lugn. Det luktar gott och blir alldeles varmt i rummet. Me like. Tyvärr fick jag ont i benen av att stå. Och i armarna så klart.
På kvällen höll Spelmanslaget konsert och filmvisning i kulturkvarterets nya konsertsal. Det var fantastikst. Oförglömligt. Kvällens absoluta höjdpunkt var när femtio spelande människor sakta flyttade sig i sidled för att ge plats åt kulturskolans nybörjare och hur de sedan flätades samman i ett magisk arrangemang. Eller i ett set av låtar, som Jonas Olsson hade sagt. Han fick också vara med på ett hörn. Den sista låten som lyfte taket och fick mig att gråta och skratta samtidigt. Oförglömligt.
Kanske ska jag satsa på folkmusiken igen. Efter det långa fioluppehållet jag tänker ta. Känner mig tvingad att ta. Tänk om jag blir så bra så jag kan vara med och spela igen. Tänk om jag faktiskt kan vara med i Hovra nästa sommar. Varför inte?
Där på scenen stod så väldigt många människor jag tycker om. Människor jag ser upp till och som nästan alltid får mig att må bra. Människor som utstrålar spelglädje och den där musikaliska självklarheten jag aldrig riktigt förstått. Sköna människor helt enkelt. Dem vill jag ha mer av i mitt liv.
Efter konserten somnade jag nästan innan jag landat i sängen. Sedan dess har jag knappt rört mig därifrån. Jag har suttit i soffan och sett åtskilliga avsnitt av Inspector Lynley men det är väl det mest aktiva jag gjort. Jag mår inte alls bra. Känner mig riktigt sjuk. Huvudvärken från helvetet har hälsat på och jag har haft mer ont än vad jag trodde var möjligt. Gnäll, gnäll.
Egentligen hade jag behövt handla i fredags men det har inte blivit av. Idag blev jag tvungen till det. Det var hemskt. Jag var livrädd att jag skulle kräkas eller svimma på ICA, eller på vägen dit eller hem. Att jag skulle få en black-out och glömma hälften av vad jag skulle ha fast jag skrivit en lista, glömma koden till bankkortet eller bara inte orka gå och få sitta i regnet och frysa i väntan på bättre tider.
Men det gick bra och nu har jag både konserverade päron och mjölk hemma. Till och med apelsinmarmelad för att slå på stort. Det var skönt att komma ut. Att klä på sig riktiga kläder och att se folk. Mitt liv i lägenheten står liksom stilla.
Morgondagens plan är att öva en smula och i bästa fall ta sig till skolan för att vara med på kören.
Sablahelvetesjävlaskitkropp.
Jag ska ringa till Sandviken före nio också. De väntar på att få en eprikris från Uppsala men Uppsala har inte fått någon begäran från dem. Det upptäckte jag när jag ringde för att höra varför ingenting händer och hör a vad de tror om mina svimningar. Jag har upplyst en telefonsvarare i Sandviken om epikris-läget men det känns bäst att dubbelkolla att informationen gått fram. Sen kanske det händer något. Om man har tur. Angående svimningarna kanske de inte är svimningar utan samma jävliga anfall som vanligt, dämpade av medicinen. vi får se om de lugnar ner sig eller om de vill höja dosen. Mig gör det det samma. Bara jag får stå på mina fötter.
Kommentarer
Trackback
