bananpannkaka

Idag började skolan efter påsklovet. Jag alltid blir lika förvånad när jag upptäcker att det faktiskt finns en vardag att förhålla sig till. Så mycket av den handlar om att säga ifrån och låta bli och hoppa av så det är ett under att någon slags rutin faktiskt finns kvar. Jag har tänkt mycket på det och haft dåligt samvete för både det ena och det andra. Kanske mest för att jag inte orkar vilja mer. Men igår drog jag den fantastiska slutsatsen att det jag väntar på, och som ofrånkomligen kommer stycka upp terminen än mer, är något som ska få mig att orka. Det är faktiskt inte så konstigt att jag inte blir bra över en natt. Det är inte konstigt att det är så förbenat tungt. Jag fick remissen till smärtkliniken för att jag behövde den. En läkare tyckte jag hade mer ont än vad man ska behöva ha för över ett år sen. Sedan dess har det inte blivit bättre. Så det är inte konstigt att min vardag är konstig. Vilken insikt.

Efter föregående inlägg blir jag nästan full i skratt när jag tänker på hur den här dagen varit. Sent i gårkväll kom jag på att jag hade väldigt mycket att göra. I tre veckors tid har jag tänkt att jag måste dammsuga men inte orkat. Jag måste organisera om mina köksskåp för att få plats med alla nya saker. Jag måste laga matlådor. Lite fick jag gjort och kom i säng alldeles för sent. Ett tag tänkte jag gå upp tidigt för att kunna vara på skolan i god tid den första dagen men snart insåg jag att jag måste få sova om jag skulle orka vara kvar tills efter orkestern.

Jag ställde klockan på åtta och somnade som en stock. Kvart i sex vaknade jag av ett ljud. Vad i h... Först trodde jag att jag fått ett sms men mobilen var avstängd. Efter ett tag insåg jag att jag vaknat av grannens väckarklocka. Typiskt. Jag somnade om och vaknade när min klocka ringde. Det tog mig en halvtimme att komma ur sängen men sen uppvisade jag sällan skådad effektivitet.

Jag dammsög, skrev ner recept och åt frukost på under en timme.  Det är stort. Sen tog jag cykeln. Cykeln. till ICA för att sopsortera. Det är större. På skolan orkade jag knappt öva men det gick ändå hyffsat på orkestern. Fingrarna och handlederna känns som gjutna i betong och värker men jag hade inte väntat mig något annat nu när jag inte spelat på så länge. Nacken är som den är. Och ryggen. Och benen. Ja ja...

Jag gick hem i solen via ICA där florsocker och ägg inhandlades. Hemma vispade jag ägg och socker så pösigt händerna tillät och rörde ihop en drömtårta. Ellika och Ingrid kom för att fira mig på födelsedagen. Jag är numera stolt ägare till fem kilo potatis och två kilo morötter samt en potatisstamp. Man tackar. Vi åt faktiskt upp hela tårtan och en massa fruktsallad och te. Så hade vi väldigt trevligt.

Sedan de gått har jag kokat brutalt mycket potatissoppa, bakat en grönsakspaj och diskat sjuttioelva gånger. Jag kommer inte behöva orka laga mat på två veckor.

Det här blev ett långt inlägg. Ibland tänker jag att mitt liv vore så mycket mer intressant att läsa om om jag kunde belysa någon händelse här och där istället för att rabbla upp nästan allt som hänt mig. Snart kanske jag lyckas med det. Nu skriver jag utan att tänka, utan att redigera och då blir det som det blir. Klarar jag av att skriva länge och långt ser jag det som ett framsteg.

Nu är jag sagolikt trött. Imorgon ska jag ha min första gehörslektion på mycket länge. Jag bävar inför den med en gnutta indignation. Jag kan göra mycket roligt av den tid jag har kvar på folkis. Någon gång kommer jag kanske tycka gehör är begripligt men nu handlar det mest om att sitta av tiden. Jag tänker inte ha dåligt samvete. Jag önskar att jag kunde anstränga mig mer för att förstå men jag gör redan allt jag kan. Glad och trevlig ska jag vara. Och göra mina läxor. Och lära mig alla intervall upp och ner för det kommer jag ha användning av när jag sjunger i kör.

Typ så. Är inlägget klart nu? Jag tror nog det. Eller? Jo, jag kommer inte på nåt vettigt att skriva. Godnatt!