Läget
Jag får liksom ingen ordning på det här. Jag är glad, jag är ledsen men framförallt är jag trött. Så oerhört lättad över att få leva i säkerhet en längre period nu. Det bästa som finns är när läkare kommer in i rummet med huvudet på sned och säger: Nej, Moa. Nu tycker vi att du har haft nog av det här.
Hela kroppen vill skrika: Ja, ta bort det! Gör det fort! Gör det nu!
Det känns särskilt bra om orden följs av: Du ska inte behöva tänka så mycket på det. Vi vet att det här funkar. Nu får du ditt liv tillbaka.
Lättnaden går inte att beskriva.
Jag blev utskriven på skärtorsdagen. Skulle få fira påsk i frihet tyckte de. Långfredagen spenderades hos I med vänner. Mycket trevligt. Jag hade kul men var ofattbart trött. Påskafton inleddes med ett riktigt melodikryssande. Brakfrukost och massor av folk. När lugnet lagt sig vankades hundpromenad.
Några gånger under promenaden blev jag oroväckande yr. Det hör dock till min normalstatus så jag tänkte inte så mycket på det då. Någonstans registrerade jag väl att det var jobbigare än vanligt men inte mer än så.
Nästan hemma föll jag. När jag vaknade låg jag på marken med en jacka över mig. Någon strök mig över håret. Allt jag kunde tänka var att jag var trött och ville sova. Jag visste med en gång att det inte var ett anfall. Jag var jämförelsevis klar i huvudet och kände hela kroppen. På något sätt var jag alldeles lugn fast jag var trött och chockad.
Jag sov i nån timme hos I, sen sov jag några timmar hemma. När sex timmar gått och jag inte gjort något annat än att sova ringde jag sjukvårdsupplysningen. Undrade om jag kunde reagera med trötthet på att man justerat medicinen hit och dit. Så fort jag nämnde epilepsi och tegretol blev sköterskan i telefonen rädd och vågade inte säga något. Det var bäst om jag åkte in tyckte hon, helst skulle jag ha gjort det på en gång. Att hon skulle säga så borde jag kanske ha kunnat lista ut själv.
Hursomhelst firade jag påsk på akuten i år. Det är inget jag rekomenderar, trots att det gick jämförelsevis bra. Jag kände mig lugn och erfaren. Det var lugnt i väntrummet. De visade Americas funniest home videos och stämningen var inte alls så kaotisk som den kunde ha varit. Folk skrattade och väntade lugnt. Kanske var det för att jag halvsov och inte var särskilt stressad över vad som skulle ske. Efter EKG, blodtryck, blodstatus, leverprover och det evinnerliga pekandet på näsan kunde jag åka hem. Troligen var det tröttheten som fått mig att svimma och inget anfall, precis som jag trodde. Blodtrycket var alldeles för lågt men fortfarande för högt för att ge dropp. Jag har min stesolid hemma om jag skulle få ett anfall och så länge är allt lugnt. Om det händer igen kanske ska jag åka in på momangen så löser vi det då. Tack och godnatt.
Sedan dess har jag sovit. Nu ska jag sova lite till.
Hela kroppen vill skrika: Ja, ta bort det! Gör det fort! Gör det nu!
Det känns särskilt bra om orden följs av: Du ska inte behöva tänka så mycket på det. Vi vet att det här funkar. Nu får du ditt liv tillbaka.
Lättnaden går inte att beskriva.
Jag blev utskriven på skärtorsdagen. Skulle få fira påsk i frihet tyckte de. Långfredagen spenderades hos I med vänner. Mycket trevligt. Jag hade kul men var ofattbart trött. Påskafton inleddes med ett riktigt melodikryssande. Brakfrukost och massor av folk. När lugnet lagt sig vankades hundpromenad.
Några gånger under promenaden blev jag oroväckande yr. Det hör dock till min normalstatus så jag tänkte inte så mycket på det då. Någonstans registrerade jag väl att det var jobbigare än vanligt men inte mer än så.
Nästan hemma föll jag. När jag vaknade låg jag på marken med en jacka över mig. Någon strök mig över håret. Allt jag kunde tänka var att jag var trött och ville sova. Jag visste med en gång att det inte var ett anfall. Jag var jämförelsevis klar i huvudet och kände hela kroppen. På något sätt var jag alldeles lugn fast jag var trött och chockad.
Jag sov i nån timme hos I, sen sov jag några timmar hemma. När sex timmar gått och jag inte gjort något annat än att sova ringde jag sjukvårdsupplysningen. Undrade om jag kunde reagera med trötthet på att man justerat medicinen hit och dit. Så fort jag nämnde epilepsi och tegretol blev sköterskan i telefonen rädd och vågade inte säga något. Det var bäst om jag åkte in tyckte hon, helst skulle jag ha gjort det på en gång. Att hon skulle säga så borde jag kanske ha kunnat lista ut själv.
Hursomhelst firade jag påsk på akuten i år. Det är inget jag rekomenderar, trots att det gick jämförelsevis bra. Jag kände mig lugn och erfaren. Det var lugnt i väntrummet. De visade Americas funniest home videos och stämningen var inte alls så kaotisk som den kunde ha varit. Folk skrattade och väntade lugnt. Kanske var det för att jag halvsov och inte var särskilt stressad över vad som skulle ske. Efter EKG, blodtryck, blodstatus, leverprover och det evinnerliga pekandet på näsan kunde jag åka hem. Troligen var det tröttheten som fått mig att svimma och inget anfall, precis som jag trodde. Blodtrycket var alldeles för lågt men fortfarande för högt för att ge dropp. Jag har min stesolid hemma om jag skulle få ett anfall och så länge är allt lugnt. Om det händer igen kanske ska jag åka in på momangen så löser vi det då. Tack och godnatt.
Sedan dess har jag sovit. Nu ska jag sova lite till.
Kommentarer
Trackback
