Erfaren

Något jag tänkte på när jag var på akuten var att jag inte var rädd. Jag kände mig helt lugn. Jag hade kontroll. Det var första gången jag kom till akuten i Bollnäs vid medvetande. Alla andra gånger har jag åkt ambulans. Väntrummet var mindre än det i Uppsala, lugnare och trevligare. Det var inte så mycket folk och gick fort att komma in. Sköterskorna beklagade att det var så mycket folk och att vi fick vänta så länge. En timme fick jag sitta. Två timmar fick jag ligga på en brits, sova och bli stucken innan läkaren kom. Mitt rekord är tretton timmars väntan på läkaren. Tre timmar är ingenting.

Jag mådde dessutom rätt bra, förutom tröttheten. Lite blåslagen och illamående men inte alls så illa som det varit. Låg steget före sköterskan hela tiden. Drog upp tröjan för EKGt, räckte fram frikortet, vet att jag är lättare att sticka i vänster armveck...

Stickandet ja, det är väl mitt nya trauma från akuten. Mitt vänstra armveck var ärrat från nålen jag haft i Uppsala så det fick bli det högra. Det högra ville inte sammarbeta alls. Det var helt omöjligt. Sköterskan grävde febrilt men hittade inget kärl överhuvudtaget. Till slut gav hon upp och satte en kanyl i handen. Den ville inte heller vara med. Hon fick slå och massera handen för att pressa fram några droppar till de fyra provrör som krävdes. Konstigt. Jag är annars extremt lättstucken och har en koagulationsrubbning som gör att blodet sprutar så fort en nål nuddar huden. Det brukar vara svårare att få det att sluta. Men inte nu. Kanske tycker kroppen att det får vara nog med stickandet nu. Ni har fått tillräckligt med blod av mig. Punkt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0