Smärtkliniken
Smärtkliniken, ja. Nu är det nästan en vecka sedan jag var där och den veckan har varit låååång. Det blev platt fall. Mitt fel. Jag fick panik och knäppte på "du möter en avlägset bekant på stan och måste vara trevlig i några minuter"-funktionen. Jag mådde så bra så. Trivdes i Uppsala. Sjukgymnastiken hjälpte så himla bra. Skolan gick också bra, jag hade ju bara lite ont. Läkaren måste ha trott att jag hamnat fel. Hon undersökte mig och tryckte på punkter som gjorde så ont att jag grät i ett dygn efteråt - men jag började så klart inte gråta förrän jag kommit utanför dörrarna. Där och då sa jag AJ, jo det känns lite...
Fy mig. Sån ångest som jag hade dagen efter vill jag aldrig mer ha. Jag hade tackat nej till att träffa en psykiatriker (fråga inte varför) men som tur är lyckades jag få tillräckligt många hjärnceller att fungera för att ringa upp och be dem ändra det. Nu väntar jag bara på att de ska ringa och be mig komma, eventuellt väntar jag på en kallelse.
Jag ska förklara hur det ligger till för psykiatrikern. Vara tydlig med att jag inte vill något hellre än att börja löpträna och få ett bättre fungerande socialt liv (uppgifter jag fick av läkare 1) men att vad jag orkar och klarar av i dagsläget är begränsat till att komma upp ur sängen på morgonen, sitta i en föreläsningssal i max två timmar och i bästa fall gå till sjukgymnastiken.
En bra sak att nämna kan också vara att de anhöriga jag lovat höra av mig till efter undersökningen inte blev oroliga när de inte hörde något från mig på ett dygn på grund av gråtkoman - de trodde nämligen alla att jag blivit inlagd.
Jag hoppas jag får en till chans. Jag vill hemskt gärna träffa läkarte 1 igen. Det känns som om jag förstörde hela undersökningen.
Å ena sidan kan jag tycka att hon borde vara van vid att möta folk med långvarig smärtproblematik och att hon borde ha kunnat läsa mig bättre. Å andra sidan gjorde jag det verkligen inte lätt för henne.
Jag hade nästan också väntat mig att bli inlagd. Mötet blev årets antiklimax. Dels blev jag sänkt av det, dels tar väntan onödigt hårt på mitt psyke och dels har kroppen återigen fått nog. Idag är det tredje dygnet jag tillbringat i horisontalläge, dock ovanpå en bäddad säng med riktiga kläder.
Man är inte hur man har det utan hur man tar det sa någon klok en gång. Jag skulle bara så väldigt gärna vilja slippa acceptera att ha så här ont.
Fy mig. Sån ångest som jag hade dagen efter vill jag aldrig mer ha. Jag hade tackat nej till att träffa en psykiatriker (fråga inte varför) men som tur är lyckades jag få tillräckligt många hjärnceller att fungera för att ringa upp och be dem ändra det. Nu väntar jag bara på att de ska ringa och be mig komma, eventuellt väntar jag på en kallelse.
Jag ska förklara hur det ligger till för psykiatrikern. Vara tydlig med att jag inte vill något hellre än att börja löpträna och få ett bättre fungerande socialt liv (uppgifter jag fick av läkare 1) men att vad jag orkar och klarar av i dagsläget är begränsat till att komma upp ur sängen på morgonen, sitta i en föreläsningssal i max två timmar och i bästa fall gå till sjukgymnastiken.
En bra sak att nämna kan också vara att de anhöriga jag lovat höra av mig till efter undersökningen inte blev oroliga när de inte hörde något från mig på ett dygn på grund av gråtkoman - de trodde nämligen alla att jag blivit inlagd.
Jag hoppas jag får en till chans. Jag vill hemskt gärna träffa läkarte 1 igen. Det känns som om jag förstörde hela undersökningen.
Å ena sidan kan jag tycka att hon borde vara van vid att möta folk med långvarig smärtproblematik och att hon borde ha kunnat läsa mig bättre. Å andra sidan gjorde jag det verkligen inte lätt för henne.
Jag hade nästan också väntat mig att bli inlagd. Mötet blev årets antiklimax. Dels blev jag sänkt av det, dels tar väntan onödigt hårt på mitt psyke och dels har kroppen återigen fått nog. Idag är det tredje dygnet jag tillbringat i horisontalläge, dock ovanpå en bäddad säng med riktiga kläder.
Man är inte hur man har det utan hur man tar det sa någon klok en gång. Jag skulle bara så väldigt gärna vilja slippa acceptera att ha så här ont.
Kommentarer
Trackback
