bananpannkaka

Jag fick ett anfall. På universitetet. Under en av de fruktade grammatiklektionerna. Naturligtvis hade vi rast så naturligtvis satt jag inte i en bänk och hängde utan stod upp och smällde pannan i golvet med en knyck i nacken som blev arg. Det tog tio minuter för ambulansen att komma och få stopp på kramperna. Jag slutade andas litegrann. Minns ingenting alls förrän jag lyftes ur ambulansen.

På traumarummet var folk snälla och förstående. "Känner du ingenting alls innan anfallen?" Nej... "Fan vad jobbigt, men det behöver jag ju inte berätta för dig."

Ambulansmännen hade satt nålen precis mitt på underarmen. Jag antar att armveck och händer inte ville samarbeta. Den skavde.

Efter fyra timmar kördes jag ut till övervaket. Träffade världens sötaste manliga sjuksköterska som kände igen mig och klappade mig på huvudet. Han undersökte min blåslagna panna och tyckte det var konstigt att ingen beställt ett CT. Det tyckte jag med men det gjorde mig inte så mycket. En annan sjuksköterska kom från Bollnäs och skrev en massa saker på en dator som fanns i mitt rum. En otrevlig men snygg läkare ville höja medicindosen men måste rådfråga en neurolog först. Fina Sara kom och höll mig sällskap. Jag var yr och kände mig som om jag var på gränsen mellan sömn och vakenhet.

Så kom ett nytt anfall och jag kördes till ett nytt rum. En neurolog som såg söt och snäll ut sa att det inte finns någon organisk orsak till mina anfall. Jag bröt ihop. Orkade inte höra det där och då. Ville inte behöva förhålla mig till sjukdomsbilden på ännu ett nytt sätt. Skulle skickas till psykakuten. Taxin skulle komma om tio minuter. Den kom efter en timme.

Sara gick och Sara kom. Taxin kom och körde oss till fel ingång. Vi irrade runt och kände att man kunde bli psykiskt sjuk av att gå vilse i långa, vita korridorer. När vi tillslut kom fram fick vi äta smörgåsar och vänta. Jag sov lite i en kort soffa. Vi läste skvallertidningar och skrattade.

Läkaren kom. Tog i hand. Tittade förvånat på mig och frågade vad jag hade där att göra. Efter fem minuter hade vi kommit överens om att det var konstigt att jag hamnat där. Om jag skulle hamna på akuten på grund av mina anfall igen skulle jag vara tydlig med att de inte skulle skicka mig dit igen.

Sen åkte Sara och jag hem och åt pizza.

Det svåra är att gå vidare som om ingenting har hänt. Jag är i Bollnäs för att vila över helgen. Träffade studievägledaren i går och beslöt att halvtid blir bra. En massa samtal med CSN väntar men det ordnar sig. Egentligen har inte mycket förändrats. Anfallet jag fick på akuten var kanske funktionellt. Det jag fick tidigare troligen inte. Möjligheten att jag har båda typerna av anfall har diskuterats och funnits trolig. Det kan jag leva med. Ingen anfallsregristrering planeras av neurologen - dock ett återbesök i april. Nu gäller det bara att komma på fötter igen. Se fram emot smärtutredningen. Allt kommer att bli bra.