bananpannkaka

Ibland stöter man på dem. Änglarna i vårdens vindlande karusell. En människa här och där som har makten och ansvaret att bestämma över stora saker men som lyssnar först. Idag träffade jag en vänlig själ som liksom jag tycker att läget är stabilt med tegretol. Som tycker att det viktigaste just nu är att jag får må bra ett tag.

Imorgon blir jag utskriven. Tegretol sätts in igen och sen kan jag lägga all min energi på att få någon rätsida på smärtan. Inte tänka på anfall. Inte behöva oroa mig alls. Om två år kanske man vill försöka trappa ner igen, om jag fortfarande mår bra och orkar då. Två långa år.

Trygghet. Frihet. Luft under mina vingar.

Den vänliga läkaren kom också ihåg att jag spelar fiol. Och att jag sjöng och spelade gitarr senast jag var här. Hon frågade vad jag skulle göra i påsk och undrade om Bollnäs låg i sorg sedan bandyfinalen. När hon kom in i rummet sa hon "Men, hej! Här har vi ett välbekant ansikte." på ett sånt där trevligt sätt. Inte barnsligt eller nedlåtande. Inte hurtfriskt. Bara trevligt. Så små saker, korta meningar, som inte tog många sekunder av hennes dag. Men som fick mig att slappna av i en skrämmande situation och som gör hela skillnaden.