bananpannkaka

Du finns ej själv, blott livet finns hos dig,
är på ett kort besök, en gäst för stunden,
som i ditt väsen uppenbarar sig
- och bryter upp igen, ej vid dig bunden.

Du träder ut i hög och solig dag,
ditt hjärta jublar - är ej detta jag!
Men livet rört vid dig, det strök din panna.
Ej mer. - Det går förbi. Det kan ej stanna.

Ja, det du djupast i ditt hjärta känt,
som skänkt dig glädje, som med kval dig bränt,
det är ej ditt - snart sprides det för vinden.
Ditt leende, din gråt är stoft som kinden.

Blott detta liv, som flyktigt hejdar sig,
som på en rastlös färd är gäst hos dig,
förvandlade ditt stoft till lust och smärta,
ett stycke kött till ängslat männskohjärta!

Och dock det fordrar jag skall vörda det,
dess tomma skänk av slapp oändlighet.
Jag vördar intet av det oss blev givet.
Jag vördar människan, föraktar livet.

- Pär Lagerkvist

Ur diktsamlingen Ångest. Riktigt bistert och ödesdigert. Mer deprimerat än så här kan det knappast bli.

Den gör mig glad. Jag vördar människan, föraktar livet. Ibland är det skönt att bli påmind om det stora i det lilla. Förstå hur viktig och storslagen människan är just genom sin litenhet och sitt korta, flyktiga liv. Att minnas att jag är människa och avdramatisera livet en smula får mig att inte känna mig så liten och maktlös.

Om man tänker på de saker som förgyller livet, gör det värt att leva, skänker oss glädje, är det ofta flyktigt kortlivade varelser/ting. Dagsländor, citronfjärilar, snöflingor, soluppgångar, vågor, rosor... Att någonting är kortvarigt gör det inte mindre vackert, inte mindre viktigt.