Scenbyte
Nu är det nästan en vecka sedan min date med Dr House. Han löste inte alla mina problem men satte en boll i rullning. Turerna har gått hit och dit så många gånger så det inte varit någon idé att uppdatera er om läget förrän nu.
Två dagar före daten kom kallelsen från Sandviken. Den 31a augusti skulle jag få komma dit. Jag hade ställt in mig på att gråta en skvätt och få Dr House att flytta remissen till smärtkliniken i Uppsala istället. När kallelsen kom kände jag hur luften liksom gick ur mig istället för att bli lättad. Det var så dags att kalla mig då; när terminen börjat och jag skulle få resa långt för att ta mig dit. Göra studieuppehåll och Gud förbjude, kanske behöva skjuta upp studierna en termin. Inte kunna skriva mig i Uppsala och bli ekonomiskt beroende av mina föräldrar en längre tid. Turnera runt i länet för att få fortsatt vård. Nej, nu får det vara nog!
Dr House tyckte att det var en god tanke att försöka få komma till Uppsala istället - så till vida väntetiden dit inte var för lång. När jag väl var där skulle neurologen där lätt kunna skriva en remiss dit. Så vad göra? Jo, man ringer till smärtkliniken och får efter en felrigning till en tyskbrytande föreståndarinna för en alternativmedicinsk klinik reda på att Akademiskas smärtklinik har max tre månaders väntetid. Tillräckligt kort för att passa mig. Vidare ringer man till kontaktsjuksköterskan Vänlig på neurologen och frågar om Dr Skitduktig Neurolog kan tänka sig att skriva remissen när jag flyttat ner. Bara för säkerhets skull.
Antiklimax. Det kan hon inte. Har för lite kunskap om min smärtproblematik. Beklagar, beklagar. Nu följer en kort tids desperation då man överväger alla möjliga och omöjliga lösningar, gråter en skvätt och kommer fram till att det får vara värt att börja om från början.
I morgon skickar jag in en flyttanmälan till skatteverket och blir skriven i Uppsala från måndag. Snarast möjligt ska jag lista mig på en vårdcentral och leta reda på Uppsalas bästa husläkare. Sen får vi se vart det bär. Jag tror att det blir bra.
Två dagar före daten kom kallelsen från Sandviken. Den 31a augusti skulle jag få komma dit. Jag hade ställt in mig på att gråta en skvätt och få Dr House att flytta remissen till smärtkliniken i Uppsala istället. När kallelsen kom kände jag hur luften liksom gick ur mig istället för att bli lättad. Det var så dags att kalla mig då; när terminen börjat och jag skulle få resa långt för att ta mig dit. Göra studieuppehåll och Gud förbjude, kanske behöva skjuta upp studierna en termin. Inte kunna skriva mig i Uppsala och bli ekonomiskt beroende av mina föräldrar en längre tid. Turnera runt i länet för att få fortsatt vård. Nej, nu får det vara nog!
Dr House tyckte att det var en god tanke att försöka få komma till Uppsala istället - så till vida väntetiden dit inte var för lång. När jag väl var där skulle neurologen där lätt kunna skriva en remiss dit. Så vad göra? Jo, man ringer till smärtkliniken och får efter en felrigning till en tyskbrytande föreståndarinna för en alternativmedicinsk klinik reda på att Akademiskas smärtklinik har max tre månaders väntetid. Tillräckligt kort för att passa mig. Vidare ringer man till kontaktsjuksköterskan Vänlig på neurologen och frågar om Dr Skitduktig Neurolog kan tänka sig att skriva remissen när jag flyttat ner. Bara för säkerhets skull.
Antiklimax. Det kan hon inte. Har för lite kunskap om min smärtproblematik. Beklagar, beklagar. Nu följer en kort tids desperation då man överväger alla möjliga och omöjliga lösningar, gråter en skvätt och kommer fram till att det får vara värt att börja om från början.
I morgon skickar jag in en flyttanmälan till skatteverket och blir skriven i Uppsala från måndag. Snarast möjligt ska jag lista mig på en vårdcentral och leta reda på Uppsalas bästa husläkare. Sen får vi se vart det bär. Jag tror att det blir bra.
Kommentarer
Trackback
