bananpannkaka

Det syns inte på mig att jag är sjuk. När det är illa går jag som en kratta men anfallen lämnar inga spår. Tillfälliga bulor, blåmärken och skrubbsår ibland. Halskragen syntes ju en hel del men nu är den borta. Tillochmed ögonbrynet som tejpades ihop läkte fint och ärret försvann.

Undersökningarna lämnar också tillfälliga spår men på några dagar är ordningen återställd. Tills nu. Ett märke efter en EKGelektrod vill inte lämna mig. En bit nordväst om min navel (vilket är ett konstigt ställe för en EKGelektrod tycker jag, alldeles för lågt) lyser en måne. Elektroden satt där i fyra dygn och togs bort för snart tre veckor sen. Märket sitter där det sitter. Vill inte blekna ett dugg.

Är det det största bestående men jag får av karusellen är det helt okej tycker jag.

Succé i Växbo! Jag fick applåder i kapellet! Så himla mysigt och kul! Nu är jag så himla trött!

Jag har varit trött. Som ni förstår. Jonas minnestund igår tog all energi som fanns kvar. Nu är det klart. Han är död och begraven. Så overkligt men så skönt att få sörja tillsammans var det.

Jag spelar mycket - tro det eller ej. Mer än jag gjort på länge i alla fall. Och det känns. Jag blir så otroligt besviken när jag märker hur mycket sämre jag blir i händer, rygg och axlar av att spela. Så mycket jag stretchar, töjer och mjukar upp borde det inte bli så kan man tycka.

Ju mer jag spelar desto säkrare blir jag på att det inte är vad jag vill viga mitt liv åt. För första gången i mitt liv ställs jag inför något som min vilja inte räcker till för. Jag har alltid fått hör aatt jag har alla förutsättningar i världen för att göra precis vad jag vill och jag har trott att det betyder att jag verkligen kan göra vad som helst. Men inte det här. Det är inte värt det. Jag vill inte.

Ju mer jag spelar desto säkrare blir jag på att det är vad jag vill göra just nu. De veckor som är kvar av terminen ska min vilja räcka till. Det får göra hur ont det vill och jag får bli hur trött som helst. Det här är vad jag vill. En liten stund till. Sen ska jag ta en lååång paus.

Åren på Folkis har tagit mig till en nivå spelmässigt som gör att jag känner mig trygg i att kunna lägga av nu men ändå kunna börja igen när jag vill. Kanske passar fiolen inte min kropp och mitt liv förrän jag är femtio, men då har jag mycket att falla tillbaka på. Jag vet hur jag ska jobba för att komma igång snabbt och jag har mycket intressant och roligt material att jobba med.

Ikväll ska jag spela vacker musik i vackra Växbo med härliga människor. Jag är taggad och inte så lite nervös. Det kommer bli så hinla kul!

Snälla, låt mig sova. Snälla, låt mig sova. Snälla, låt mig sova.

Idag började skolan efter påsklovet. Jag alltid blir lika förvånad när jag upptäcker att det faktiskt finns en vardag att förhålla sig till. Så mycket av den handlar om att säga ifrån och låta bli och hoppa av så det är ett under att någon slags rutin faktiskt finns kvar. Jag har tänkt mycket på det och haft dåligt samvete för både det ena och det andra. Kanske mest för att jag inte orkar vilja mer. Men igår drog jag den fantastiska slutsatsen att det jag väntar på, och som ofrånkomligen kommer stycka upp terminen än mer, är något som ska få mig att orka. Det är faktiskt inte så konstigt att jag inte blir bra över en natt. Det är inte konstigt att det är så förbenat tungt. Jag fick remissen till smärtkliniken för att jag behövde den. En läkare tyckte jag hade mer ont än vad man ska behöva ha för över ett år sen. Sedan dess har det inte blivit bättre. Så det är inte konstigt att min vardag är konstig. Vilken insikt.

Efter föregående inlägg blir jag nästan full i skratt när jag tänker på hur den här dagen varit. Sent i gårkväll kom jag på att jag hade väldigt mycket att göra. I tre veckors tid har jag tänkt att jag måste dammsuga men inte orkat. Jag måste organisera om mina köksskåp för att få plats med alla nya saker. Jag måste laga matlådor. Lite fick jag gjort och kom i säng alldeles för sent. Ett tag tänkte jag gå upp tidigt för att kunna vara på skolan i god tid den första dagen men snart insåg jag att jag måste få sova om jag skulle orka vara kvar tills efter orkestern.

Jag ställde klockan på åtta och somnade som en stock. Kvart i sex vaknade jag av ett ljud. Vad i h... Först trodde jag att jag fått ett sms men mobilen var avstängd. Efter ett tag insåg jag att jag vaknat av grannens väckarklocka. Typiskt. Jag somnade om och vaknade när min klocka ringde. Det tog mig en halvtimme att komma ur sängen men sen uppvisade jag sällan skådad effektivitet.

Jag dammsög, skrev ner recept och åt frukost på under en timme.  Det är stort. Sen tog jag cykeln. Cykeln. till ICA för att sopsortera. Det är större. På skolan orkade jag knappt öva men det gick ändå hyffsat på orkestern. Fingrarna och handlederna känns som gjutna i betong och värker men jag hade inte väntat mig något annat nu när jag inte spelat på så länge. Nacken är som den är. Och ryggen. Och benen. Ja ja...

Jag gick hem i solen via ICA där florsocker och ägg inhandlades. Hemma vispade jag ägg och socker så pösigt händerna tillät och rörde ihop en drömtårta. Ellika och Ingrid kom för att fira mig på födelsedagen. Jag är numera stolt ägare till fem kilo potatis och två kilo morötter samt en potatisstamp. Man tackar. Vi åt faktiskt upp hela tårtan och en massa fruktsallad och te. Så hade vi väldigt trevligt.

Sedan de gått har jag kokat brutalt mycket potatissoppa, bakat en grönsakspaj och diskat sjuttioelva gånger. Jag kommer inte behöva orka laga mat på två veckor.

Det här blev ett långt inlägg. Ibland tänker jag att mitt liv vore så mycket mer intressant att läsa om om jag kunde belysa någon händelse här och där istället för att rabbla upp nästan allt som hänt mig. Snart kanske jag lyckas med det. Nu skriver jag utan att tänka, utan att redigera och då blir det som det blir. Klarar jag av att skriva länge och långt ser jag det som ett framsteg.

Nu är jag sagolikt trött. Imorgon ska jag ha min första gehörslektion på mycket länge. Jag bävar inför den med en gnutta indignation. Jag kan göra mycket roligt av den tid jag har kvar på folkis. Någon gång kommer jag kanske tycka gehör är begripligt men nu handlar det mest om att sitta av tiden. Jag tänker inte ha dåligt samvete. Jag önskar att jag kunde anstränga mig mer för att förstå men jag gör redan allt jag kan. Glad och trevlig ska jag vara. Och göra mina läxor. Och lära mig alla intervall upp och ner för det kommer jag ha användning av när jag sjunger i kör.

Typ så. Är inlägget klart nu? Jag tror nog det. Eller? Jo, jag kommer inte på nåt vettigt att skriva. Godnatt!

I morse fick jag uppleva ett mindre trevligt händelseförlopp som dessvärre inträffar allt oftare numera. Jag är trött. Så väldigt trött. Och har ont. Så väldigt ont. Men det vet ni redan.

Ibland vaknar man och är kissnödig. Det är inte så konstigt. Ibland orkar man inte gå upp med en gång utan ligger kvar tills kissnödigheten överstiger tröttheten. Det har egentligen inte så mycket med händelseförloppet att göra men jag tror det är en känsla åtminstone några av de som läser kan relatera till.

Händelseförloppet börjar med att man vaknar och faktiskt är ganska utsövd men inte tar sig ur sängen på grund av våldsamma smärtor. Man blir trött av smärtan och somnar om. När man legat i sängen i mer än tolv timmar börjar man oftast bli hungrig. Tyvärr är det fortfarande omöjligt att ta sig ur sängen. Efter ytterligare ett par timmar är man vimmelkantig av hunger. I bästa fall ger smärtan med sig så småningom men dagen blir i alla fall helt upp och ner eftersom rutinerna blir rubbade. I värsta fall har man varit sjukligt trött en längre tid och har därför ingen mat hemma eftersom det varit omöjligt att ta sig till affären. I dag var ett värsta fall.

Allt går så långsamt då. Allt man gör blir fel och det tar onödigt lång tid att ta sig till Hemköp för att handla. Alldeles för sent kom jag till E för att sedan hetsäta ris med wook och fruktsallad. Det första jag åt på arton timmar. Inte okej.

Jag har fyllt år. Jajamensan! Tjugoett hann jag fylla i helgen nästan utan att jag förstod det. Jag har firats. Släkt och vänner har förgyllt mina dagar. Jag har blivit kramad och sjungen för. Överöst med fina presenter. Bland annat en vitlökspress, tekulor, ett durkslag och en stekspade. Saker jag verkligen önskat mig, fast de kanske inte ser så mycket ut för världen. De lite mer fancy sakerna var en stavmixer, en fantastisk sjal och en tekanna. Så fick jag ärva en vas. Helt galet. Efter min pappas morfars farmor. Tanten hette Karin och levde mellan 1850 och 1952. Bara det. Hur många som föddes på 1800talet blev över hundra år gamla tror ni? Verkligen helt galet. Dessutom är den snygg! Passar perfekt ihop med min Minevas jag fick förra året. Men törs jag ha den framme? Knappast. Den ligger noga nerpackad i en stadig kartong med en massa papper i, för säkerhets skull.

Något jag tänkte på när jag var på akuten var att jag inte var rädd. Jag kände mig helt lugn. Jag hade kontroll. Det var första gången jag kom till akuten i Bollnäs vid medvetande. Alla andra gånger har jag åkt ambulans. Väntrummet var mindre än det i Uppsala, lugnare och trevligare. Det var inte så mycket folk och gick fort att komma in. Sköterskorna beklagade att det var så mycket folk och att vi fick vänta så länge. En timme fick jag sitta. Två timmar fick jag ligga på en brits, sova och bli stucken innan läkaren kom. Mitt rekord är tretton timmars väntan på läkaren. Tre timmar är ingenting.

Jag mådde dessutom rätt bra, förutom tröttheten. Lite blåslagen och illamående men inte alls så illa som det varit. Låg steget före sköterskan hela tiden. Drog upp tröjan för EKGt, räckte fram frikortet, vet att jag är lättare att sticka i vänster armveck...

Stickandet ja, det är väl mitt nya trauma från akuten. Mitt vänstra armveck var ärrat från nålen jag haft i Uppsala så det fick bli det högra. Det högra ville inte sammarbeta alls. Det var helt omöjligt. Sköterskan grävde febrilt men hittade inget kärl överhuvudtaget. Till slut gav hon upp och satte en kanyl i handen. Den ville inte heller vara med. Hon fick slå och massera handen för att pressa fram några droppar till de fyra provrör som krävdes. Konstigt. Jag är annars extremt lättstucken och har en koagulationsrubbning som gör att blodet sprutar så fort en nål nuddar huden. Det brukar vara svårare att få det att sluta. Men inte nu. Kanske tycker kroppen att det får vara nog med stickandet nu. Ni har fått tillräckligt med blod av mig. Punkt.

Jag får liksom ingen ordning på det här. Jag är glad, jag är ledsen men framförallt är jag trött. Så oerhört lättad över att få leva i säkerhet en längre period nu. Det bästa som finns är när läkare kommer in i rummet med huvudet på sned och säger: Nej, Moa. Nu tycker vi att du har haft nog av det här.
Hela kroppen vill skrika: Ja, ta bort det! Gör det fort! Gör det nu!
Det känns särskilt bra om orden följs av: Du ska inte behöva tänka så mycket på det. Vi vet att det här funkar. Nu får du ditt liv tillbaka.

Lättnaden går inte att beskriva.

Jag blev utskriven på skärtorsdagen. Skulle få fira påsk i frihet tyckte de. Långfredagen spenderades hos I med vänner. Mycket trevligt. Jag hade kul men var ofattbart trött. Påskafton inleddes med ett riktigt melodikryssande. Brakfrukost och massor av folk. När lugnet lagt sig vankades hundpromenad.

Några gånger under promenaden blev jag oroväckande yr. Det hör dock till min normalstatus så jag tänkte inte så mycket på det då. Någonstans registrerade jag väl att det var jobbigare än vanligt men inte mer än så.

Nästan hemma föll jag. När jag vaknade låg jag på marken med en jacka över mig. Någon strök mig över håret. Allt jag kunde tänka var att jag var trött och ville sova. Jag visste med en gång att det inte var ett anfall. Jag var jämförelsevis klar i huvudet och kände hela kroppen. På något sätt var jag alldeles lugn fast jag var trött och chockad.

Jag sov i nån timme hos I, sen sov jag några timmar hemma. När sex timmar gått och jag inte gjort något annat än att sova ringde jag sjukvårdsupplysningen. Undrade om jag kunde reagera med trötthet på att man justerat medicinen hit och dit. Så fort jag nämnde epilepsi och tegretol blev sköterskan i telefonen rädd och vågade inte säga något. Det var bäst om jag åkte in tyckte hon, helst skulle jag ha gjort det på en gång. Att hon skulle säga så borde jag kanske ha kunnat lista ut själv.

Hursomhelst firade jag påsk på akuten i år. Det är inget jag rekomenderar, trots att det gick jämförelsevis bra. Jag kände mig lugn och erfaren. Det var lugnt i väntrummet. De visade Americas funniest home videos och stämningen var inte alls så kaotisk som den kunde ha varit. Folk skrattade och väntade lugnt. Kanske var det för att jag halvsov och inte var särskilt stressad över vad som skulle ske. Efter EKG, blodtryck, blodstatus, leverprover och det evinnerliga pekandet på näsan kunde jag åka hem. Troligen var det tröttheten som fått mig att svimma och inget anfall, precis som jag trodde. Blodtrycket var alldeles för lågt men fortfarande för högt för att ge dropp. Jag har min stesolid hemma om jag skulle få ett anfall och så länge är allt lugnt. Om det händer igen kanske ska jag åka in på momangen så löser vi det då. Tack och godnatt.

Sedan dess har jag sovit. Nu ska jag sova lite till.

Ibland stöter man på dem. Änglarna i vårdens vindlande karusell. En människa här och där som har makten och ansvaret att bestämma över stora saker men som lyssnar först. Idag träffade jag en vänlig själ som liksom jag tycker att läget är stabilt med tegretol. Som tycker att det viktigaste just nu är att jag får må bra ett tag.

Imorgon blir jag utskriven. Tegretol sätts in igen och sen kan jag lägga all min energi på att få någon rätsida på smärtan. Inte tänka på anfall. Inte behöva oroa mig alls. Om två år kanske man vill försöka trappa ner igen, om jag fortfarande mår bra och orkar då. Två långa år.

Trygghet. Frihet. Luft under mina vingar.

Den vänliga läkaren kom också ihåg att jag spelar fiol. Och att jag sjöng och spelade gitarr senast jag var här. Hon frågade vad jag skulle göra i påsk och undrade om Bollnäs låg i sorg sedan bandyfinalen. När hon kom in i rummet sa hon "Men, hej! Här har vi ett välbekant ansikte." på ett sånt där trevligt sätt. Inte barnsligt eller nedlåtande. Inte hurtfriskt. Bara trevligt. Så små saker, korta meningar, som inte tog många sekunder av hennes dag. Men som fick mig att slappna av i en skrämmande situation och som gör hela skillnaden.

Stickade en strumpa. Åt. Sov.

Mår illa och sover dåligt. Jag har böcker att läsa men orkar inte riktigt. Jag skulle sticka en flock skogsmöss men fingrarna gör för ont. Får ont i huvudet av TVn.

Är tvåa i kön på två nya lägenheter i Gottsunda. Mailade två tjejer som vill ha en tredje sambo i höst.

Nu är det snart middag. Sen ska jag sova.

Så var jag på plats igen. Det var ju inte så farligt. Anarki råder. Jag tror ingen riktigt vet vad som ska hända.

Teknikerna och analytikerna säger att är det påsk så är det påsk. Jag blir inte kvar längre än till torsdag. Nehej... Alltså behöver jag inte få elektroderna instuckna under huden utan bara fastlimmade med superlim. Okej...

Men vad säger du? Har du inte haft något anfall på ett halvår? Vad sjutton gör du här? Hur tänker de nu? Ja det kan man verkligen fråga sig...

Läkarna säger att det är för kort tid men nu är jag ju här, såatte...

I morse var jag så nervös så jag nästan kräktes. Tio gånger värre än första gången. Varför vet jag inte.

Tji fick jag för nyrakade ben också. Jag var redan intrasslad i sladdhärvorna när läkarne kom. Strumporna fick jag ta av.

Det är inte ett dugg lättare än förra gången. Det här blir nog aldrig okej. Låt mig slippa. Snälla. Tror ni de märker något om jag inte dyker upp?

Trött och förvirrad. Som alltid alltså. Kan inte sova. Trots att jag haft all tid i världen att förbereda mig på morgondagen känns det som jag tappat alla trådar. Förväntar mig halvt om halvt att bli hemskickad för att vänta någon vecka igen. Det kan väl inte bli av nu? Inte på riktigt väl?

Konstaterat att jag inte kan gråta när det som mest behövs
Spelat
Gått fram och tillbaka till skolan
Sovit, sovit, sovit
Fått en lägenhet i Uppsala
Pratat med den finaste av bröder
Ringt till Spanien
Förundrats
Kokat makaroner

Vi är många som sörjer. Det är bra att vi har varandra.
Men det är konstigt att fast världen stannar
måste man koka makaroner

Vi föds och vi dör. Så har det alltid varit.

Trots att de händelserna är det enda alla människor har gemensamt vill jag

Stoppa undan månen
montera ner solen
hälla ut havet
och sopa bort skogen
för nu kan ingenting sluta gott

Ni fattas mig

14/1 Gösta
En av Sveriges bästa jazzpianister. Den rolige gubben som kom och klinkade lite på pianot eller spelade dragspel tillsammans med min Suzukigrupp i Uppsala. Som alltid var så himla glad. Som alltid pratade med mig om Bollnäs Folkhögskola och slutligen fick mig att söka dit. Som väckte min spelglädje, inspirerade mig och fick mig att våga.

14/2 Gurra
Världens finaste kille med världens finaste familj. Stark. Rolig. Envis. Som vilken tolvåring som helst, bara lite annorlunda. Du som tipsade oss om pyssel från sjukhuset. Att det kan finnas så mycket kärlek och glädje i en så liten människa.

9/3 Anna
Tack för att du fanns i mitt liv. Avlägset men nära. Tack för att du visade mig hur man tror på framtiden fast ingenting av den finns kvar.

23/3 Jonas
Som lärt mig nästan allt jag vet om folkmusik. Som gett mig ett kulturäventyr utan dess like. Jag kan knappt fatta hur stort det är. Inte heller kan jag förstå att du är borta. Först var jag rädd för dig i två år, sen var jag arg på dig i fyra år. Ändå är allt jag minns bra saker. Det är så fruktansvärt tomt.

Det är verkligen varannan dag som gäller nu. Varannan-dag-väder, varannan-dag-humör, varannan-dag-smärta.

Idag är det sol och vår. Jag är nyss hemkommen från pulkaåkning och soppätande med klassen hos Fröken. Förra året såg jag på när de andra åkte. Fröken fick skjutsa mig till backen och till stationen. Jag kommer ihåg hur dödstrött jag var. Hur vi åkte tidigare från backen för att jag inte orkade. Hur jag skulle få vila ett tag på en säng på övervåningen och hur jag trodde att jag aldrig skulle ta mig upp för trappan. Men det gjorde jag ju. Och i dag gick jag med de andra, åkte två åk och höll mig vaken hela tiden. Jag är stolt som en tupp!

Kroppen är lite arg. En arm, ett par knän, en höft, en rygg, en nacke och en himla massa fingrar protesterar. Sjukgymnast Fantastisk Människa tyckte att jag kanske behövde handledsstöd senast jag var nere. Det tycker inte jag. Jag äter skamligt många ballerinakakor, dricker mjölk och letar lägenheter istället. Snart ska jag dö en smula i duschen och öva piano och Thais.

Jag tänker att de löjligt få veckorna jag kommer kunna spela den här våren får jag väl se till att göra det. Eftersom de är så få och utspridda har motivationen för längesen gått och gömt sig. Nu spelar jag den här veckan, har alldeles för ont och är alldeles för trött. Sen är jag borta i sju veckor si så där så kommer jag tillbaka och spelar en vecka och sen är det slut.

Hade jag inte varit slut i övrigt hade jag väl pushat på mig själv och sett till att få ut så mycket som möjligt av det som är kvar. Men nu känns det bara dumt och meningslöst. Är det smärtan som gör att jag helst skulle gömma fiolen i en garderob och aldrig mer plocka fram den? Eller är det det att jag är trött på att kämpa och hoppas förgäves? Eller är det helt enkelt så att jag är så himla rädd att beslutet att sluta spela styrts av min kropp och inte av min vilja. Att jag kommer sakna det så fruktansvärt mycket att jag helst vill glömma det och låtsas att det aldrig varit.

Jag får ta en vecka i taget. Nu spelar jag. Vad som händer på fredag tar vi då.

Idag fyller min käre far flera år. Fyrtiotvå för att vara exakt. Grattis, grattis!

Jag har varit i Hertsjö sen i fredags. Myst med mamma och Hjalmar. Löst melodikryss och lagat kalasmat. För det mesta var det bra. Jag är bara lite för trött på allt nu. Orkar inte se allt från den ljusa sidan. Och det är ju dumt.

Därför ska jag nog inte skriva så mycket nu. Inte deppa ihop mer än nödvändigt. Det får räcka med att vintern kom tillbaka och att halva Bollnäs sörjer bandyn. Inte för att jag bryr mig det minsta om den egentligen men det är ju alltid kul när folk är glada.

Vad sägs om en TREO, en Bamsetidning och tidigt sänggående. Mycket bra tror jag. Godnatt.

Är det inte lite typiskt att precis i natt, när jag grubblat över varför jag tappat absolut all lust att spela i nån vecka, drömmer att jag spelar. Någon mystisk kille gick på skolan. En sån där som luktar Ackis i Stockholm lång väg. Han och min vanliga kvartett skulle läsa oss igenom en stråkkvintett av Chopin (?!) avista, bara för kul. Jag skulle spela andra fiol och kör naturligtvis på i mitt eget tempo. Typ dubbel. Jag undrar varför jag drömmer att min stråkteknik är usel. Varför drömmer jag att jag måste spela en massa krångliga passager i andra läget? Mitt i allt kommer Sota in och fotograferar oss. Bilden hamnar i UNT. Den är tagen över min axel så jag syns inte. Bra det.

Lägenheten var fantastiskt fin. Människan var trevlig. Jag kan absolut tänka mig att bo där ett år. Har inga som helst anledningar att inte tycka det är perfekt. Förutom magkänslan. Det ligger lite, lite för nära det där stället där han den där bor (bodde). Och jag blir så arg! Bara jag ser toppen på Moskén, ljusen på Statoil, anar taken på de smutsgula husen får jag ont i magen. Varför? Helvete skit och piss. Det var längesen. Har varit och farit. Jag har ingenting att vara rädd för längre. Det ska inte hindra mig från att vilja bo i världens bästa lägenhet med världens trevligaste människa. Suck. Grubbel.