bananpannkaka

Familjekriser och outtalad ilska blandad med glädjens budskap, stämningsfull musik och levande ljus. Vilken jul? precis som det ska vara kanske, har någon sett tomten är far till alla barnen? Eller gifta par?

Mormor fyllde 65 dan före doppare dan så firandet började redan då. Ätandet i alla fall, den goda stämningen lyste med sin frånvaro på grund av sjukdom och det där glädjens budskap jag talade om. Mormors äldre bror höll åtminstone skenet uppe, busiga Stig, hjälp vad gubben är rolig!

Julaftonen började arla med julspel i kyrkan vid tiotiden. Vi skådespelare kom helt oförberedda trekvart innan det skulle börja. Jag blev herde tillsammans med Bertil. Vi var bra. Alla var fantastiska. Det här måste bli en tradition. Det var utan tvekan det bästa som hände på hela julaftonen, som fortsatte i samma stil som gårdagen. Elefanterna dansar i vardagsrummet men ingen låtsas om något. Så recenseras Lars Norén, samt min jul. Vid nio gick jag över till Palms för att träffa Hanna och lämna en chokladask. Hon hade fått Jul i Kapernaum i julklapp, alltså blev jag kvar där tills efter ett då vi sett alla avsnitt.

Självklart gick jag ändå upp kvart över fem för att åka till julottan i Hällbo på juldagen. Crazy crazy. Visst var det underbart och oförglömligt, det får också gärna bli en tradition, men jag hörde inte ett smack av vad pappa sa innan själva ottan började. Emil fick lov att tolka åt mig trots att han bara satt två personer bort? Hemma igen ramlade jag i säng och sov till elva. Vid ett åkte vi till farmor och farfar för den traditionella spenatsopps-och-ostkaksfrossan som i år hållit på i över tjugo år. Det var otroligt roligt. Inga elefanter, bara glädjetårar.

På annandan slutade jag i Borr, på spelmansstämma. Vi är så galet bra och det är så galet roligt! GUF!!! Timmy är sanningen!(fast han var inte där).

På tredjedan kom Ingrid (som i julkrubban var Josef) och Magnus. Vi åt och pratade och hade väldigt kul. Jag kände mig aningen osammanhängande men smärtfritt gick det. Trots att vi inte alls känt varandra länge kändes det helt ok att inte vara på topp och ändå ha trevligt. Snobben Moses bojkottade sitt godis han fick, jag har försökt ge honom det i flera dar nu utan resultat. Han verkar tycka att jag är väldigt konstig. Att välta burkar med textilfärg r däremot något han tycker om att göra, morr!

Följden av denna jul är att mitt dygn har vänts om helt och hållet. Det tog mig elva veckor här hemma att komma in i rutiner, som jag lyckats hålla under mina tre veckor i Uppsala, så kommer jag tillbaka och efter några dagar somnar jag vid två och vaknar vid nio, tio. Blä!

Nu orkar jag inte skriva mer. Återkommer med den fantastiska historien om mitt senaste möte med sjukgymnast här i Bollnäs. Äntligen en seger i min kamp för sjukvård!

God natt!

Natten börjar bli magisk, och likaså mina ambitioner om vad som ska hinnas före jul, innan studenten och i mitt liv överhuvudtaget. Alla julklappar är inhandlade. Nu ska de bara slås in och piffas upp. Nej, förresten, jag har i alla fall fem kvar, annars blir vännerna utan. Men det är också klart, i tanken.

Bakade en plåt pepparkakor idag. Ensam. Lyckades sedan väcka vännen, vid halv nio si så där. Har nog haft för mycket mjöl i degen. Den fick skäras loss ur bunken.

Imorgon kväll ska jag ha min första fiollektion den här terminen. Förmodligen också den sista:-)

Om livet ändå kunde vara lite lättare. Jag är så otroligt tacksam för mina glada stunder, som faktiskt blir fler och fler, inbillar jag mig åtminstone. Men när det gör ont och man är trött och allt verkar vara en så galet övermäktigt önskar jag, önskar jag, önskar jag.

En riktig jul, önskar jag mig, som i julkalendern. Vetskapen om att många, många människor är lyckliga har jag försökt förknippa med julen men i år är det allt för påtagligt att inte alla är det. Och minnet från den förra gör ännu ont.

Tänk, ett helt år sedan det började. Ett helt år i en annan värld med bomullsludd i huvudet och dimma för ögon och öron. Glasklara ögonblick jag alltid kommer bära inom mig och mängder av tid jag aldrig får tillbaka. Så mycket har hänt som inte skulle hända och så mycket som borde ha hänt kommer aldrig att hända. Vad vore jag utan det här året? Jag ser på ettorna och avundas, äcklas, minns. Var jag sådan? Hade jag den tiden framför mig någon gång? Vissheten och glädjen över att vara på rätt ställe och samtidigt ta det förgivet. Stora drömmar och alla möjligheter i världen att nå dem. Det är så vackert alltihop. Så sagolikt vackert.

Jag vet att jag är stoltare, starkare nu. Men var det värt all den smärtan att bli det? All den sorgen? All den skräcken? Och alla stunder av skam, skuld och ånger.

Förmodligen.

Förhoppningsvis.

Men än kan jag inte se det.

Det kommer, det är jag säker på, det är bara att vänta.

En ahaupplevelse fick jag nyss. Jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Präst! Det kändes helt självklart när jag kom på det. Vad annars? Det kändes helt rätt.

Nu har jag tänkt på det i nästan än vecka och har kommit på en hel del problem. Det största är väl det här med att tro...

Får man vara präst om man även ställer sig positivt till andra religioner? Jag menar inte att jag skulle påpeka alla fördelar som finns med hinduismen i predikningarna, men jag vill inte påstå att någon har fel. Är det inte det kristendomen handlar om? Kärlek och respekt. Gud älskar oss alla. Spelar det då någon roll vilken Gud vi tror på? Det viktigaste är väl att Gud tror på oss och att vi kan älska honom. Är inte han i alla och allt? Är inte de olika religionerna olika språk om samma sak? Usch, vad besvärligt. Det här kan man ju tänka på i en livstid...

God jul!

Det blev visst inget skrivande förra gången. Nu förstår jag inte hur mina vänbloggare lyckats hålla sina bloggar uppdaterade under terminen. Jag hinner (orkar) ju inte ens skriva det jag ska i skolan.

Idag har varit bra. Eftersom helgen varit intensiv och måendet inte var på topp tog jag sovmorgon, vilket jag egentligen hade på riktigt men jag har ju tagit för vana att vara på skolan i tid och otid, allt för rutinerna. I morse kände jag mig väl värd lite extra vila och sov till halv nio eller så. Det var underbart vackert ute, iskallt och gnistrande. Jag missade bussen vid elva och kände plötsligt inte alls för att stressa. Jag bjöd mig själv på lunch hos Sara, fast hon betalade, och kom sent till matten. Lite nervös var jag men det visade sig att den var inställd. Alltså lyckades jag samla mod till mig att ringa Ackis, med hjälp av Helena.

Tänk om jag bara kunde få sitta i sofforna nu och mysa med alla jag tycker om. Det sista jag längtar efter är att åka hem och dra upp en motvillig vän ur sängen, eller plugga, eller baka ut pepparkaksdegen jag snodde ihop igår vid halvtolvsnåret. Jag borde nog gå ner på stan och fixa julklappar till familjen också.

Ikväll är det ändå dubbelavsnitt av Cityakuten, och imorgon har jag min första lektion i Åkerby för terminen. Sen går jag på jullov. Den nittonde. Och den tjugonde ska jag till sjukhuset. Snälla, blibrablibrablibrablibrablibra...