Fiolfunderingar

Jag har varit trött. Som ni förstår. Jonas minnestund igår tog all energi som fanns kvar. Nu är det klart. Han är död och begraven. Så overkligt men så skönt att få sörja tillsammans var det.

Jag spelar mycket - tro det eller ej. Mer än jag gjort på länge i alla fall. Och det känns. Jag blir så otroligt besviken när jag märker hur mycket sämre jag blir i händer, rygg och axlar av att spela. Så mycket jag stretchar, töjer och mjukar upp borde det inte bli så kan man tycka.

Ju mer jag spelar desto säkrare blir jag på att det inte är vad jag vill viga mitt liv åt. För första gången i mitt liv ställs jag inför något som min vilja inte räcker till för. Jag har alltid fått hör aatt jag har alla förutsättningar i världen för att göra precis vad jag vill och jag har trott att det betyder att jag verkligen kan göra vad som helst. Men inte det här. Det är inte värt det. Jag vill inte.

Ju mer jag spelar desto säkrare blir jag på att det är vad jag vill göra just nu. De veckor som är kvar av terminen ska min vilja räcka till. Det får göra hur ont det vill och jag får bli hur trött som helst. Det här är vad jag vill. En liten stund till. Sen ska jag ta en lååång paus.

Åren på Folkis har tagit mig till en nivå spelmässigt som gör att jag känner mig trygg i att kunna lägga av nu men ändå kunna börja igen när jag vill. Kanske passar fiolen inte min kropp och mitt liv förrän jag är femtio, men då har jag mycket att falla tillbaka på. Jag vet hur jag ska jobba för att komma igång snabbt och jag har mycket intressant och roligt material att jobba med.

Ikväll ska jag spela vacker musik i vackra Växbo med härliga människor. Jag är taggad och inte så lite nervös. Det kommer bli så hinla kul!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0