Sista natten i frihet
Trött och förvirrad. Som alltid alltså. Kan inte sova. Trots att jag haft all tid i världen att förbereda mig på morgondagen känns det som jag tappat alla trådar. Förväntar mig halvt om halvt att bli hemskickad för att vänta någon vecka igen. Det kan väl inte bli av nu? Inte på riktigt väl?
Jag har ju inte ens hunnit tillbaka till det verkliga livet sedan världens senast vändes upp och ner och ruskades om. Och som vanligt blir det aldrig igen. Bara på ett nytt sätt. Oron över pappa är störst. Och sorgen för alla som stod närmast. Kanske också en aning för mig själv.
Imorgon ska jag säga upp lägenheten. För tillfället har jag ingen bostad i Uppsala men det löser sig. Någonstans får man väl alltid plats. Problemet känns futtigt men det hade onekligen varit skönt att veta säkert var jag ska ta vägen i höst. Det ska bli kul att skicka in ansökningen till universitetet från datorn i rum åtta i alla fall. Kanske det för lycka med sig...
Väskan har packats och packats om otaliga gånger ändå är jag säker på att jag glömt allt det viktiga. Vad ska jag komma ihåg att säga vid inskrivningen? Det var ju tusen saker jag skrev ner. Någonstans. Och tågbiljetterna som ska till sekreteraren på D och TENSen som ska till sekreteraren på sjukgymnastiken. Raka benen. Ta på sig rätt tröja. Inte glömma att ta upp remissen. Inte glömma att ta upp Sandviken. Inte glömma att ta upp... Det blir nog bra. Anfall eller icke blir det nog bra till slut. Det vill ju gärna bli det.
Kommentarer
Trackback
