bananpannkaka

Nehej. Nu drar vi ett streck över den senaste tiden tycker jag. Har läst igenom vännernas bloggar från början till slut och inser hur roligt vi har haft och hur lycklig jag faktiskt är att jag har dem. Jag vill tillbaka. Nu. Och jag mår fullständigt strålande bra. Eller hur?

Har just märkt att jag antingen skriver fyrtioelva inlägg på tre dar eller uteblir helt. Var finns balansen? Nu är det i alla fall onsdag. I skolan (den där andra världen, alltså) har de... ingen aning. Samhällskunskap? Nej, det är eftermiddag, engelska och naturkunskap. Eller tänker jag på torsdagar nu? Det spelar ändå ingen roll. Jag diskar, lappar och lagar istället. Nu ska vi bygga om också. Jag ska få ett riktigt skrivbord. Härligt! :-)

Jag skulle få min sjunde behandling idag. Naturligtvis hade jag hängt upp hela mitt liv runt det, sen den förra behandlingen (i fredags, tror jag) har jag oupphörligen tänkt "På onsdag igen, på onsdag igen..." och längtat efter lugnet och tryggheten. Men nej, det blir inget. Hon hade fått ett annat jobb hon måste göra idag. Och varför kan jag inte bara vara glad för det? Jag får ju komma dit på fredag i alla fall. Istället blir jag som en femåring som stampar med foten i marken och skriker "Men jag då? Det var ju min tur idag..." Så föll min tillvaro ihop totalt. Efter några timmar extra i sängen, sörjande, var jag nästan som folk igen. Men vi skulle ju ner på stan och köpa jeans. Jag orkar inte, vill inte. Vill inte träffa folk, inte idag.

Stannar hemma och diskar istället. Lappar och lagar. Inte orkar jag skriva heller. Det som jag trodde jag skulle klara av imorgon igår, det vill säga idag.

Jag kan inte spela längre. Det gör för ont. Borde jag bli bättre för att jag är hemma och får behandlingar eller sämre för att jag inte får någon "traditionell" vård? Det är väl egentligen upp till mig. Bara man tror, bara man tror. Det viktiga är att man tror.

Solen skiner. Mamma och pappa är och handlar. Pannkakor är ju alltid trevligt. Jag blandar ihop alla ingredienser och vispar som en galning. Helt fel förstås, det blir massor av klumpar. Smöret smälter, smeten fräser. Köket fylls med os och jag öppnar altandörren. Jag är trött. Har inte orkat spela. Har börjat med mitt italienska släktträd men när jag insåg att pappas fjorton kusiner med tillhörande barn var för många för att få plats på ett A4a tog jag en paus. En av grannkatterna hittar in i köket och dyker ner i Moses matskål. Jag vet inte vilken av systrarna det är, Jesus eller Maria. När de var små bodde de hos oss men nu har de flyttat ut under telekuren. Jag vänder en pannkaka. De blir aningen för ljusa men det får duga. Vart tog mitt tålamod vägen? Har inte pratat med lärarna om vad jag ska göra. Borde jag göra det? Väntar ett tag till. Har inte börjat med mina rester. Har inte läst i engelskaboken. En svartklädd figur syns bland de gula lönnarna. Det är Christoffer som kommer från skolbussen. Han måste gå i tvåan nu. Vad stor han har blivit. Minns när jag själv började skolan. Då var vi för få barn för att få en hel buss, bara jag, Martin i Sunnansjö och Johan i Gässlingsbo. Det var jag som bodde närmast stan. Vi fick åka taxi. En av chaufförerna körde alltid men knäna när vi kommit ut på den asfalterade vägen. Honom gillade vi bäst. Smälta smör, i med smet, vänta, vända. Luften tar slut. Ränderna på trasmattan suddas ut och försvinner. Så var det dags igen. Det är lika bra att sätta sig på en gång. Drar fram en pall. Flåsar över stekpannan i några minuter. Hostar. Ajdå. Ut till badrummet. Blod? Det var något nytt. Vad kan det vara som slutar fungera nu? Sitter ett tag. Vilar. Så går det över. Smälta smör, i med smet, vänta, vända. Undrar om man får extrapoäng i skolan för att man steker pannkakor åt sin lillebror? Det skulle väl vara om man gick hotell och restaurang då, eller barn och fritid kanske. En bildörr slår igen. De är hemma. Vi äter de fantastiska pannkakorna och pratar om livet. Det skulle kunna vara en ovanligt trevlig lördag. Om det inte var fredag och resten av min klass sitter och pluggar språk. Om tjugo minuter måste vi åka. Min sjätte behandling. Det ska bli skönt. Ser ut genom fönstret. Där är kullen som måste grävas bort innan det blir tjäle i jorden. Och lekstugan som ska målas i vår. Det är konstigt hur man börjar tänka när man inte har de dagliga rutinerna. Drömde inatt. Vaknade fyra, mörbultad och svettig. Nu har vi kommit överens om att jag ska gå upp med alla andra klockan sju och äta frukost. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Det är bra att ha kvar rutiner för att komma sig för att göra något vettigt i någon framtid. Puss och kram.

Hej allihopa, gillar ni den nya layouten? Den får symbolisera den nya perioden av mitt liv som börjar nu. Jag ska nämligen bli frisk. Helst för ett halvår sen men det får väl duga med nu. Fast jag förstod inte riktigt att det skulle vara såhär... Spenderade gårdagen med att gå omkring i pappas morgonrock, läsa meningslösa pocketböcker mamma köpt som semesterläsning, må illa och vara allmänt olycklig. Jag öppnade faktiskt matteboken och läste ett halvt tal innan min tillfälliga blindhet slog till igen. Toppen. Men men, Det kunde vara värre. Jag kunde vara död.

Kanske är det det som håller på att hända? Kroppen stänger liksom av funktion för funktion och tillslut finns inget kvar.

Jag är så rädd. Inte för att dö, det skrämmer mig inte det minsta konstigt nog. Visst finns det tusen saker jag skulle vilja göra innan men allvarligt talat har jag haft ett underbart liv. Fullkomligt. Perfekt.

Här får jag hjälp. Äntligen. Det är konstaterat att något är fel. Jag är inte knäpp. Enligt sjukhuset kunde jag bli hjälpt av en psykiatriker, enligt psykiatrikern måste det vara något medicinsk fel på mig också. Hjärnan slår inte ut syn, tal och rörelseförmåga för att man är ledsen. Nehej, skönt att veta. Och med det menar ni att jag ska...?

Varför är jag rädd? Jag kan inte minnas. Vad har hänt? Allt är borta. Jag minns att jag försökt glömma men nu när jag vill komma ihåg för att ta mig igenom det finns inget kvar. Det är tomt. Spökligt.

Jag drömde inatt igen. Jag skakades. Han skrek. När jag vaknar minns jag inte vad han skrek åt mig, bara att jag själv skrek tillbaka. Sluta, låt mig vara. Lämna mig ifred!

Som sagt, jag ska bli frisk. All min energi och envishet ska läggas på det. För jag ska tillbaka. Men vad ska jag göra? Kämpa för att minnas eller fortsätta tränga bort? Tydligen kunde jag leva med det bortträngda innan jag började minnas att jag glömt...

Solen skiner idag. Det är så mycket höst här. Alla träd är redan gula och på mornarna är bilarna täckta av frost. Det har gått så fort. Har det verkligen varit en sommar? Jag har spelat. Det var så längesedan sist. Men det går framåt, jag orkade hålla i fiolen genom alla teknikövningar. Starkt. Nu ska vi laga lunch sen ska jag gå en promenad, och läsa. Riktiga böcker. Dagar som igår är slut. Här börjar framtiden.

Varför är jag här?

Vad vill ni mig?

Låt mig vara,

Jag vill bara sova.

Glömma allt

Glömma mig

Varför får jag inte vara jag?

Vad vill ni?

Ni river och sliter

Det gör så ont...

Hela mitt inre är söndrigt och blodigt

Säg bara vad som behövs

Jag gör vad som helst

Bara ni lämnar mig ifred

Vilka är ni?

Hopplöshet

Ensamhet och klagan

Låt mig vara

Jag vill komma hem

Släpp taget nu

Jag vill aldrig mer se er

Er tid vid min sida får nu vara slut

Jag vill minnas vem jag var

Tears and fears and feeling proud, to say "I love you" right out loud,

dreams and schemes and circus crowds, I've looked at life that way.

Oh but now old friends are acting strange, and they shake their heads, and they tell me that

I've changed.

Something's lost but something's gained in living every day.

I've looked at life from both sides now,

from win and lose, and still somehow

it's life's illusions I recall.

I really don't know life at all.

The power to be strong,
And the wisdom to be wise.
All these things will come to you in time.

On this journey that you're making,
There'll be answers that you'll seek.
And it's you who'll climb the mountain,
It's you who'll reach the peak.

Son of man,look to the sky.
Lift your spirit,set it free.
Someday you'll walk tall with pride,
Son of man a man in time you'll be.

Though there's no one there to guide you,
No one to take your hand.
But with faith and understanding,
You will journey from boy to man.

Son of man,look to the sky.
Lift your spirit,set it free.
Someday you'll walk tall with pride,
Son of man a man in time you'll be.

In learning you will teach,
And in teaching you will learn.
You'll find your place beside the ones you love...

And all the things you dreamed of,
The visions that you saw.
Well,the time is drawing near now,
It's yours to claim in all.

Son of man,look to the sky.
Lift your spirit,set it free
Someday you'll walk tall with pride,
Son of man, a man in time you'll be.

Han började fråga om lite vardagliga saker som var jag gick i skolan och hur jag trivdes där. Jag gjorde allt för att styra bort samtalet från vad jag egentligen kommit dit för att prata om. Samtidigt som hela jag skrek efter hjälp kunde jag inte förmå mig att be om den. Så fort han förstått att jag inte bodde hos mina föräldrar tog frågorna en annan riktning av typen "hur var din barndom?" Det kändes om möjligt ännu mer fel att behöva svara på dem. För vem kan säga sig ha haft en perfekt barndom? Han visste ändå på ett ungefär vad mina problem rörde sig om, varför skulle jag då behöva påminnas om den ynkliga varelse jag en gång var men för längesedan lämnat bakom mig? Känslan av att vara på helt fel ställe, konstig, ful och fel kom tillbaka. Jag trodde den delen av mitt liv var över. Vid ett tillfälle när jag kände att jag rört in mig sånt som inte hörde hemma här fick jag ur mig att jag tyckte det var jobbigt att prata eftersom jag inte riktigt tänkt igenom vad jag skulle säga. Det var tydligen jätteintressant. Var jag månne en sådan som planerade mitt liv och leverne efter en stenfast mall som inte kunde rubbas? Jag såg lättnaden i hans ansikte: en möjlighet till en snabb och inte alltför komplicerad diagnos, dessutom lättare att hantera än det tidigare skräckslagna barnet. Nu började jag ilskna till, om han aldrig frågar mig om det tar jag väl upp det själv! Flera gånger fastnade orden i halsen på mig för samtidigt var jag glad att slippa prata om det. Så småningom drog jag vad jag sagt under polisförhöret för honom, mer eller mindre ordagrant. Det hade jag ju faktiskt gjort en gång förut och överlevt. När jag slutat stamma och väntade mig att han skulle ge mig någon slags mirakulös upplysning om varför jag påverkats som jag gjort och hur jag skulle göra för att bli av med smärtan såg han bekymrat på klockan.

 "Jag måste nog träffa dig nästa vecka igen. Bara så att du vet har jag avsett tre kvart för ett samtal så du kanske kan anpassa dig till det nästa gång. Vi ses."

Förlåt. Det var inte meningen. Nu kanske någon som behövde hans hjälp mer än jag gick miste om den extra kvart jag tog. Varför tog jag ens upp en sekund av hans tid när den kunde ha hjälpt någon med riktiga problem?

Ute på gatan försökte jag komma fram till vad jag fått ut av mötet. Jag kunde inte komma på någonting. Å andra sidan var jag inte säker på vad jag väntat mig.

Visst, sånt här kan ta tid. Det är lika bra att jag ger det en chans. Jag har ändå bestämt mig för att gå vidare.

Möte två. I väntrummet jag samt en tjej som inte var så olik mig. Han påminde mig inte längre om en tomtegubbe utan mer om paddan i Det susar i säven. Jag var rädd för den när jag var liten. Han började prata om rädsla. "När man är rädd för mörkret är man egentligen inte rädd för något som faktiskt existerar. Utgör den här mannen något verkligt hot för dig?" Njae, jag vet inte. Han blev ju arg några gånger men..."Hur skulle du reagera om jag säger att han står utanför dörren här?" Vad pratar han om? Det är väl ändå uppenbart. Aldrig i livet skulle jag öppna den satans dörren! "Brukar du dras till äldre män? Har du haft många stormiga förhållanden till män?" Hjälp mig härifrån, snälla någon! "Om du vill kan vi arrangera ett möte mellan er två här så att ni får prata ut om er relation och kan lämna den bakom er." Det kanske inte vore så dumt? Jag vill inte vara rädd för honom. Jag vill inte vara rädd alls. Eller vänta. Var det inte det här jag skulle komma ifrån? Viljan att förklara och vara alla till lags som kanske fick det hela att gå så långt som det gjorde.

Den insikten kom jag till först långt senare. Den närmaste tiden efter mötet funderade jag allvarligt på om han inte hade rätt. Den rädsla som fått mig att skada mig själv bara för att få känna en annan slags smärta var säkert helt obetingad.

 Hur kan man vara rädd för en människa? Det finns ju något gott i alla, eller hur?

Hur tog det slut? Var det andra mötet före eller efter min tid på sjukhuset? Han hade ringt mig flera gånger den veckan i alla fall för jag lyssnade av telefonsvararen i skolan på avslutningsdagen. Jag pratade med honom då med. Bestämde vi ett möte jag aldrig gick till då eller var det faktiskt det andra? Då jag var ingen? Det tror jag inte. I så fall skulle jag inte minnas så mycket av det. För er oinvigda kanske jag drar Sagan om mig och min kropp som inte alltid vill vara med någon gång. Men inte än på ett tag annars riskerar jag väl att min blogg läggs ner eftersom ingen orkar läsa mina mastodontinlägg.

Det blev aldrig något möte tre. Någon övertygade mig om att han nog varit till mer skada än hjälp. Och nu är jag på jakt efter nya hjälpare. Håll tummarna för att det blir en mer tomtelik mindre paddig person den här gången.    

Inspirerad av en vänbloggare ska jag äntligen berätta en mer eller mindre otrolig historia som jag planerat att skriva om i ungefär... den här sommaren. Allting började egentligen för mycket längesedan men den utlösande faktorn var en annan mindre rolig historia som inträffade runt den senaste julen kan vi säga. Sagan får börja med att jag ber om hjälp att be om hjälp. Efter några gånger hos kuratorn som verkligen gjorde allt för att hjälpa mig trots att jag kanske inte var den lättaste att arbeta med eftersom jag själv var övertygad om att jag gjorde stora framsteg och allt egentligen var bra, i alla fall under de stunder jag träffade honom.(Hrm, hur blev den där meningen egentligen?) I vilket fall blev jag rekommenderad att gå till en psykolog. Jag fick ett nummer och till och med hjälp att ringa upp. De skulle höra av sig. Skönt.

Första gången de ringde var sista april. Jag hade min första någotsånär normala dag på väldigt länge och satt med vännerna på stan och såg forsränningen. "Nej men, vad trevligt! Då ska inte jag störa. Jag ringer igen om några dagar." Klick. Ajdå. Jag som var glad att jag överlevt såhär länge. Helst hade jag simmat tvärs över ån till deras lokaler på en gång. Men det sa jag ju inte. Alltså fick jag väl skylla mig själv.

Två dagar senare ringde samme man, sjuksköterska var han visst, när jag var ensam hemma. Jag gjotde mitt bästa för att förklara vad som hade hänt, hur jag mådde och hur jag ville bli hjälpt. För en människa jag aldrig träffat. Hur i helvete kunde han tro att han skulle kunna förstå mig när jag inte ens gjorde det själv. Jag brydde mig inte om att jag själv inte trodde på det jag gjorde. Så desperat har jag aldrig känt mig, vare sig tidigare eller senare. "Jaså du har försökt... inte lyckats... så bra då..." Jag hör att du pratar och svarar på dina frågor men jag förstår inte varför.

Nästa gång jag höde något från dem satt jag på en restaurang i Budapest. Då hardejag ändå bestämt mig för att jag ville leva men min kropp verkade vilja något annat. Den slutade bitvis fungera och jag som inte fattade ironin i det hela tog det med något slags lugn jag inte riktigt förstår var jag fick ifrån. Förmodligen har jag ännu inte förstått vad som hände. Än en gång skulle de ringa upp senare.

Jag minns inte hur det blev bestämt att jag skulle komma dit. När ringde de? Var var jag? I vilket fall gick jag genom stan ensam, för första gången sedan händelse X, den 23e maj klockan två. Rädd, nervös, panikslagen, you name it. Väl framme fick jag slå mig ner i ett väntrum i några minuter tillsammans med en annan tjej som nog är lite yngre än jag. Hon var svartsminkad och hade långt, svart, färgat och slitet hår. Vad gör jag här?

Han kom och hämtade mig tio minuter sent men ögonblicket jag såg honom visste jag att det här var rätt. En tomtegubbe, hurra! Krama mig, lyssna på mig! Du om någon kan hjälpa mig! Förväntansfull lät jag mig ledas in i ett rum. Han pekade på en mjuk fåtölj och jag sjönk ner i den. Plötsligt slog det mig varför jag var där, vad jag förväntades prata om. Jag såg ut genom fönstret men förstod inte var jag befann mig i förhållande till resten av världen. Stolen var inte alls skön längre.

to be continued...