bananpannkaka

Jag skriver om valet. Det är svårt och tar tid för vad skriver man om det obegripliga mer än att det är just obegripligt? Jag måste nog jobba på den texten ett tag till men ni får en kort uppdatering om vad som händer i det lilla livet så länge.

I tisdags hade jag en date med två Dr House. På förmiddagen skulle jag träffa min egen husläkare och på kvällen skulle jag se den efterlängtade TVserien.

Efter det nämnda valet har jag av förklarliga skäl mått pyton. Natten till tisdagen kunde jag knappt sova och mitt konstanta illamående gjorde det omöjligt att äta någon frukost. Det tog mig en timme att komma ur sängen, jag missade den buss jag tänkt ta och när jagf äntligen kommit på den senare fick jag gå av vid den första hållplatsen för att hämta plånboken jag glömt. Bra början.

Istället för att ha en halvtimme på mig att hitta till Hälsocentralen som ligger i en för mig outforskad stadsdel hade jag åtta minuter. Det spöregnade. Mina skor blev genomblöta och den knappa vägbeskrivningen jag klottrat ner flöt ut över pappret. Nitton minuter i tio anmälde jag mig i receptionen, en minut sen. Efter ytterligare några minuter ropade hon in mig.

Det gick fantastiskt. Jag fick berätta min historia och vi bläddrade lite i journalen. Vips blev jag remitterad till smärtkliniken och till neurologen för att därifrån bli remitterad till Sjukgymnast Underbar. Klart!

I en och en halv timme, en och en halv timme!, pratade människan med mig. Hon var snäll och vänlig, lugn. Gjorde mig lugn. Visade på lösningar som jag aldrig kommit på själv. Anteckningsstöd är en baggis. Det är klart att jag ska ha det! Så gav hon mig kontaktuppgifter till studievägledaren på institutionen så att jag vi kan prata mer om eximinationstillfällen och lägga upp det på ett bra sätt. Talböcker är en bra grej också, inte ljudböcker utan talböcker. Kurslitteratur som lästs in för oss som inte mår så bra av att sitta stilla längre stunder. Hon var verkligen engagerad och löste problem jag inte ens visste att jag hade. Vi bläddrade lite i mina 200 sidor journal och valde ut ett lämligt avsnitt som dög som intyg.

Pengarna från CSN har kommit och jag känner mig rik som ett troll. Efter mötet köpte jag en lunch på Öfre Slotts och gick direkt till engelska parken. Det gick hur bra som helst att prata franska. Flera i klassen har ett helt annat flow än vad jag har men jag känner mig nöjd med min insatts. Mest är jag nöjd över att jag gick dit.

Efter föreläsningen gick jag till studentbokhandeln och köpte flera skönlitterära böcker på franska och ett pennskrin jag länge behövt. När jag kom hem hade jag fått ett paket med ett kort och en amigurumibok av finaste S.

Den här dagen ska jag spara. Jag ska lägga den i den finaste ask jag kan hitta och plocka fram den när det blir jobbigt, om det någonsin blir jobbigt igen.

Imorgon gäller det gånger två. Först möte med ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Jag börjar bli lite smått nervös. Jag ska bara gå dit och berätta hur det är så får hon avgöra hur och om de kan hjälpa mig. Det som är läskigt är att jag inte alls vet vad jag ska vänta mig.
Sen är det textföreläsning. I morse var en sån där seg början som liksom aldrig tog fart. Jag hade sovit i tolv timmar och var ändå helt slut i kroppen när jag vaknade. Jag stannade i sängen med min franska deckare tills klockan var två. Då var boken utläst men har jag skrivit en karaktärsprofil? Har jag förberett mig för att diskutera innehållet och själva sättet man skriver deckare på? Nej. Icke. Nein. Non. Jag överväger att gå hem efter mötet och göra något nyttigt istället. Träna på verb eller skriva en karaktärsprofil till exempel. Jag är annars en sån som anser att ingen ursäkt är god nog för att inte gå till en lektion. Det enda som kan hindra mig är att jag ligger på sjukhus och krampar. Eller är däckad av sviterna därav... Men det kanske var precis det här jag behövde öva på imorgon. Inte tro att det är så himla viktigt att jag sitter i bänken och mår dåligt. Att alla blir gladare om jag går hem och mår bra istället.

Så mycket trevligare allt vore om det som tynger mig bara var en liten I och det var midsommar och varmt och härligt...

Sommaren 2006 var mina axlar raka och starka. Gissa hur gärna jag vill börja träna! Nu!

Det gick så bra så på föreläsningen. Att veta att man svarat rätt på alla frågor i förväg ger ett värdefullt lugn. Jag lyckades uttala krångliga meningar rätt och nästan förstå vad som sades om tempus. När jag kom hem ringde fina kuratorn och vi pratade ett tag om mina journaler. Nu har jag ingen anledning till att ringa henne igen. Allt är utrett och avslutat. Lite sorgligt och vemodigt känns det allt men rätt ändå.

Idag är jag helt tillfreds med mig själv. Det händer tyvärr sällan. Jag är nöjd och lugn trots att det finns mycket att göra som är svårt och kroppen inte är mindre i olag än vanligt. Jag ska pyssla lite med verben och städa i min sjukhuspärm. Orkar och hinner jag ska jag sticka en stund ikväll och så ska jag läsa min deckare till sista sidan.

Jag känner mig avdramatiserad på något vis. Allt som är sjukt styr liksom inte mitt mående på samma sätt som förr. Visst finns det hela tiden närvarande. Jag tänker varje sekund på att jag har ont. En envis bula påminner om anfallet för en vecka sedan. Surret i huvudet finns kvar. Världen är fortfarande otydlig och svårbegriplig men inte skrämmande. Det är otroligt skönt. Jag önskar mig fler dagar som denna.

285 + 66 meningar översatta med rätt verbböjningar och allt. Rättat och klart. Om jag kommer ihåg något av vad jag gjort i morgon vet ingen men nu tänker jag sova. Godnatt!

Jag har varit i Bollnäs i helgen, om ni inte förstått det. Det var mysigt och trevligt och kändes bra på alla sätt och vis. Jag tankade energi och leenden från Hjalmar och försökte ta det så lugnt som möjligt. Det är betydligt svårare att hålla sig lugn i Hertsjö än i Uppsala. Det räcker med att någon ber mig diska för att jag ska bli alldeles stirrig och göra en massa saker fel när jag är där. Det är riktigt jobbigt för jag vill ju hjälpa till åtminstone lite. Som man gör i en familj liksom. Jag tänkte flera gånger under helgen att folk faktiskt inte bad mig göra så mycket men ändå blev jag ett nervvrak så fort det fanns en tid att passa. Mycket irriterande.

Nu är jag äntligen hemma i lägenheten. Det är tomt och tyst men lugnt. Jag saknar alla men känner mig mer närvarande och mindre rörig i huvudet. Problemet är att jag är trött. Jag vill helst fortsätta sitta framför datorn eller kanske titta på en film ikväll men imorgon börjar allvaret igen. Föreläsning i fransk grammatik på förmiddagen. Uppgifter som ska göras innan dess, sidor och paragrafer som ska läsas och förstås. Många sidor och paragrafer, många uppgifter. Jag borde läsa igenom och lära in det som skulle ha gjorts tills i onsdags också för det har jag inte gjort. Efter en kort genomgång av det som ska göras baxnar min hjärna redan. Det är bara att göra. Börja långsamt och fortsätt segt och envist. Det är min grej. Det här kan jag.

Jag får inte stressa upp mig för att det känns övermäktigt. Det är det inte värt. Imorgon börjar mitt nya liv. Då ska jag lägga upp en strategi för hur jag ska ta mig igenom tegelstenen med oregelbundna verb. Jag tänker listor och färgglada lappar. Nu ska jag blåläsa det som måste läsas. På föreläsningen får det gå som det går.

(Kan någon please förklara subjonctif présent för mig?!)

Hjalmar har börjat på dagis (host*förskola) och därmed utökat ordförrådet med "nej" och "min". När jag kom till Bollnäs i fredags satt han nöjd i bilbarnsstolen(host*babyskyddet) och sa "Miiiiiiiin Moa!" Gissa hur lycklig man blir av det!

Vi åkte och handlade på en gång. Han fick köra en egen liten vagn, med flagga, och ansvara för frukt och barnmat. Nåde mig om jag rörde hans vagn men kom jag för långt bort ropade han direkt "Mooooa", lite undrande. Efter ett tag tyckte han det var rätt kul att ropa även om jag var helt nära. Roligast var om jag svarade också.

Hjalmar kan själv. Blöjan är "min", den ska han sätta på sig själv. Byxorna, tröjan, strumporna, skorna, jackan och mössan med. Fast helst ska han vara naken. Han kan alltså klä av sig själv också. Han kan inte kissa på toaletten än så ibland kommer det på golvet eller mattan. Då ska han torka upp det själv och tvätta sig själv. Helst i badbaljan, som han sedan vänder upp och ner på själv. Sen måste han torka golvet i badrummet - själv.

Jag har en date med kvinnan som är ombudsman för studenter med funktionshinder. Halv tio den 17e september. Det känns bra och det känns fel. Bra att få hjälp. Bra att de lyssnar och tar mig på allvar. Fel för att jag inte känner mig ett dugg funktionshindrad - fast är det inte just det jag är när jag får anfall eller måste vara inlagd längre perioder? Eller när jag har så ont så att jag kräks eller inte tar mig ur sängen, vilket hände senast - i morse. Jag blir nog aldrig klok på det här. Vad är jag egentligen? "Ta med dig ett intyg som styrker ditt funktionshinder" skrev hon. Just det blir lite knepigt. Antingen släpar jag med mig tvåhundra sidor journal eller så ber jag att få komma med ett lite mer överskådligt intyg den 21a, när jag har varit hos Dr Öhman. Det blir nog bra tror jag. Faktiskt så tror jag att det blir bra.

Jag blir så väldigt lycklig när folk säger att jag är bra! Det är nästan pinsamt! Jag fick många komplimanger för mitt fina uttal och ångesten för min grammatikovänliga hjärna var som bortblåst. Vad spelar det för roll om man vet vad orden kallas om man kan uttala dem rätt och sätta dem i ett sammanhang? Inte ett dugg! Imorgon är jag ledig. Då ska jag slå in en massa verb i hjärnkontoret. Nu ska jag fortsätta sväva på moln och äta lite chips framför TVn.

Jag har nämnt henne förut. Den helt fantastiska, otroliga, underbara sjukgymnasten. Som jag får skicka så många förtvivlade mail till jag vill - eller glada för den delen. Som lyssnar och hjälper fast ingen remiss funnits sedan i mars någon gång. I går skulle jag gå förbi och säga hej. Få nya TENSelektroder och överlämna en sjal jag stickat till henne för att hon är så fin.

Helst skulle jag vilja gå in genom dörrarna och visa hur bra jag går nu. Säga något klokt och berätta hur mycket det betyder att få ha henne som kontakt. Att hon faktiskt bryr sig utan att få betalt för det är mer än vad jag kräver av henne. Det är vanligare med människor som får betalt för att hjälpa men inte gör det - tyvärr. Men så fort jag kom in i väntrummet försvann hälften av hjärncellerna illa kvickt. När jag väntat en halvtimme och befann mig i den sällsamma dvala väntrum försätter mig i kom hon. Jag gav henne sjalen, till och med rätt sjal och inte min egen, men jag sa nog inte något klokt. Jag sa nog inte ens något begripligt. Det kanske inte spelar så stor roll men jag undrar vad det är som får mig att liksom stänga av så fort jag är på ett sjukhus. Är det någonstans man vill vara klar i huvudet och kunna tala för sig själv så är det väl där.

Gårdagen blev rätt bra ändå, trots tugnt hjärta och darrig kropp. Nu har jag sovit gott och länge, kört TENS på axlar och rygg och ätit frukost framför datorn för att inte tänka på att jag mår illa. Det gick bra. Nu väntar oregelbundna verb i långa rader men först ska jag duscha länge och varmt.

Kan någon förklara för mig varför mitt hjärta är tugnt som en sten och min kropp darrig som ett asplöv just den här dagen, som strålar av sol och höst...

Nu börjar allt falla på plats igen. Att vakna efter ett anfall är som att slå på datorn utan att inställningarna sparats tidigare. Allt måste installeras på nytt. Till exempel har jag redan fått backa några gånger i det här inlägget för att fingrarna inte trycker ner tangenterna tillräckligt årt. Hårt skulle de vara. Nej, det... och så vidare.

Idag fick jag städdille och började dammsuga. Faktiskt var det dammsugaren som blev för trött och inte jag. När man måste plocka upp ett hårstrå och stoppa in det i munstycket för att dammsugarenska orka äta upp det har den lkiksom mist sin funktion. Ny dammsugarpåse ska inhandlas snarast.

Om trekvart har vi tvättid, jag och combon. Så ska jag väl läsa åtminstone första kapitlet i Maigret et l'indicateur, vår första skönlitterära bok i Franska A. Tjoho!

Det gick fint igår. Det var kanske inte jättekul att gå upp sju för att åka tillbaka till sjukhuset men sjuksöterskan som skulle ta provet var jätterar. Eftersom mina båda mina armveck blivit stuckna två och tre gånger dagen innan var det ingen idé att försöka där igen. Jag vet att det gör mer ont att sticka i handen men går det bra om jag gör det ändå? frågade sköterskan. Självklart. Bara man ber snällt så. Det gjorde inte så mycket mer ont och blodet kom som det skulle. Hellre det än flera misslyckade försök i armvecken. Så tyckte hon att jag var duktig och sånt behöver jag höra. Ofta.

---

Jag åkte hem för att vila och duscha. Halv tolv åkte jag till universitetet. Coco frågade hur jag ville göra; om jag ville säga något själv, om hon skulle säga något eller om vi skulle låta saken bero. Så kom det sig att jag inför de tvåhundra människor jag tidigare gjort bort mig genom att säga "adjektiv" berättade om epilepsi, att det inte var mitt första anfall, att de gjort helt rätt och att jag mådde bra nu. Efteråt pratade jag med Coco om att min epilepsi inte bara är epilepsi och om min smärtproblematik. Hon tyckte jag var himla cool som berättat för hela gruppen och att de säkert blev mest lugnade av att jag gjorde det själv. Vi pratade om anfallsregristrering och smärtklinik och hon hänvisade mig till ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Det kändes lite fel men det finns visst något som heter anteckningshjälp som betyder att en av mina kursare får betalt för att ta anteckningar åt mig de föreläsningar jag missar om jag är dålig eller inlagd. Vidare blir inga föreläsningar obligatoriska för mig och råkar jag vara inlagd när alla tentorna är i december ordnar de egna omtentor för mig. Lyckas jag missa alla vanliga tentor och skulle satsa på omtentorna för vanligt folk istället skulle jag skriva alla fem på en vecka. Inte bra. Hon lyfte verkligen stenar från mina axlar. Jag var till och med tvungen att gråta en skvätt av lättnad och för att allt går att lösa så bra när jag kom hem.

---

Tänk att folk ber om att få flytta tentorna för att kunna ta ett billigare flyg till Mallorca. Jag hade aldrig kommit på tanken att be om det för att jag måste vara inlagd. Universitetet är inte Folkis men det är inte stört omöjligt att få hjälp och rimliga premisser heller. Professorer är människor med lite Fröken i sig de också. Och jag gör mig inte sjukare än vad jag är bara för att jag berättar om det. Visst hade det varit skönast om jag slapp anfallen helt nu. jag hade faktiskt nästan räknat med det. Men att inte låtsas om dem gör ingenting bättre.

---

Sen har jag mest vilat. Tittat på skräpTV och sovit. Det känns i kroppen som om jag sprungit några maratonlopp och psykiskt är jag helt slut. Nu ska jag duscha länge och varmt innan jag tar itu med föreläsningar och läxor igen - om jag orkar. Kanske måste jag sova lite till först. Och det får jag göra.

Så länge höll eorofin i sig. Två veckor typ. Idag mådde jag dåligt på förmiddagen. Kunde inte äta just någon lunch och stressade till bussen. Utanför föreläsningssalen någon slags grävmaskin med blinkande ljus. Pang ner i golvet. Kramp i en kvart och ambulans till Ackis. Två anfall till på akuten varav ett fick mig att falla och slå huvudet i golvet. Snygg blåtira kommer imorgon - nu horn i pannan. Och vad händer nu? Provtagning imorgon och ny anfallsregristrering någon gång i framtiden. Surt. Som tur är har jag Coco. Allt går att lösa. Orkar jag plugga skickar de uppgifter till mig. Kalas. Det här blir nog bra. Nu sk jag sova och ta hand om mitt stackars huvud. På återseende.

Jag skulle också bra gärna vilja veta vilken ordklass det handlade om. Tyvärr var jag för upptagen med att försöka sjunka genom golvet när det uppdagades så jag uppfattade inte riktigt svaret. Jag är nästan säker på att meningen löd "Inga flera sådana efterlängtade tillfällen kommer att ges." och att det var "Inga flera sådana efterlängtade" det handlade om. Alltså förväxlade jag inte adjektiv med substantiv eller verb åtminstone. Vi pratade från början om substantivsyntagmer med bestämningen före huvudordet (tillfällen) så jag tänkte väl att orden beskrev ett substantiv... men vad är de egentligen? Hjälp!

Tänk dig att du sitter i en föreläsningssal med runt tvåhundra andra studenter. Föreläserskan pratar om de mest grundläggande begreppen inom grammatik. Hon pekar på en mening och ber er berätta vilken ordklass de tre första orden tillhör. Det är tyst i salen. Plötsligt hör du dig själv säga, högt och tydligt - utan att räcka upp handen Adjektiv. Du biter dig nästan i tungan och vill slänga dig på golvet och skrika Nej, nej, nej! Jag vet att de inte är adjektiv! Sen hoppas du att du inte alls sa det så högt som det lät utan så där tyst som du brukar, så att ingen hör. Sen börjar föreläserskan fråga vad ett adjektiv är, vad det fyller för funktioner och så vidare. Efter några minuter kommer hon äntligen fram till vilken ordklass de förhatliga orden tillhör egentligen - de är inte adjektiv. Hela tiden sitter du i bänken och känner dig smått självmordsbenägen.

---

Vi har världens bästa föreläserska. Hon heter Coco och pratar om ordklasser som om hon själv vore en. Jag har aldrig hört någon tala så engagerat och inlevelsefullt om grammatik. Om jag var en ordklass skulle jag vara ett adjektiv. Definitivt. Beskivande, dramatisk, målande men samtidigt avskalad. Jag kompareras och böjer mig efter andra. Mångsidig. Uppmanande. Tillbakadragen. Syftar egentligen hela tiden på något annat men hävdar att jag kan stå för mig själv. Öppen. Sluten. Lämnar hela tiden avtryck för fri tolkning. Stämmer det inte?