bananpannkaka

Jag är som sagt inte hemma många timmar om dygnet men under de timmarna har jag börjat uppskatta vissa saker onormalt mycket, såsom:

Att få sova
Att få gå på toa ifred
Att vara helt ensam, i alla fall på ett par kvadratdecimeter
Att få ha det helt tyst i en sekund. Övningkorridorens inferno är intet mot mitt hem när alla är igång...

För övrigt har undret gjort det igen. Först snöt han sig i min hand (vilket förvisso är en stor bravad för en som bara andats i åtta veckor) sen kräktes han i badvattnet, bajsade i handduken, kissade på min tröja och dreglade på mina lår. Detta under loppet av fem minuter. Glömde jag säga att jag älskar honom?

Vad mer kan man säga? Det verkar ju lite hemskt att lämna föregående inlägg som det enda livstecknet (hahaha) efter en hel veckas bloggtorka.

Jag har spelat och sjungit men det tror jag ingen blir förvånad över att höra. För att öva på att spela i lite mer akustiskt trevliga utrymmen än mitt cell-liknande övningsrum står jag nu i gymnastiksalen och spelar Bach en kvart om dagen. Ofta med en pågående pingisturnering som komp. Det är roligt. "Kan ni slå bollarna i takt, är ni snälla..."

Helgen var en pärs. Jag har gått ben en och ryggen av mig fullständigt. Trevligt med melodikryss och övningskörning på lördagen. Ellika kom på besök och blev kvar hela dagen. Vi pratade och gick mest, hon har delvis en skuld i min ledbrutenhet men det var fantastiskt skönt att få komma ut lite. I söndags lyckades jag för första gången sedan terminsstart hålla mitt övningsschema för helgen. En övningsfri dag öcg så minst tre timmar, som vilken dag som helst den andra dagen. Strålande - det fixar vi. Jag hann även med ännu en tur upp på berget med korvgrillningslunch och trevligt sällskap. Nu med sexkilos Hjalmar på magen. Undra på att jag har ont i ryggen...

För någon vecka sedan kom jag på vilken låt jag vill ha på mitt framtida bröllop - om det nu blir något. Den där visan som börjar "Kärleken kommer och kärleken går, inget kan tyda dess lagar." Jag tror den heter "I folkviseton" och Nils Ferlin har något med den att göra. Texten är fantastisk och melodin ännu mer fantastisk. Kärlek!

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Något mer morbilt är att jag även kommit på två låtar jag vill ha med på min egen begravning. Först Olle Adoplphssons "Min egen värld" och så Johnny Nash's "I can see clearly now". Fantastisk musik som betyder mycket för mig. Blir jag den gamla gumma jag hoppas på att bli hinner bägge bli riktiga kultlåtar innan det beger sig. Violetta Parra's "Gracias a la vida" måste ju också vara med såklart. Bara så att ni vet. De som överlever mig kan vara snälla att komma ihåg detta, tack.

En slutsats som kan dras från föregående inlägg är att jag inte spelade på hela helgen. Måndagen blev trots allt bra. Jag brukar känna mig som en kasserad disktrasa efter dagens två lektioner, eftersom jag har svårt att hänga med och känner mig allmänt dum, men idag var jag helt uppåt. Solen sken och jag vågade spela ut. Några toner blev väl fel men värre saker har hänt. När klockan var fyra hade jag bara spenderat tjugo minuter i övningsrummet av de rekommenderade fyra timmarna och började känna mig lite stressad. Men inte ens den påtagliga tidspressen fick mitt humör att sjunka. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, tänkte jag.

Då ringde telefonen.

I september 2007 träffade jag sjukgymnasternas sjukgymnast för första gången. Hon är banne mig perfekt. Äntligen mötte jag en människa som verkade förstå mig, som verkade veta vad problemet rörde sig om och ännu bättre - som verkade ha en lösning. Så började remisskarusellen... kanintefåvårdiläneteftersomärskriveniettannatblablabla... ni som följt bloggen kan det där vid det här laget. Den tredje människan jag träffade i Bollnäs, strax innan jul 2007, beslutade att jag äntligen skulle få den remiss för specialistvård jag behövde. Tack Jesus! Men hjälpte det tror ni? Nej, det vet ni ju att det inte gjorde. Inte förrän i juli 2008 träffade jag the dear sjukgymnast igen - då papper skickats fram och tillbaka i oändlighet. Min första tid för behandling, märk väl - detta över ett och ett halvt år sedan mina problem uppstod, bokades till den nionde oktober. Too bad att remissen för specialistvård gick ut den trettonde augusti.

Måste det inte vara höjden av ett antiklimax att en remiss hinner gå ut innan behandlingen påbörjats? Börjar karusellen om nu? Vem ska jag kontakta för att få en ny remiss? Ska man skratta eller gråta?

Jag har haft en bra helg. På det stora hela har mycket varit roligt och trevligt men också väldigt jobbigt. På lördag morgon var melodikrysslösningen mer befolkad än vanligt. Vi var inte mindre än tolv runt frukostbordet! Trevligare än så kunde man väl knappast ha det. Dagen fortsatte med ogräsrensning. Ytterst lite för min del eftersom jag varvade mellan att hitta på nya sätt att effektivisera arbetet och att avreagera mig på varenda ogräs. Efter någon timme blev jag Hjalmaransvarig och tillbringade resten av dagen med honom. Mysigt och fantastiskt men inte blev det ett dugg spelat den dagen.

Söndagen  blev en turnédag. Fem sjundedelar av familjen plus mormor åkte till Uppsala för att göra Lars Björklunds mässa i Sankt Pers kyrka. Roligt och stämningsfullt! Jag hann inte riktigt uppleva att jag var i själva staden så mycket, förutom ett MAX-besök innan hemfärden. Trevligt att träfafs Sara, även om tiden blev knapp. Skäms på er som sagt att ni skulle komma men inte dök upp! Att säga att man ska försöka komma eller inte svara på mina sms räknas som ett nej men av de fem personer som verkligen skulle komma dök bara en upp. Heder åt dig! Ni andra får skylla er själva för ni missade något verkligt bra.

Jag tycker det blir otroligt mycket mer spännande när jag bara gissar. Men kära du, inte ens de där adresserna fungerar. Så här står det när jag försöker följa länken:

The requested page title is invalid. It may be empty, contain unsupported characters, or include a non-local or incorrectly linked interwiki prefix. You may be able to locate the desired page by searching for its name (with interwiki prefix, if any) in the search box.

Hursom, jag har varit på stan med Hjalmar idag. Minst två trodde att han var min egen son och jag fick många roliga blickar. Vi trivdes utmärkt ihop han och jag. Och mamma fick prova kläder i en hel timme.

Kära you know who som skickat en (ickefungerande) länk om summer bank holiday, jag är inte säker på vem du är. Du kan nämligen vara två personer. För enkelhetens skull väljer jag att tro att du är den ena av dem. Den vars förnamn börjar på samma bokstav som den andras efternamn. Bara så att du vet. Jag blir faktiskt lite lycklig och sentimental varje gång jag ser den kommentaren på det viset. Puss och godnatt.

Nog för att jag övar från morgon till kväll men när man är så där lagom mosig i huvudet efter en förmiddag i ett minimalt rum utan tillgång till syre och sitter på parkeringen och äter lunch för att hänga med i årstidernas växlande glänser det till ibland. Geniala tankar svindlar förbi och ibland tror jag att jag är riktigt klok. Måndagens funderingar resulterade i den filosofiska tesen,
Tänk på det, ni!

Dagens rubrik syftar på min nya tatuering. På min vänstra hand, strax under lill- och ringfingret, har jag ritat en glad gubbe. Detta för att kunna lära mig hur man håller i en stråke. Efter fjorton år som spelande har jag fått veta att jag gör fingerstråk bakochfram och att jag måste vinkla handleden åt tre, för mig hittills okända, vinklar för att få till det. Långsamt, långsamt har jag stått och spelat Blinka lilla stjärna för att få till de perfekta stråken. I tre dagar slet jag som ett djur utan att se något ljus i tillvaron. men nu finns han där. Den glada gubben som ler mot mig varje gång det blir rätt. Leve honom!

Så ser han alltså ut.  Lilla Hjalmar. Lite andra bröder, övrig familj och hemvägen syns också. Se och njut.

Vi har ett trådlöst tangentbord. Jo, det är faktiskt sant. Och naturligtvis också en trådlös mus. Med batterier. Uppladdningsbara. Tror ni den någonsin fungerar? Nej! Varför skulle jag i så fall skriva ett totalt meningslöst, ilsket inlägg om det då jag måste taba mig fram genom varje steg ungefär sjuttioelva gånger innan jag når textrutan? Morr!

Det är dock inte av den anledningen jag inte uppdaterat på ett tag. Jag har haft fullt upp. Ny orkester, ny kvartett, nya solostycken, nya teknikövningar, nya GUFlåtar, ny skolorkester och så idag, det möjliga uruppförandet av de suspekta svamplåtarna. I vanliga fall skulle jag här göra en avstickare och kontrollera om jag nämnt dem tidigare i bloggen men för att bespara mig själv någon timmes tabande hoppar jag över det. En tjeckisk snubbe som gillar svamp har gått ut i skogen och totat ihop en alldeles egen symfoni till championer och kantareller och andra lustiga små svampar. Mycket modernt och obegripligt. Han påstår att han hör svamparna sjunga och jag undrar så vilka svampar han ätit innan han skrev musiken. I Bollnäs finns en svampkonstnär som i veckan har haft svamp-tema med alla möjliga utställningar på stadens trädgårdcenter (som för övrigt ägs av halva min släkt). Hon har letat fram noterna till dessa svampar - ingen inspelning tycks finnas - och bett mig spela dem. Mycket spännande...

Nu har jag beklagat mig nog för det hela blev otroligt trevligt och mysigt. Jag stod i ett växthus med en svamputställning och spelade i två timmar. Själva repertoaren tog kanske sex minuter så jag tog flera, korta pauser för att inte tråka ut alla besökare helt och hållet. Solen sken och alla var glada. Trots att styckena inte direkt är lättlyssnade verkade de uppskattas och jag blev tvåhundra kronor och mycket självförtroende och erfarenhet rikare.

Imorgon ska jag ta mig ett allvarligt samtal med Brahms och hoppas att jag får bukt med hans requiem.  God natt, gott folk, jag har talat.