Det är så härligt att gå i solen
Det är verkligen varannan dag som gäller nu. Varannan-dag-väder, varannan-dag-humör, varannan-dag-smärta.
Idag är det sol och vår. Jag är nyss hemkommen från pulkaåkning och soppätande med klassen hos Fröken. Förra året såg jag på när de andra åkte. Fröken fick skjutsa mig till backen och till stationen. Jag kommer ihåg hur dödstrött jag var. Hur vi åkte tidigare från backen för att jag inte orkade. Hur jag skulle få vila ett tag på en säng på övervåningen och hur jag trodde att jag aldrig skulle ta mig upp för trappan. Men det gjorde jag ju. Och i dag gick jag med de andra, åkte två åk och höll mig vaken hela tiden. Jag är stolt som en tupp!
Kroppen är lite arg. En arm, ett par knän, en höft, en rygg, en nacke och en himla massa fingrar protesterar. Sjukgymnast Fantastisk Människa tyckte att jag kanske behövde handledsstöd senast jag var nere. Det tycker inte jag. Jag äter skamligt många ballerinakakor, dricker mjölk och letar lägenheter istället. Snart ska jag dö en smula i duschen och öva piano och Thais.
Jag tänker att de löjligt få veckorna jag kommer kunna spela den här våren får jag väl se till att göra det. Eftersom de är så få och utspridda har motivationen för längesen gått och gömt sig. Nu spelar jag den här veckan, har alldeles för ont och är alldeles för trött. Sen är jag borta i sju veckor si så där så kommer jag tillbaka och spelar en vecka och sen är det slut.
Hade jag inte varit slut i övrigt hade jag väl pushat på mig själv och sett till att få ut så mycket som möjligt av det som är kvar. Men nu känns det bara dumt och meningslöst. Är det smärtan som gör att jag helst skulle gömma fiolen i en garderob och aldrig mer plocka fram den? Eller är det det att jag är trött på att kämpa och hoppas förgäves? Eller är det helt enkelt så att jag är så himla rädd att beslutet att sluta spela styrts av min kropp och inte av min vilja. Att jag kommer sakna det så fruktansvärt mycket att jag helst vill glömma det och låtsas att det aldrig varit.
Jag får ta en vecka i taget. Nu spelar jag. Vad som händer på fredag tar vi då.
Idag är det sol och vår. Jag är nyss hemkommen från pulkaåkning och soppätande med klassen hos Fröken. Förra året såg jag på när de andra åkte. Fröken fick skjutsa mig till backen och till stationen. Jag kommer ihåg hur dödstrött jag var. Hur vi åkte tidigare från backen för att jag inte orkade. Hur jag skulle få vila ett tag på en säng på övervåningen och hur jag trodde att jag aldrig skulle ta mig upp för trappan. Men det gjorde jag ju. Och i dag gick jag med de andra, åkte två åk och höll mig vaken hela tiden. Jag är stolt som en tupp!
Kroppen är lite arg. En arm, ett par knän, en höft, en rygg, en nacke och en himla massa fingrar protesterar. Sjukgymnast Fantastisk Människa tyckte att jag kanske behövde handledsstöd senast jag var nere. Det tycker inte jag. Jag äter skamligt många ballerinakakor, dricker mjölk och letar lägenheter istället. Snart ska jag dö en smula i duschen och öva piano och Thais.
Jag tänker att de löjligt få veckorna jag kommer kunna spela den här våren får jag väl se till att göra det. Eftersom de är så få och utspridda har motivationen för längesen gått och gömt sig. Nu spelar jag den här veckan, har alldeles för ont och är alldeles för trött. Sen är jag borta i sju veckor si så där så kommer jag tillbaka och spelar en vecka och sen är det slut.
Hade jag inte varit slut i övrigt hade jag väl pushat på mig själv och sett till att få ut så mycket som möjligt av det som är kvar. Men nu känns det bara dumt och meningslöst. Är det smärtan som gör att jag helst skulle gömma fiolen i en garderob och aldrig mer plocka fram den? Eller är det det att jag är trött på att kämpa och hoppas förgäves? Eller är det helt enkelt så att jag är så himla rädd att beslutet att sluta spela styrts av min kropp och inte av min vilja. Att jag kommer sakna det så fruktansvärt mycket att jag helst vill glömma det och låtsas att det aldrig varit.
Jag får ta en vecka i taget. Nu spelar jag. Vad som händer på fredag tar vi då.
Kommentarer
Trackback
