bananpannkaka

ukine tangentbbbbbbbrd innnnnnnnnn e bostav jgar skkitttthhhhhhhhhhhhhhhhhiiiiiiiiiiiiabbbbt    ät!!!!!!

Varför?!
Funkar inte tangentbordet?! Inte en bokstav jag skrivit har hittills blivit rätt!
Så skulle det vara. Det tog tre minuter att skriva. Sabla fingrar!

Riktigt hur farligt jag levde visste jag inte. Resan till Uppsala gick bra. Jag hann nästan i tid till avslappningen och jag lyckades beställa mat och äta den på ackis. Jag var lite nöjd över att jag hade en halvtaskig dag eftersom jah hade mått så himla bra efter den förra behandlingen hos kinesiologen. Att jag knappt fick i mig halva lunchen såg jag som ett tecken på att jag inte var hungrig. Upp till sjukgymnastiken igen. Föreläsning. Intressant och trevligt. Jag hade ont och satt lutad mot väggen men det gick bra att följa med allt som sades. Så gick vi ut i gemnastiksalen för att prova att stretcha själva. Det gick strålande, men aj, vad ont det gjorde.

Sen kommer jag iinte ihåg mer.

Vi hade gått in i ett mindre rum för att fortsätta stretchingen och plötsligt hade jag fallit och krampade. Ambulans kom, mer för att jag fallit så fort än för kramperna. Halskrage och ryggplatta. Kaos. Eftermiddgen, kvällen och natten spenderades med halskrage på akuten. Klockan halv tre på morgonen röntgades skallen och bröstryggen. Inga frakturer. Av med halskragen. Klockan fyra skrevs jag ut och åkte hem till Sara.

Sedan dess har jag legat här med hjärnskakning och haft ont och mått illa. Det känns som om halskragen frtfarande är på. Men nu börjar det bli bättre och oifdag ska jag åka hem.

...men ännu är jag på benen. Anledningen till rådande farlighet är dagens behandling hos tidigare nämnda kinesiolog. Den gången slutade det mindre bra. Egentligen kan man ju inte veta om anfallen berodde på behandlingen, att jag pressat mig själv för hårt eller något helt annat. Lite läskigt tycker jag dock det är i alla fall. Det verkar som tur är gå bra, och ska jag lyckas ramla ihop innan jag går och lägger mig får jag skynda mig. En sak som förändrat läget markant är att jag efter den första behandlingen (åtminstone trodde att jag) mådde hur bra som helst. Idag sov jag middag i två timmar, har ont överallt och mår allmänt pissigt. Man ska ta det onda med det goda. Nu gråter Hjalmar.

I morgon bitti sticker jag till Uppsala. Förutom ett antal besök på Ackis (fem i dagsläget, verkar det som) kommer resan att resultera i mer förvirring än vanligt. Redag idag är jag övertygad om att det är lördag och det ser inte ut att bli bättre. Vem har någonsin varit ledsen för att ha fem lördagar i en vecka?

Om det nu är så att hundskrället gillar Haydn men inte min metronom, hur gör man då?
(Jag är hundvakt åt Ingrid, boxern Hedda är inte många veckor.)

Idag spelade jag så att fröken rös på lektionen. Tre gånger. För att det var bra. Äntligen verkar allt det har varit meningen att jag ska ha lärt mig falla på plats. Hon rös när jag spelade en etyd dessutom. Då gör man det riktigt bra.

En ton spelade jag för lågt några gånger. När hon frågade vilken ton som skulle vara höjd svarade jag "Db". Sen skrattade vi åt det eftersom etyden gick i E-dur. Det var ett D# jag spelade som ett D, men bara några gånger. Och ni som inte förstår det roliga i detta har inte missat så mycket.

Så. Har jag klarat av dagen i skolan. Jag övade lite på morgonen före lektionen med fröken. Att öva var segt men lektionen gick över förväntan, helt klart. Men att sedan fortsätta med övningen var bara att glömma. Efter en halvtimme då jag bara stirrat in i väggen i övningsrummet och väntat på att det skulle sluta göra ont gav jag upp och retirerade till markan. Där somnade jag och sov som en stock. Efter en och en halv timme vaknade jag till och märkte att fröken varit framme och stoppat om mig med sin fantastiska filt, undra på att jag sov gott. På tio minuter lckades jag peta i mig lite pasta innan körövningen. Där tog mina krafter slut alldeles och jag försökte mest härda ut. Nu har jag varit hemma ett tag. Pappas kusin Kajsa har varit och hälsat på. Vi har ätit flygande Jakob och lingonpaj. Kastrullerna står kvar på spisen och väntar på att jag ska packa ner överflödet i matlådor. Familjen är utflugen p ådiverse aktiviteter, därför drar jag på det. Jag ska, snart, vill bara vila lite rill först.  Imorgon tar vi nya tag!

Just det, Sara. Mamma fick ett nattlinne av Emil och mig. Ett mörkblått med ljusare blå prickar. Toksött. Uppskattat.
Jag har inte trktigt greppat att remisen är skickad än. Hoppas Camilla hör av sig snart så jag vet att allt är som det ska.

Vi tar det kortfattat:
Söndag morgon:
Behandling hos kinesiolog. Väldigt bra. Nästan inte ont på flera timmar efteråt. Ska ha fortsatt kontakt.
Söndag kväll:
Konsert. Började känna det onda komma tillbaka strax innan publiken kom. Tog en alvedon. Vid sats 4 blev det riktigt jobbigt men sats 6 och framåt gick allt hur bra som helst. Gick upp och packade ner fiolen och klädde på mig ytterkläderna. Innan jag kommit fram till trappan föll jag ihop. Uno krampanfall gigantico. Läkare, narkossköterska och sjuksköterska fanns i kören - passande nog. Jag minns inte så mycket mer än att de frågade om jag hade någon epelepsimedecin. Tänka sig att jag varken hade medecin elelr epelepsi. Pappa och emil kom och hämtade mig. Medan vi väntade på dem kvicknade jag till och föll bort flera gånger. Små kramper. I bilen, på parkeringen utanför hemköp, uno krampanfall gigantico igen.
Söndag natt:
Kunde inte sova. Extremt trött men allt gjorde för ont.
Måndag morgon:
Läkarbesök 8.00. Världens snällaste sköna Helena från Grekland fixade remiss och skrev brev till neurologen i Uppsala på en kvart. Mamma och Ingrid var med. Grattis på födelsedagen, Ingrid.
Resterande måndag: Sovit några timmar på soffan. Pratat med kinesiologen och fröken. Lyckades äta lunch. Nu är jag trött. Ursäkta alla som jag inte har ringt upp och berättat innan ni läser här. Jag har inte orkat. Hör gärna av er men låt mig sova först. I morgon ska jag känna efter hur det känns att gå i skolan igen.

Bakslag och framsteg.

Jag      -      Pappa, är det bäst att duscha i kväll eller i morgon bitti?

Pappa -     Tänk om vi hade fjärrvärme. Då skulle jag inte behöva säga: Kära snart tjugoåriga dotter, jag har tänt en eld och                     så länge det inte blir kallare än femton minus i natt borde vattnet räcka till en dusch före sju i morgon.

Ja du, pappa. Tänk om.

Idag har jag för ont för att spela. Perfekt att just en sådan dag kom idag när tre konserter väntar i helgen. Ikväll blir det i Mo, imorn i Alfta och på söndag i Rengsjö. Det är Brahms requiem vi talar om, inte någon småpotatis. När jag kom hem efter genrepet igår hade jag så ont att jag grät och kräktes för att sen ramla i sängen och somna direkt. Imorse vaknade jag klockan åtta och mådde inte bättre. Sådana här dagar kommer allt oftare nu. Då är det bara att stanna hemma och härda ut. Mysa lite extra med Hjalmar och Moses i soffan. Såsa runt i plyschbyxor och collegetröja. Tycka lite synd om sig själv.

Det kom en kinesiolog till skolan igår för att prata om ergonomi. Kanske var det massagen som tog ut sin rätt i efterhand. Man kan visst bli sämre innan man blir bättre när det gäller sånt. Hur som helst pratade jag lite extra med henne. Hon klämde på mina axlar och jag höjde armarna som för att spela ett förhatligt uppstråk varpå axeln som på beställning hoppar ur led. Men så kan du ju inte ha det! sa hon förfärad. Nej, det tycker inte jag heller. sa jag och så fick jag en tid hos henne på söndag. Perfekt med tanke på läkartiden jag har på måndag. Tänk, det händer ingenting och ingenting i månader och sen kommer allt på en gång. Det är fantastiskt skönt att det äntligen händer saker. Ingrid ska följa med på måndag. För att komma ihåg vad läkaren ifråga säger och för att hålla mig i handen om jag börjar gråta. Hindra mig från att svamla. Skälla lite. Fast det är hennes födelsedag. Tusen tak, Ingrid.

Vi filosoferar här hemma om det egentligen var bra att jag valde att spela det här året. Med ont i kroppen och yrsel redan i utgångsläget blir det knappast bättre av att stå statiskt flera timmar om dagen. Om allt har en mening kanske det är bra att jag blir sämre så att man kan komma på vad problemet är och lösa det. Armar och ben domnar bort. Jag blöder igen. Det är en kamp att äta, som inte underlättas av att vågen visar på 15 kilo för mycket. Men jag behöver maten för att orka så jag tuggar och sväljer - och kräks. Sedan maj 2007 kan jag minnas ett fåtal dagar då jag nästan inte hade ont alls. De kan räknas på en hand. Hur många gånger har jag inte tänkt att nu går det inte längre? Hur många gånger har jag öst ur mig allt här på bloggen? Tröttnar ni inte på mig? Är jag inte fruktansvärt självcentrerad och självömkande? Fiskar jag efter att folk ska tycka synd om mig? Nej, det gör jag inte. Jag skriver för min egen skull och jag vet att det inte är så många som läser den här bloggen. Ni tappra får stå ut eller ge upp. Någonstans måste känslorna ta vägen.

House är bäst i världen. People don't die with dignety, but they might live with it. Sen fastnade jag såklart framför Kristina från Duvemåla - klippen på youtube. Gissa om jag gråter?

Imorn ska jag öva hemma på förmiddagen. Mamma är trött på att vara "ensam" med Hjalmar hela dagarna. Hoppas på att kunna lätta upp stämningen lite med livemusik. Och just det, jag ska ju ringa också.

Hej Moa, det här är Lotta, distriktssköterska ifrån Bollnäs Hälsocentral. Det gäller den här remissen som det är väldigt mycket oklarheter runtomkring. Och Erik säger som så att det finns ingen möjlighet för honom att skriva en remiss för delvis har du fått en remiss men då gick du inte till den här sjukgymnasten och sen begär du en ny. Men är det så att du behöver vår hjälp så måste du höra av dig till oss och boka en ny läkartid här. Så ring vår rådgivningstelefon och så får vi pratas vid. Bra! Hej...

Dagen har varit fantastiskt bra! Trots att jag glömde både mina slappna av - piller och alvedon hemma överlevde jag. Det blev mindre trevligt och lite vingligt men nu vet jag att jag inte behöver få panik om jag skulle vara tvungen att vara utan dem någon mer gång. Flera på skolan går regelbundet hos sjukgymnaster. Jag har hört mig för lite om namn och om någon är särskillt bra. Vet dock inte iom jag måste gå via neurologen för att få någon som passar mig. Hade aningens svårt när en av vännerna beklagade sig för att hon fått vänta så länge på en remiss - hela två och en halv vecka!

Imorgon ska jag vakta lilla Hedda och lite större Axel i en hel timme alldeles själv. Hedda är en boxervalp som är yngre än Hjalmar. Sagolikt söt. Vi ska nog komma bra överens, hon och jag.

En bra bok jag läser nu är Mig äger ingen. I och för sig har väl resten av Sverige redan läst den, jag var lite seg innan jag äntligen lyckades köpa den. Men nu är jag fast. Trollbunden. En väldigt bra bok. Den ska göra mig sällskap i sängen nu. God natt!