Dagen har förflutit som så...
Jag har ringt mer. Gråtit. Den fantastiske mannen (jag tror han heter Simon) ringde igen och rådde mig till att gå till Hälsocentralen i Bollnäs för att få en ny bedömning och se om någonting kan göras där eller om jag verkligen måste åka till Uppsala, Gävle var visst också ett alternativ. Men jag VILL ju vara i Uppsala. Jag VILL bara fortsätta den behandling som äntligen påbörjats. Jag tror inte att jag orkar göra det här en gång till. Ska jag träffa tjugo nya gubbar som lägger huvudet på sned och säger att det är synd att jag blev så skrämd så att min kropp flippade ut? Ska jag behöva böna och be för en remiss till varsomhelstvarsomhelstvarsomhelst? Ska jag ställas längst ner på någon lista för att vänta till dagarna innan remissen går ut för att få en ny bedömning? Inte igen. Jag vill INTE! INTE! INTE!
Verksamhetskoordinatorn ringde också och sa att hon och ekonomienheten tillsammans hade kommit fram till att jag i alla fall får komma till morgondagens behandling. Halleluja. Undrar just hur mycket jag kommer kunna slappna av och hur mycket jag kommer gråta.
En glad nyhet åtminstone. Den människa som hjälpte mig i början av alltings djävlighet ringde. Jag har försökt få tag på henne länge och nu lyckades det äntligen. Möjligen ska vi äta lunch imorgon och prata om livet och framtiden. Med ens blev den en aning ljusare.
Verksamhetskoordinatorn ringde också och sa att hon och ekonomienheten tillsammans hade kommit fram till att jag i alla fall får komma till morgondagens behandling. Halleluja. Undrar just hur mycket jag kommer kunna slappna av och hur mycket jag kommer gråta.
En glad nyhet åtminstone. Den människa som hjälpte mig i början av alltings djävlighet ringde. Jag har försökt få tag på henne länge och nu lyckades det äntligen. Möjligen ska vi äta lunch imorgon och prata om livet och framtiden. Med ens blev den en aning ljusare.
Jaha
Idag har hittills en och en halv timme ängnats åt att ringa runt och bråka om remisser. Igår bröt jag ihop när jag talade med verksamhetskoordinatorn på Ackis och därmed sattes några hjul i rörelse. Jag har pratat med
1. Sur läkare/sjuksköterska/receptionist på hälsocentralen i Bollnäs.
2. Snäll människa på vårdgarantienheten på Ackis. (som desvärre inte kunde göra någonting...)
3. Fantastisk man (som jag helst skulle vilja ha i byrålådan resten av mitt liv, tack Jesus för lite socialkompetens!) på medecinenheten i Bollnäs. Han kunde egentligen inte göra någonting heller men han skulle försöka ändå(!) och kolla upp varför de namnen jag hade kommit med på fel papper. Dessutom skulle han undersöka om han kunde göra någonting för att hjälpa mig trots att jag egentligen hamnat på helt fel ställe. Kärlek!
Klockan 13 kommer vårdgarantienhetsmänniskan i Gävleborg tillbaka från något slags uppdrag så då blir det till att ringa dit igen. Lena pratar med Camilla och ekonomienheten på Ackis. Den käre Erik är tyst. Om jag räknar med de människor som de människor jag har pratat med sagt att de ska prata med har jag engagerat minst tio personer angående min remiss idag. Nödvändigt? Nej. Men hur skulle jag annars göra?
1. Sur läkare/sjuksköterska/receptionist på hälsocentralen i Bollnäs.
2. Snäll människa på vårdgarantienheten på Ackis. (som desvärre inte kunde göra någonting...)
3. Fantastisk man (som jag helst skulle vilja ha i byrålådan resten av mitt liv, tack Jesus för lite socialkompetens!) på medecinenheten i Bollnäs. Han kunde egentligen inte göra någonting heller men han skulle försöka ändå(!) och kolla upp varför de namnen jag hade kommit med på fel papper. Dessutom skulle han undersöka om han kunde göra någonting för att hjälpa mig trots att jag egentligen hamnat på helt fel ställe. Kärlek!
Klockan 13 kommer vårdgarantienhetsmänniskan i Gävleborg tillbaka från något slags uppdrag så då blir det till att ringa dit igen. Lena pratar med Camilla och ekonomienheten på Ackis. Den käre Erik är tyst. Om jag räknar med de människor som de människor jag har pratat med sagt att de ska prata med har jag engagerat minst tio personer angående min remiss idag. Nödvändigt? Nej. Men hur skulle jag annars göra?
Som på nålar
Jag har läst ut boken. Saknaden efter skrivandet är större än någonsin. Långsamt formas boken i mitt huvud. Någon gång är den rätta stunden att skriva ner allt, men inte nu. De mönster som växer fram ändrar sig allt för fort. Jag vill kunna se bilden klart innan jag börjar.
Idag ska remissmänniskan ringa. Han som skrev den förlösande remissen i julas som nu har gått ut. När jag ringde och hörde efter hur förnyandet av den gick (se inlägg skrivna för tre veckor sedan) fick jag veta av en förvirrad och något argsint sjuksköterska att hans senaste bud varit att han minnsan inte kunde skicka någon remiss över länsgränsen. Då människan befann sig på utbildning skulle hon prata med honom under måndagen och hoppas att han hörde av sig till mig snarast. Vad 17... Resultatet är som följer, att jag suttit som nålar under hela dagen. Eftersom han inte ringt ännu och förmodligen slutar jobba om 14 minuter antar jag att mina utsikter för att bli uppringd är mindre än minimala. Så, vad gör jag imorgon? Väntar på att bli uppringd eller ringer själv och tjatar? Har jag varit med om detta förut? Nehej...
Idag ska remissmänniskan ringa. Han som skrev den förlösande remissen i julas som nu har gått ut. När jag ringde och hörde efter hur förnyandet av den gick (se inlägg skrivna för tre veckor sedan) fick jag veta av en förvirrad och något argsint sjuksköterska att hans senaste bud varit att han minnsan inte kunde skicka någon remiss över länsgränsen. Då människan befann sig på utbildning skulle hon prata med honom under måndagen och hoppas att han hörde av sig till mig snarast. Vad 17... Resultatet är som följer, att jag suttit som nålar under hela dagen. Eftersom han inte ringt ännu och förmodligen slutar jobba om 14 minuter antar jag att mina utsikter för att bli uppringd är mindre än minimala. Så, vad gör jag imorgon? Väntar på att bli uppringd eller ringer själv och tjatar? Har jag varit med om detta förut? Nehej...
I rörelse, Boye
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp!
Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
slödag
Idag har jag gjort absolut ingenting. Jag har inte borstat tänderna sedan i morse, inte klätt på mig och knappt flyttat mig från soffan. Jag har bara läst och spelat sims. Hela dagen. Tack Sara, sådanahär dagar behövs ibland. Absolut inte för ofta, då blir man bara olycklig, men just idag var det precis vad jag behövde. Här finns ingen skam för att inte göra något viktigt och utvecklande varje sekund av sitt liv. Bara mys och umjänge, en andningspaus. Imorgon, imorgon ska det bli så fantatiskt kul att baka bröd, spela, läsa lite till, gå en lång promenad och kanske skriva lite vettiga saker. Men det är imorgon, fortfarande väntar en lång, seg kväll av ingentinggörande. Enjoy life while you are living, then it's too late.
Dancing Queen
Gårdagen. Friheten. Oktoberstämman i Uppsala, i år i konserthuset.
Glädje i gemenskapen och samspelet i GUF, om än inte på topp just den kvällen. Bortglömd tillhörighet med spelmanslaget. Så längesedan men nu väckt på nytt. Tänk att jag orkade hålla mig stående på scenen i nästan två timmar! Vad kan vara mer fantastiskt att dansa? Tre danser i rad! Fantastiskt! Bitarna som plötsligt föll på plats. Stegen blev rätt. Takten föll sig naturlig. Jag dansade nästan utan att tänka och tvekade inte att tacka ja när jag blev uppbjuden. Jag vågade för äntligen kunde jag lita på mig själv. Jag kan. Jag orkar. Att spela och dansa en hel natt är få förunnat. Att leva i musiken, genom musiken, är en känsla omöjlig att beskriva. Något jag önskade att alla skulle få uppleva någon gång i sitt liv.
"Fy fan, vad roligt vi har det!" för att citera en vän.
När stället stängde klockan två vandrade jag för andra gången lycklig genom en sovande stad. Minnen från studentnatten infann sig omedelbart. Samma känsla av trygghet och fullbordan. Det är så livet ska vara. Det är möjligt att jag inte är någon Dancing Queen i sin rätta bemärkelse. Visst snubblar jag och gör fel fortfarande och i den tredje dansen har högerbenet onekligen svårt att hänga med. Men jag fixar det. den glädje och frihet jag finner i rörelsen gör att själva själen dansar och mitt inre skrattar när musiken lyfter mig och hindrar mig från att falla. Det är så livet ska vara.
Glädje i gemenskapen och samspelet i GUF, om än inte på topp just den kvällen. Bortglömd tillhörighet med spelmanslaget. Så längesedan men nu väckt på nytt. Tänk att jag orkade hålla mig stående på scenen i nästan två timmar! Vad kan vara mer fantastiskt att dansa? Tre danser i rad! Fantastiskt! Bitarna som plötsligt föll på plats. Stegen blev rätt. Takten föll sig naturlig. Jag dansade nästan utan att tänka och tvekade inte att tacka ja när jag blev uppbjuden. Jag vågade för äntligen kunde jag lita på mig själv. Jag kan. Jag orkar. Att spela och dansa en hel natt är få förunnat. Att leva i musiken, genom musiken, är en känsla omöjlig att beskriva. Något jag önskade att alla skulle få uppleva någon gång i sitt liv.
"Fy fan, vad roligt vi har det!" för att citera en vän.
När stället stängde klockan två vandrade jag för andra gången lycklig genom en sovande stad. Minnen från studentnatten infann sig omedelbart. Samma känsla av trygghet och fullbordan. Det är så livet ska vara. Det är möjligt att jag inte är någon Dancing Queen i sin rätta bemärkelse. Visst snubblar jag och gör fel fortfarande och i den tredje dansen har högerbenet onekligen svårt att hänga med. Men jag fixar det. den glädje och frihet jag finner i rörelsen gör att själva själen dansar och mitt inre skrattar när musiken lyfter mig och hindrar mig från att falla. Det är så livet ska vara.
Stor bror, liten bror
Nu blir Skogh led-sen
Sedan jag senast skrev har jag varit så utpumpad att jag inte orkat/hunnit/kunnat skriva. Turnén blev fantastiskt folig och jag ångrar inte en sekund arr jag till sist valde att vaa med hela vägen. Man kan dock undra vad jag lärde mig på det. I helgen åkte jag och Ingridpräst till hufvudstaden för att gynna Indiska till max, se vacker konst och hälsa på hennes föräldrar - bland annat. Så blir inga fönster putsade. Innan jag kom hem på söndag kväll for modern, fadern och broder mins till broder störst i Gävle. (Mamma har en kursvecka.) Kvar blev jag med bröderna mellan. Inget körkort synes än och bröderna följer sin systers spår och har så många kvällsaktiviteter att de måste klona sig. Otroligt är att det faktiskt löste sig. Schemat skulle gå i ett men ingen skulle behöva vara på rvå ställen samtidigt. Planen var att jag på onsdag morgon skulle åka ner till Uppsala för att träffa sjukgymnast m.m. och sedan på kvällen byta plats med fadern i Gävle. Jag och Hjalmar skulle hänga tillsammans till fredag morgon då jag skulle återvända till Uppsala för spel, fest och vila. Tro då inte att den andra kvartetten (läs med störtsta förakt) har flyttat vår tisdagskonsert till torsdag kväll istället. Då blir man trött. Så trött att jag inte ens orkar skriva om allt roligt jag haft för mig. Apa.
Fuck you, your fucking fuck!
Imorgon ska jag ut i skogen och leka med de nya konfirmanderna. Det har jag sett fram emot länge. Förra årets läger var nog det trevligaste jag någonsin varit på.
För övrigt har läget varit lite lågt i veckan. När folk har frågat hur det går och hur jag trivs har jag på rutin svarat att allt går så bra och att jag har så roligt men jag är slutkörd. Halva jag har redan gett upp och den andra halbvan har gått och gömt sig någonstans. Jag vet att den finns där men den når inte riktigt fram. Jag har ont och hänger inte med på lektionerna, känner mig allmänt efter och okunning och så vidare. Alla ställs förmodligen inför såna situationer men nu har jag verkligen gjort ett aktivt val att under ett år vistas i en miljö där jag inte känner mig riktigt hemma. Det går lite skakigt men samtidigt som jag inte förstår vad som fick mig att fatta det idiotiska beslutet är jag lite stolt över att jag vågade.
Hursom. Nästa helg är en sådandär helveteshelg man inte trodde var möjlig. Trippelbokad. Uppsala och sjukgymnast, Visby och Linköping på turné och SHOFrep i Bollnäs. Sjukgymnastbesöket gick som tur var att boka om utan att behöva vänta i ännu ett år men i den vevan uppdagades det kända remissproblemet. Tack Jesus för det. Så var det bara två saker kvar att välja mellan. Min första plan var att delta i Visbyturnén och sedan hinna vara med på repet i Bollnäs också. Schemat i Linköping verkade vara löst upplagt och inga "viktigare" konserter skulle äga rum. Trodde jag. Så var det dock inte. Efter att ha fått mig en, om än löst kastad så ändock, känga av producenten blev jag verkligen tvungen att prioritera bort något. Till en början hade jag inte en tanke på att skippa SHOF. Jag behöver verkligen repet och har sett fram emot helgen länge. Men, GUF har prioriterats bort många gånger. För många. Nu blir jag med på hela turnén och får finna mig i att drömma mardrömmar om Brahms tills efter konserterna. Eventuellt öva järnet och se till att alla satserna sitter som berg tills dess. Peppar, peppar.
För vad är väl en rephelg med SHOF? Det kan ju vara urtrist och dötråkigt och... bara en fantastisk orkester, trevliga människor, underbar musik och Sveriges bästa dirigent...
Knasiga förkortningar:
GUF = Gävleborgs Ungdoms Folkband
SHOF = Södra Hälsinglands Orkester Förening
Snyggt med särskrivningar och allt för förtydligande.
Morgondagen blir bra! Klart, slut.
För övrigt har läget varit lite lågt i veckan. När folk har frågat hur det går och hur jag trivs har jag på rutin svarat att allt går så bra och att jag har så roligt men jag är slutkörd. Halva jag har redan gett upp och den andra halbvan har gått och gömt sig någonstans. Jag vet att den finns där men den når inte riktigt fram. Jag har ont och hänger inte med på lektionerna, känner mig allmänt efter och okunning och så vidare. Alla ställs förmodligen inför såna situationer men nu har jag verkligen gjort ett aktivt val att under ett år vistas i en miljö där jag inte känner mig riktigt hemma. Det går lite skakigt men samtidigt som jag inte förstår vad som fick mig att fatta det idiotiska beslutet är jag lite stolt över att jag vågade.
Hursom. Nästa helg är en sådandär helveteshelg man inte trodde var möjlig. Trippelbokad. Uppsala och sjukgymnast, Visby och Linköping på turné och SHOFrep i Bollnäs. Sjukgymnastbesöket gick som tur var att boka om utan att behöva vänta i ännu ett år men i den vevan uppdagades det kända remissproblemet. Tack Jesus för det. Så var det bara två saker kvar att välja mellan. Min första plan var att delta i Visbyturnén och sedan hinna vara med på repet i Bollnäs också. Schemat i Linköping verkade vara löst upplagt och inga "viktigare" konserter skulle äga rum. Trodde jag. Så var det dock inte. Efter att ha fått mig en, om än löst kastad så ändock, känga av producenten blev jag verkligen tvungen att prioritera bort något. Till en början hade jag inte en tanke på att skippa SHOF. Jag behöver verkligen repet och har sett fram emot helgen länge. Men, GUF har prioriterats bort många gånger. För många. Nu blir jag med på hela turnén och får finna mig i att drömma mardrömmar om Brahms tills efter konserterna. Eventuellt öva järnet och se till att alla satserna sitter som berg tills dess. Peppar, peppar.
För vad är väl en rephelg med SHOF? Det kan ju vara urtrist och dötråkigt och... bara en fantastisk orkester, trevliga människor, underbar musik och Sveriges bästa dirigent...
Knasiga förkortningar:
GUF = Gävleborgs Ungdoms Folkband
SHOF = Södra Hälsinglands Orkester Förening
Snyggt med särskrivningar och allt för förtydligande.
Morgondagen blir bra! Klart, slut.
Ur övningsboken
20 min Flesh
20 min Kreutzer
20 min Ševˆcìk
20 min Schradieck
25 + 35 min Bach
30 + 30 min Brahms
----------------------------
3 h 20 min
Ont! Fantastiskt kul på pianolektionen (till övningstiden kan tilläggas 40 min piano "roddvisa", passager, treklanger + ny valsmelodi). Teorin en mardröm. Omotiverad. Vill kunna engagera mig mer och styra min tid på annat sätt. Ge mig några timmar till per dygn, tack. Mycket givande övning tillsammans med Ellika (30 min Brahms). Extrarep med Fröken imorn efter sånglektion inbokat. På det hela taget en bra dag, trots trötthet, ont och förkylning. Hittade mina vantar hos tandläkaren. Lagade middag (potatis, schnitzlar, sallad). Mormor, morfar och Bertil på besök. Hjalmar tung, skrattar mycket. Inga fönster putsade. 3 h 20 min, inte illa. :-)
20 min Kreutzer
20 min Ševˆcìk
20 min Schradieck
25 + 35 min Bach
30 + 30 min Brahms
----------------------------
3 h 20 min
Ont! Fantastiskt kul på pianolektionen (till övningstiden kan tilläggas 40 min piano "roddvisa", passager, treklanger + ny valsmelodi). Teorin en mardröm. Omotiverad. Vill kunna engagera mig mer och styra min tid på annat sätt. Ge mig några timmar till per dygn, tack. Mycket givande övning tillsammans med Ellika (30 min Brahms). Extrarep med Fröken imorn efter sånglektion inbokat. På det hela taget en bra dag, trots trötthet, ont och förkylning. Hittade mina vantar hos tandläkaren. Lagade middag (potatis, schnitzlar, sallad). Mormor, morfar och Bertil på besök. Hjalmar tung, skrattar mycket. Inga fönster putsade. 3 h 20 min, inte illa. :-)
