bananpannkaka

Idag ringde de från Sandviken!

... not!

Men min fiollärare ringde. Han som lärde mig dra en blompinne rakt över en riskartong när jag var fem år gammal. Han undrade om jag ville vara med på kulturskolans återvändarkonsert om några veckor. Om jag vill. Så gärna vill jag så jag knappt kan tro det själv.

Varför längtar jag så efter den? Är det så viktigt för mig att få veta att jag är något att vara stolt över. Något att visa upp. Eller är det vetskapen om att det inte går som är så jobbig?

Jag är inget att visa upp.

Har drömt och önskat att få spela Kabalevsky på konserten. Visa de som ställde mig längst bak att jag blivit något. Men jag orkar inte ens spela stycket från början till slut utan att ta en lång paus i mitten.

Jag blev inget.

Jag tackade nej. Ska vara med i orkestern. Flyttas fem år bakåt i tiden. Bävar. Är rädd att jag inte kommer kunna se det stora i att spela med andra trots att det är det bästa jag vet. Rädd att min avundsjuka mot de som får stå längst fram och glänsa ska bli för stor.

Ibland undrar jag vad det är som får mig att inte orka. Borde jag inte kunna spotta i nävarna och anfalla Kabalevsky ännu en gång. Borde jag inte lyckas få den att sitta tills den 13e? Varför skriker min kropp som det inte är något fel på att den redan jobbar mer än den borde?

Jag ska vara stolt. Stolt om jag orkar sitta i orkestern. Stolt om jag orkar det minsta minimala. Men längtan efter friheten är stor.

Jag cyklar. Trampar runt, runt, runt. Varje gång jag sträcker ut benet skär det i knät. Handleder och fotleder blir ömma. Ryggen vrider sig i fel läge och slår knut på sig. Men jag tar mig framåt.

En varm majkväll. Jag cyklar hem från folkmusikklassens avslutningskonsert. Lite för tidigt. De andra är kvar på dans men jag orkar inte mer. Är ändå fylld till bredden med lycka och tretakt. Cyklar igenom barndomslandet. Ser hur vackert allt är, som jag hatat så vilt. Den lilla, fula staden med sneda plåtbalkonger mot smutsiga fasader. De många pizzeriorna. Den sunkiga stationen. Inskränkta människor som präntat in i mig att jag inte duger och att jag är konstig. De grå lådorna som är vårt äldreboende. Utomhusbadet där parkbänkar och cyklar kan anas på botten. Ikväll ser jag bara nyutslagna björkar och blå, blå himmel. Ljusnan som nästan svämmar över vid dammluckorna. En låg sol och en blek måne. Hälsingegårdar. Människor som får mig att le av lycka. Som jag trivs med och som faktiskt sagt att jag är bra som jag är. Flera gånger. Och jag minns att jag hört orden förr. För länge sen. När jag var liten. Minnen från längesen som inte är mörka och skrämda utan trygga och skimrande.

Satan. När man precis känner att man har koll på sina känslor och är helt tillfreds med att det inte blir mer fiol på ett tag går man på en konset. Där står en fantastisk violinist och spelar djävulskt vackert med obegriplig teknik, fjärilslätt klang, kristallklar intonation och så mycket liv i sitt spel att hälften vore nog. Då sörjer man lite. Känner ett uns av besvikelse över de två år som varit. Ser alla chanser man fått men inte lyckats ta. Skulle vilja öva resten av sitt liv för att komma i närheten av det man just hört. Förstår hur fantastisk musik kan vara.

Jag har fått sova! En hel natt! Jag somnade på en halvtimme eller så och vaknade inte en enda gång på nio timmar. Härligt! Nu hör jag ju till dem som kan sova hela dygnet utan att vakna utvilad men det känns en enorm skillnad från att vakna fem, sex gånger på en natt.

Så har jag varit på skolan i tio hela timmar. Spelat en massa och mått gott. Jag skulle låna en kompis säng på internatet för att vila min rygg ett tag men somnade och sov bort enochenhalv timme. Hoppsan.

Den sista riktiga konserten är över. Musikfestivalen Das Undergang och sjäva skolavslutningen är kvar men de där "aldrig mer" har redan börjat. Mamma och pappa kom till konserten ikväll och jag fick blommor för att det var min sista riktiga konsert. "Ska du verkligen inte spela mer nu?" undrade de och nej, det ska jag inte. På ett tag. Men i min värld finns inga långvariga "aldrig mer". Så mycket kan hända.

I den bästa av världar skulle jag läsa franska i två terminer, bli gymnasielärare i svenska och franska, vidareutbilda mig till montessoripedagog och sen gå musikhögskolan. Jag har inte riktigt bestämt om det skulle vara för att bli instrumentlärare eller musiker men det brådskar inte. Vem vet, kanske är det möjligt.

Mycket har hänt...

Melodifestivalen var fullkomligt strålande rolig och perfekt. Så himla kul! Rätt låt vann. Jag spelade rätt. Kanoners. Ljuset skrämde mig en aning. När lampor blinkar väldigt mycket blir jag trött och yr. I fredags var jag oberedd och blev rädd att jag skulle få ett anfall men det gick bra. Festen efteråt blev kort för min del men jag var åtminstone där. Jag kom hem halv två på natten, slutkörd och lyckligare än någonsin.

Kroppen har tagit den vändningen att istället för att sova fjorton timmar per dygn vaknar jag av att det gör ont var och varannan timme. Det tar dessutom lååång tid för mig att somna.

Igår åkte jag ambulans igen. För sjunde gången i mitt liv totalt, för första gången vid medvetande. Jag fick ett mindre anfall i matsalen efter middagen och slog pannan i golvet. Jag var borta några minuter bara men jag vaknade till sirener. Världens kortaste akut besök följde. På en timme var vi klara. Jag undrar om mitt blodsocker var lågt för de ville absolut att jag skulle äta något fast vi precis ätit och jag var lagom illamående. Intet nytt annars. Anfallet kom förmodligen för att jag sovit dåligt. Pannan har fått sig ett blåmärke, axeln är "öm men inte bruten" och jag har klämskador på höften eftersom jag föll på min nyckelknippa.

Det var väl synd. Bara dagar är kvar av terminen. Sen är det slut på mina två folkisår. Det känns som jag sovit eller varit medvetslös halva tiden, minst. Konstigt. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser på nästa fredag. Det ska bli spännande att se hur kroppen och psyket reagerar på att inte spela alls på ett tag. Så mycket kul väntar och jag har så mycket kul bakom mig. Jag längtar så efter att flytta till Uppsala och börja ett nytt liv igen men jag kommer att sakna att ha musiken runt mig. Och hur ska det gå utan fröken?!

Nu ska jag vila. Det är det jag gör bäst!

Imorgon smäller det! Halv åtta i Baldursalen på Bollnäs Folkhögskola! Årets melodifestival, den riktiga alltså. Bättre än någonsin. Och jag kommer vara där.

Det har jag bestämt nu. Om inte något ytterst oförutsätt händer kommer jag vara med i orkestern. Repet idag gick också bra. Vi höll på från halv tio till fyra. Att min rygg pallar är ett under. Imorse vaknade jag av att jag hade ont i vänster handled och fingrar. Den gör fortfarande lika ont men det är fett värt det.

Nästa vecka är det orkestervecka. Nog ska jag kunna bita ihop de här två veckorna. Sen händer inte så mycket på skolan och det bryr jag mig inte om, för jag tänker åka till Sandviken.

På repetitonerna går vi genom hela programet två gånger. Först mer ingående sen en snabbgenomgång kan man säga. Jag har dividerat om jag skulle vara där på förmiddagen ena dagen och eftermifddagen den andra, eller om jag helt enkelt skulle hoppa snabbgenomgångarna. Nu har jag varit med på rubbet. Jag kom fram till att jag aldrig skulle samla kraft nog till att öva på egen hand om jag var hemma och vilade så nu sitter jag på min stol och gör som alla andra. Jag tror mycket nog har fastnat och jag känner mig tillräckligt säker för att vara med utan att känna mig beroende av de andra i min stämma. Det är lugnt.

Igår blev jag så trött och yr mot slutet så jag inte vågade lita på mig själv. Då uppstod den komiska situationen att jag spelade rätt men slutade när ingen var med mig. Dumt. Så får man inte göra när man spelar i orkester.

Jag har lyckats hålla mig vaken till åtta. Om någon minut ska jag ta medicinen, sen får jag sova. Imorgon ska jag spela fantastiskt vackert (som alltid) och vara ovanligt snygg. Schlager it is!

Idag har jag varit på skolan och spelat nästan oavbrutet från klockan halv tio till klockan halv sex.

God natt.

Det är guld att linda handlederna! Så himla skönt!

Hjalmar var snäll. Det gick bra att lyssna på repet. Det känns himla fånigt att bara lyssna men jag blev trött så det förslog ändå. Idag har jag varit med och spelat och det har gått bra. Jag sover ungefär hälften så mycket som jag sov under förra veckan men det går det med. Jag har ont och har svårt att hålla koll på hjälplinjerna men det går helt klart tillräckligt bra för att det ska vara roligt att vara med.

Senaste nytt från Sandviken är att de minsann inte väntar på någon epikris. Jag är typ först i kön med de stackare som kommer direkt från sjukhus med hjärnblödningar och skit har förtur. Det bjuder jag på. De hoppas jag ska hinna vara hos dem 1-2 veckor innan de stänger för sommaren 16e juni. Det hoppas jag med.

Väntetiden som skulle vara max ett halvår kan bli mer än 14 månader. Det är lite jobbigt. Hade någon sagt till mig att det kunde dröja så länge hade det kanske kännts bättre. Om de inte hade ringt mig i vintras och sagt att jag skulle få komma dit i slutet av februari hade jag kanske kunnat se på min skolgång på ett annat sätt. Nu har jag varit påväg nån annanstans hela terminen och tänkt att det inte är någon idé att kämpa så himla mycket för något jag ändå inte kommer att få vara med om. Det var kanske dumt av mig att dra förhastade slutsatser men jag vill ju så himla gärna dit. Det har varit mitt hopp om att bli smärtfri men nu har mitt förtroende för dem naggats på och jag är inte lika säker på att det kommer bli bra. Satan.

Nu ska jag spela allt vad jag orkar och vara med på melodifestivalen ska jag. Så det så. Orkesterveckan med. Jag ska spela så fint som bara den. Sen ska jag sova. Sen ska jag träna. Sen blir allting bra.

Igår somnade jag klockan elva. Sent för att vara jag. Sen vaknade jag klockan tolv. Tretton timmar senare. Vad håller kroppen på med egentligen?

Har varit på apoteket och köpt en ny dosett, mycket bättre än min gamla. Köpte bandage för att linda mina handleder också. Hoppas det hjälper.

Imorn ska min mamma ringa till Sandviken. Jag tycker egentligen inte om det men om det är vad som krävs för att det ska hända något så kan jag leva med det.

För mig kommer det bli en lång dag. Pappa lämnar Hjalmar hos mig kvart över åtta. Jag hoppas det är varmt så vi kan vara ute. Halv elva hämtar han honom på Folkis. Elva är det melodifestivalmöte och sen återstår att se hur mycket jag spelar. Tänkte stanna på skolan och lyssna första dagen åtminstone och sen kolla på noterna själv för att avgöra om det är möjligt för mig att vara med. Jag vill så gärna! Fast det är viktigare att jag håller ihop under orkesterveckan och att jag kan spela med kvartetten då.

Egentligen borde jag inte vara här.

Måndag: Kanske orkar jag diska...

Tisdag: En timme på skolan! Tjoho!

Onsdag: Diska igen. Se Carmen på kvällen.

Torsdag: 9.30 Kurator, 11 Kvartettrep, 11.40 Lunch, 12.30 Kvartettrep, 15.20 Kvartettlektion.

Det gick bra. Jag är trött. De har inte ringt från Sandviken.

Min kontaktsjuksköterska från Uppsala ringde nyss. Superneurologen trodde svimningarna var anfall. Möjligen orsakade av att man justerade medicinerna för drygt en månad sen. Om jag fortsätter få dem ska jag höra av mig igen. Nu gör man ingenting. Det är okej tycker jag. Hursomhelst har ingenting hänt på nästan en vecka - förutom att jag mår piss.

Kontaktsjuksköterskan i Sandviken ska ringa i eftermiddag. Igår sa hon att det vra ju synd att jag skulle flytta till Uppsala eftersom det kunde göra det krångligt med remissen. Som om jag inte visste det. Jag flyttar ju till hälften för att äntligen få en kontinuerlig sjukgymnastisk behandling. Idag har de haft remissamtal på smärtkliniken och de har pratat om mig. Vi får se vad hon har att säga om det.

Jag bjuder på en bild tagen för tre år sen. Smärtan och anfallen hade precis börjat men jag trodde allt skulle bli bra så snart jag kom hem från resan. Jag tror vi solar i Budapest. Varför jag lagt mig i trappan är en gåta.

I fredags var det som bekant sista april. Jag firade med majbrasa på Kämpens, blixtvisit på Folkis med grillning och familjemys i Hertsjö.

Lördagen blev en lång dag. Vaknade av att Hjalmar låg på min arm. Mycket trevligt. Melodikryss och sen tvätt, tvätt och tvätt. Jag trivs i tvättstugan. Tycker om när maskinerna susar och hur allt luktar rent. Av någon anledning tog jag tag i familjens strykberg. Tror jag strök pappas samtliga skjortor, ett antal blusar, koftor och dukar. Jag tycker om att stryka. Trots att jag har fler anledningar än de flesta att ogilla det gör det mig lugn. Det luktar gott och blir alldeles varmt i rummet. Me like. Tyvärr fick jag ont i benen av att stå. Och i armarna så klart.

På kvällen höll Spelmanslaget konsert och filmvisning i kulturkvarterets nya konsertsal. Det var fantastikst. Oförglömligt. Kvällens absoluta höjdpunkt var när femtio spelande människor sakta flyttade sig i sidled för att ge plats åt kulturskolans nybörjare och hur de sedan flätades samman i ett magisk arrangemang. Eller i ett set av låtar, som Jonas Olsson hade sagt. Han fick också vara med på ett hörn. Den sista låten som lyfte taket och fick mig att gråta och skratta samtidigt. Oförglömligt.

Kanske ska jag satsa på folkmusiken igen. Efter det långa fioluppehållet jag tänker ta. Känner mig tvingad att ta. Tänk om jag blir så bra så jag kan vara med och spela igen. Tänk om jag faktiskt kan vara med i Hovra nästa sommar. Varför inte?

Där på scenen stod så väldigt många människor jag tycker om. Människor jag ser upp till och som nästan alltid får mig att må bra. Människor som utstrålar spelglädje och den där musikaliska självklarheten jag aldrig riktigt förstått. Sköna människor helt enkelt. Dem vill jag ha mer av i mitt liv.

Efter konserten somnade jag nästan innan jag landat i sängen. Sedan dess har jag knappt rört mig därifrån. Jag har suttit i soffan och sett åtskilliga avsnitt av Inspector Lynley men det är väl det mest aktiva jag gjort. Jag mår inte alls bra. Känner mig riktigt sjuk. Huvudvärken från helvetet har hälsat på och jag har haft mer ont än vad jag trodde var möjligt. Gnäll, gnäll.

Egentligen hade jag behövt handla i fredags men det har inte blivit av. Idag blev jag tvungen till det. Det var hemskt. Jag var livrädd att jag skulle kräkas eller svimma på ICA, eller på vägen dit eller hem. Att jag skulle få en black-out och glömma hälften av vad jag skulle ha fast jag skrivit en lista, glömma koden till bankkortet eller bara inte orka gå och få sitta i regnet och frysa i väntan på bättre tider.

Men det gick bra och nu har jag både konserverade päron och mjölk hemma. Till och med apelsinmarmelad för att slå på stort. Det var skönt att komma ut. Att klä på sig riktiga kläder och att se folk. Mitt liv i lägenheten står liksom stilla.

Morgondagens plan är att öva en smula och i bästa fall ta sig till skolan för att vara med på kören.

Sablahelvetesjävlaskitkropp.

Jag ska ringa till Sandviken före nio också. De väntar på att få en eprikris från Uppsala men Uppsala har inte fått någon begäran från dem. Det upptäckte jag när jag ringde för att höra varför ingenting händer och hör a vad de tror om mina svimningar. Jag har upplyst en telefonsvarare i Sandviken om epikris-läget men det känns bäst att dubbelkolla att informationen gått fram. Sen kanske det händer något. Om man har tur. Angående svimningarna kanske de inte är svimningar utan samma jävliga anfall som vanligt, dämpade av medicinen. vi får se om de lugnar ner sig eller om de vill höja dosen. Mig gör det det samma. Bara jag får stå på mina fötter.