I denna ljuva sommartid
Mycket har hänt...
Melodifestivalen var fullkomligt strålande rolig och perfekt. Så himla kul! Rätt låt vann. Jag spelade rätt. Kanoners. Ljuset skrämde mig en aning. När lampor blinkar väldigt mycket blir jag trött och yr. I fredags var jag oberedd och blev rädd att jag skulle få ett anfall men det gick bra. Festen efteråt blev kort för min del men jag var åtminstone där. Jag kom hem halv två på natten, slutkörd och lyckligare än någonsin.
Kroppen har tagit den vändningen att istället för att sova fjorton timmar per dygn vaknar jag av att det gör ont var och varannan timme. Det tar dessutom lååång tid för mig att somna.
Igår åkte jag ambulans igen. För sjunde gången i mitt liv totalt, för första gången vid medvetande. Jag fick ett mindre anfall i matsalen efter middagen och slog pannan i golvet. Jag var borta några minuter bara men jag vaknade till sirener. Världens kortaste akut besök följde. På en timme var vi klara. Jag undrar om mitt blodsocker var lågt för de ville absolut att jag skulle äta något fast vi precis ätit och jag var lagom illamående. Intet nytt annars. Anfallet kom förmodligen för att jag sovit dåligt. Pannan har fått sig ett blåmärke, axeln är "öm men inte bruten" och jag har klämskador på höften eftersom jag föll på min nyckelknippa.
Det var väl synd. Bara dagar är kvar av terminen. Sen är det slut på mina två folkisår. Det känns som jag sovit eller varit medvetslös halva tiden, minst. Konstigt. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser på nästa fredag. Det ska bli spännande att se hur kroppen och psyket reagerar på att inte spela alls på ett tag. Så mycket kul väntar och jag har så mycket kul bakom mig. Jag längtar så efter att flytta till Uppsala och börja ett nytt liv igen men jag kommer att sakna att ha musiken runt mig. Och hur ska det gå utan fröken?!
Nu ska jag vila. Det är det jag gör bäst!
Melodifestivalen var fullkomligt strålande rolig och perfekt. Så himla kul! Rätt låt vann. Jag spelade rätt. Kanoners. Ljuset skrämde mig en aning. När lampor blinkar väldigt mycket blir jag trött och yr. I fredags var jag oberedd och blev rädd att jag skulle få ett anfall men det gick bra. Festen efteråt blev kort för min del men jag var åtminstone där. Jag kom hem halv två på natten, slutkörd och lyckligare än någonsin.
Kroppen har tagit den vändningen att istället för att sova fjorton timmar per dygn vaknar jag av att det gör ont var och varannan timme. Det tar dessutom lååång tid för mig att somna.
Igår åkte jag ambulans igen. För sjunde gången i mitt liv totalt, för första gången vid medvetande. Jag fick ett mindre anfall i matsalen efter middagen och slog pannan i golvet. Jag var borta några minuter bara men jag vaknade till sirener. Världens kortaste akut besök följde. På en timme var vi klara. Jag undrar om mitt blodsocker var lågt för de ville absolut att jag skulle äta något fast vi precis ätit och jag var lagom illamående. Intet nytt annars. Anfallet kom förmodligen för att jag sovit dåligt. Pannan har fått sig ett blåmärke, axeln är "öm men inte bruten" och jag har klämskador på höften eftersom jag föll på min nyckelknippa.
Det var väl synd. Bara dagar är kvar av terminen. Sen är det slut på mina två folkisår. Det känns som jag sovit eller varit medvetslös halva tiden, minst. Konstigt. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser på nästa fredag. Det ska bli spännande att se hur kroppen och psyket reagerar på att inte spela alls på ett tag. Så mycket kul väntar och jag har så mycket kul bakom mig. Jag längtar så efter att flytta till Uppsala och börja ett nytt liv igen men jag kommer att sakna att ha musiken runt mig. Och hur ska det gå utan fröken?!
Nu ska jag vila. Det är det jag gör bäst!
Kommentarer
Trackback
