Resorna

Bussresorna. Det är inte klokt hur mycket lättare det är att rulla nu när snön smält undan lite men bussresorna! Utredningen om jag är berättigad ledsagare eller inte har inte kommit igång än. Har jag rullstolen åker jag verkligen på vinst eller förlust. Jag måste förlita mig på att vänliga människor hjälper mig på och av. Min stilla bön är att busschaufförerna har en bra dag och inte blir irriterade på mig.

Igår vann jag flera nya bekantskaper. En man hjälpte mig på och pratade en smula franska med mig. En dam hjälpte mig av vid sjukhuset. När läkarbesöket var överstökat fick jag hjälp uppför den värsta backen utanför ingång 85 av en ambulansförare från Dalarna och sen skjutsade en gammal man mig hela vägen till Hjalmar Brantingsgatan Dag Hammarskjödsgatan - han tyckte det såg tungt ut. Halvvägs till Engelska parken träffade jag en präst som jobbade på teologen som körde mig resten av vägen. Efter föreläsningen fick jag vänta ett bra tag på en buss och låta en gå utan mig eftersom den saknade ramp. Det gjorde även nästa buss som kom men chauffören tog resolut tag i stolen och lyfte oss både på och av. Gratis styrketräning för honom.

Jag lär mig mycket bra dagarna jag rullar. Mycket går långsamt. Jag hinner se så mycket mer. Det är liksom ingen idé att försöka skynda sig när det är gropar i isbelagda, övergrusade trottoarer. Att förlita sig på att okända människor ska hjälpa mig är nyttig övning för "det ordnar sig tänket".

Idag har jag spenderat förmiddagen i sängen. Jag är inte van vid långa dagar och trots att jag fick mycket hjälp har jag rullat mer än mina händer mådde bra av. Snart ska jag iväg igen för ett möte på smärtkliniken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0