Väntrumssyndromet
Jag har nämnt henne förut. Den helt fantastiska, otroliga, underbara sjukgymnasten. Som jag får skicka så många förtvivlade mail till jag vill - eller glada för den delen. Som lyssnar och hjälper fast ingen remiss funnits sedan i mars någon gång. I går skulle jag gå förbi och säga hej. Få nya TENSelektroder och överlämna en sjal jag stickat till henne för att hon är så fin.
Helst skulle jag vilja gå in genom dörrarna och visa hur bra jag går nu. Säga något klokt och berätta hur mycket det betyder att få ha henne som kontakt. Att hon faktiskt bryr sig utan att få betalt för det är mer än vad jag kräver av henne. Det är vanligare med människor som får betalt för att hjälpa men inte gör det - tyvärr. Men så fort jag kom in i väntrummet försvann hälften av hjärncellerna illa kvickt. När jag väntat en halvtimme och befann mig i den sällsamma dvala väntrum försätter mig i kom hon. Jag gav henne sjalen, till och med rätt sjal och inte min egen, men jag sa nog inte något klokt. Jag sa nog inte ens något begripligt. Det kanske inte spelar så stor roll men jag undrar vad det är som får mig att liksom stänga av så fort jag är på ett sjukhus. Är det någonstans man vill vara klar i huvudet och kunna tala för sig själv så är det väl där.
Gårdagen blev rätt bra ändå, trots tugnt hjärta och darrig kropp. Nu har jag sovit gott och länge, kört TENS på axlar och rygg och ätit frukost framför datorn för att inte tänka på att jag mår illa. Det gick bra. Nu väntar oregelbundna verb i långa rader men först ska jag duscha länge och varmt.
Helst skulle jag vilja gå in genom dörrarna och visa hur bra jag går nu. Säga något klokt och berätta hur mycket det betyder att få ha henne som kontakt. Att hon faktiskt bryr sig utan att få betalt för det är mer än vad jag kräver av henne. Det är vanligare med människor som får betalt för att hjälpa men inte gör det - tyvärr. Men så fort jag kom in i väntrummet försvann hälften av hjärncellerna illa kvickt. När jag väntat en halvtimme och befann mig i den sällsamma dvala väntrum försätter mig i kom hon. Jag gav henne sjalen, till och med rätt sjal och inte min egen, men jag sa nog inte något klokt. Jag sa nog inte ens något begripligt. Det kanske inte spelar så stor roll men jag undrar vad det är som får mig att liksom stänga av så fort jag är på ett sjukhus. Är det någonstans man vill vara klar i huvudet och kunna tala för sig själv så är det väl där.
Gårdagen blev rätt bra ändå, trots tugnt hjärta och darrig kropp. Nu har jag sovit gott och länge, kört TENS på axlar och rygg och ätit frukost framför datorn för att inte tänka på att jag mår illa. Det gick bra. Nu väntar oregelbundna verb i långa rader men först ska jag duscha länge och varmt.
Kommentarer
Trackback
