Lugnet efter stormen
Det gick fint igår. Det var kanske inte jättekul att gå upp sju för att åka tillbaka till sjukhuset men sjuksöterskan som skulle ta provet var jätterar. Eftersom mina båda mina armveck blivit stuckna två och tre gånger dagen innan var det ingen idé att försöka där igen. Jag vet att det gör mer ont att sticka i handen men går det bra om jag gör det ändå? frågade sköterskan. Självklart. Bara man ber snällt så. Det gjorde inte så mycket mer ont och blodet kom som det skulle. Hellre det än flera misslyckade försök i armvecken. Så tyckte hon att jag var duktig och sånt behöver jag höra. Ofta.
Jag åkte hem för att vila och duscha. Halv tolv åkte jag till universitetet. Coco frågade hur jag ville göra; om jag ville säga något själv, om hon skulle säga något eller om vi skulle låta saken bero. Så kom det sig att jag inför de tvåhundra människor jag tidigare gjort bort mig genom att säga "adjektiv" berättade om epilepsi, att det inte var mitt första anfall, att de gjort helt rätt och att jag mådde bra nu. Efteråt pratade jag med Coco om att min epilepsi inte bara är epilepsi och om min smärtproblematik. Hon tyckte jag var himla cool som berättat för hela gruppen och att de säkert blev mest lugnade av att jag gjorde det själv. Vi pratade om anfallsregristrering och smärtklinik och hon hänvisade mig till ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Det kändes lite fel men det finns visst något som heter anteckningshjälp som betyder att en av mina kursare får betalt för att ta anteckningar åt mig de föreläsningar jag missar om jag är dålig eller inlagd. Vidare blir inga föreläsningar obligatoriska för mig och råkar jag vara inlagd när alla tentorna är i december ordnar de egna omtentor för mig. Lyckas jag missa alla vanliga tentor och skulle satsa på omtentorna för vanligt folk istället skulle jag skriva alla fem på en vecka. Inte bra. Hon lyfte verkligen stenar från mina axlar. Jag var till och med tvungen att gråta en skvätt av lättnad och för att allt går att lösa så bra när jag kom hem.
Tänk att folk ber om att få flytta tentorna för att kunna ta ett billigare flyg till Mallorca. Jag hade aldrig kommit på tanken att be om det för att jag måste vara inlagd. Universitetet är inte Folkis men det är inte stört omöjligt att få hjälp och rimliga premisser heller. Professorer är människor med lite Fröken i sig de också. Och jag gör mig inte sjukare än vad jag är bara för att jag berättar om det. Visst hade det varit skönast om jag slapp anfallen helt nu. jag hade faktiskt nästan räknat med det. Men att inte låtsas om dem gör ingenting bättre.
Sen har jag mest vilat. Tittat på skräpTV och sovit. Det känns i kroppen som om jag sprungit några maratonlopp och psykiskt är jag helt slut. Nu ska jag duscha länge och varmt innan jag tar itu med föreläsningar och läxor igen - om jag orkar. Kanske måste jag sova lite till först. Och det får jag göra.
Jag åkte hem för att vila och duscha. Halv tolv åkte jag till universitetet. Coco frågade hur jag ville göra; om jag ville säga något själv, om hon skulle säga något eller om vi skulle låta saken bero. Så kom det sig att jag inför de tvåhundra människor jag tidigare gjort bort mig genom att säga "adjektiv" berättade om epilepsi, att det inte var mitt första anfall, att de gjort helt rätt och att jag mådde bra nu. Efteråt pratade jag med Coco om att min epilepsi inte bara är epilepsi och om min smärtproblematik. Hon tyckte jag var himla cool som berättat för hela gruppen och att de säkert blev mest lugnade av att jag gjorde det själv. Vi pratade om anfallsregristrering och smärtklinik och hon hänvisade mig till ombudsmannen för studenter med funktionshinder. Det kändes lite fel men det finns visst något som heter anteckningshjälp som betyder att en av mina kursare får betalt för att ta anteckningar åt mig de föreläsningar jag missar om jag är dålig eller inlagd. Vidare blir inga föreläsningar obligatoriska för mig och råkar jag vara inlagd när alla tentorna är i december ordnar de egna omtentor för mig. Lyckas jag missa alla vanliga tentor och skulle satsa på omtentorna för vanligt folk istället skulle jag skriva alla fem på en vecka. Inte bra. Hon lyfte verkligen stenar från mina axlar. Jag var till och med tvungen att gråta en skvätt av lättnad och för att allt går att lösa så bra när jag kom hem.
Tänk att folk ber om att få flytta tentorna för att kunna ta ett billigare flyg till Mallorca. Jag hade aldrig kommit på tanken att be om det för att jag måste vara inlagd. Universitetet är inte Folkis men det är inte stört omöjligt att få hjälp och rimliga premisser heller. Professorer är människor med lite Fröken i sig de också. Och jag gör mig inte sjukare än vad jag är bara för att jag berättar om det. Visst hade det varit skönast om jag slapp anfallen helt nu. jag hade faktiskt nästan räknat med det. Men att inte låtsas om dem gör ingenting bättre.
Sen har jag mest vilat. Tittat på skräpTV och sovit. Det känns i kroppen som om jag sprungit några maratonlopp och psykiskt är jag helt slut. Nu ska jag duscha länge och varmt innan jag tar itu med föreläsningar och läxor igen - om jag orkar. Kanske måste jag sova lite till först. Och det får jag göra.
Kommentarer
Trackback
