bananpannkaka

Det gick så bra så på föreläsningen. Att veta att man svarat rätt på alla frågor i förväg ger ett värdefullt lugn. Jag lyckades uttala krångliga meningar rätt och nästan förstå vad som sades om tempus. När jag kom hem ringde fina kuratorn och vi pratade ett tag om mina journaler. Nu har jag ingen anledning till att ringa henne igen. Allt är utrett och avslutat. Lite sorgligt och vemodigt känns det allt men rätt ändå.

Idag är jag helt tillfreds med mig själv. Det händer tyvärr sällan. Jag är nöjd och lugn trots att det finns mycket att göra som är svårt och kroppen inte är mindre i olag än vanligt. Jag ska pyssla lite med verben och städa i min sjukhuspärm. Orkar och hinner jag ska jag sticka en stund ikväll och så ska jag läsa min deckare till sista sidan.

Jag känner mig avdramatiserad på något vis. Allt som är sjukt styr liksom inte mitt mående på samma sätt som förr. Visst finns det hela tiden närvarande. Jag tänker varje sekund på att jag har ont. En envis bula påminner om anfallet för en vecka sedan. Surret i huvudet finns kvar. Världen är fortfarande otydlig och svårbegriplig men inte skrämmande. Det är otroligt skönt. Jag önskar mig fler dagar som denna.