bananpannkaka

Tänk dig att du sitter i en föreläsningssal med runt tvåhundra andra studenter. Föreläserskan pratar om de mest grundläggande begreppen inom grammatik. Hon pekar på en mening och ber er berätta vilken ordklass de tre första orden tillhör. Det är tyst i salen. Plötsligt hör du dig själv säga, högt och tydligt - utan att räcka upp handen Adjektiv. Du biter dig nästan i tungan och vill slänga dig på golvet och skrika Nej, nej, nej! Jag vet att de inte är adjektiv! Sen hoppas du att du inte alls sa det så högt som det lät utan så där tyst som du brukar, så att ingen hör. Sen börjar föreläserskan fråga vad ett adjektiv är, vad det fyller för funktioner och så vidare. Efter några minuter kommer hon äntligen fram till vilken ordklass de förhatliga orden tillhör egentligen - de är inte adjektiv. Hela tiden sitter du i bänken och känner dig smått självmordsbenägen.

---

Vi har världens bästa föreläserska. Hon heter Coco och pratar om ordklasser som om hon själv vore en. Jag har aldrig hört någon tala så engagerat och inlevelsefullt om grammatik. Om jag var en ordklass skulle jag vara ett adjektiv. Definitivt. Beskivande, dramatisk, målande men samtidigt avskalad. Jag kompareras och böjer mig efter andra. Mångsidig. Uppmanande. Tillbakadragen. Syftar egentligen hela tiden på något annat men hävdar att jag kan stå för mig själv. Öppen. Sluten. Lämnar hela tiden avtryck för fri tolkning. Stämmer det inte?