bananpannkaka

Det är nu tolv dagar sedan jag skrev om mitt fall på universitetet. Igår föll jag igen, från en cykel på sjukgymnastiken. Det var mitt märkligaste fall hittills tror jag. The beloved sjukgymnast har berättat hur man hört en duns och hittat mig krampande på golvet. När hon väl var på plats fanns också tre läkare, flera sjukgymnaster och lite annat löst folk i rummet. Jag krampade en kvart, fick roliga mediciner som tog tid på sig att verka. Jag han skrämma alla genom att bli ordentligt blå. Det har aldrig hänt förut, vad jag vet. Efter syrgasboost såg jag normal ut igen och kunde gå hem utan att misstas för att vara en smurf.

The beloved sjukgymnast följde med mig till akuten där jag fick ett anfall till som gick snabbare över. Hon skötte allt jobbigt: pratade med neurologen och andra viktiga människor, tog reda på vad som skulle hända och hjälpte mig på med strumporna när de kollat syremättnaden i mina tår. Jag var helt lugn om man jämför med tidigare gånger. Det gjorde liksom ingenting att jag varken kunde röra mig eller visste vad jag hette på ett tag. Jag kunde släppa allt och bara vänta på att jag skulle börja fungera som vanligt igen. Jag var nästan inte ens rädd.

Idag har jag varit i skolan och på sjukgymnastiken igen. Jag mår väl inte särskilt bra men det känns ändå bra att försöka komma igång så fort som möjligt. The beloved tog sig tid att förklara hur allt gått till för mig. Det är skönt att på något sätt ändå veta, fast jag inte vet. Jag är så himla glad att jag är här och kan träna och plugga och leva. Även om jag fortfarande får anfall - vilket är hemskt onödigt, tycker jag - så finns här människor som har koll och som försöker hjälpa mig på ett annat sätt än i Bollnäs och det gör allt lite lättare.

Nu ska jag sova, gott och länge. Imorgon satsar jag på fint väder, promenad och plugg.

Om en vecka ska  jag till smärtkliniken. På fredag ska jag träffa min husläkare för att prata mer om smärta, anfall och studietakt.