Äntligen!
Jag pluggar. Jag läser grammatik, traglar glosor och lär mig uttala omöjliga och möjliga meningar. När jag inte gör det sover jag eller åker buss. Det har inte blivit så mycket tid och ork över till att uppdatera här. Jag beklagar. Nu är jag här igen.
Den tjugoförsta semptember träffade jag min nya läkare. Det var för åtta dagar sedan. Jag hade precis börjat längta efter att få brev från diverse sjukhusenheter. Den ångesten jag skulle ha om veckorna blev till månader och år igen innan något hände.
Idag fick jag ett stort, tjockt kuvert från Ackis tillsammans med ett tjusigt intyg på att jag är funktionshindrad. I kuvertet fanns ungefär hundra enkäter att fylla i och en kallelse till smärtkliniken. Inte en remissbekräftelse som sa att jag kanske får komma dit om ett halvår eller så utan en riktig kallelse. Den 26e oktober. Klockan nio. Ingång 70, ta hissen en våning upp och gå till höger. Dörren mittemot röntgen.
Fem futtiga veckor från det att jag träffade läkaren till det att jag får komma dit! Jämför det med de sjutton månader jag väntade på Sandviken!
Jag tog tag i enkäterna med en gång. Nu är jag helt slut i själ och hjärta. Det är tufft att beskriva allt som inte funkar. Jag fick leta en del i journalen efter datum och sjukhus jag röntgats på och sånt är aldrig kul. Så skulle jag skugga de områden jag har ont på på en bild av en människa. Det ser ut som om jag bara lagt skuggor och målat blodkärl. Jag hade lika gärna kunnat färglägga hela bilden.
Som jag väntat. Säkert beror tröttheten mest på lättnaden. Nu äntligen! Det räcker nästan med att någon tittar på mig och säger "Jag förstår att du har ont" den 26e för att jag ska bli nöjd. Jag hoppas på att få en tydligare diagnos som gör det lättare för mig att förhålla mig till framtida studier och yrkesliv. Jag hoppas på att få lära mig hantera smärtan bättre och kanske hitta en väg till lindring men jag har inga förhoppningar om att bli helt återställd. Det finns liksom inte i min värld längre. Jag minns inte hur det är att inte ha ont.
Jag kan knappt fatta det. Äntligen!
Den första bilden är tagen någon timme före mitt första fall, före smärtan. På den andra bilden sitter jag och undrar var som har hänt och om jag någonsin kommer kunna resa mig från trottoaren igen.
Den tjugoförsta semptember träffade jag min nya läkare. Det var för åtta dagar sedan. Jag hade precis börjat längta efter att få brev från diverse sjukhusenheter. Den ångesten jag skulle ha om veckorna blev till månader och år igen innan något hände.
Idag fick jag ett stort, tjockt kuvert från Ackis tillsammans med ett tjusigt intyg på att jag är funktionshindrad. I kuvertet fanns ungefär hundra enkäter att fylla i och en kallelse till smärtkliniken. Inte en remissbekräftelse som sa att jag kanske får komma dit om ett halvår eller så utan en riktig kallelse. Den 26e oktober. Klockan nio. Ingång 70, ta hissen en våning upp och gå till höger. Dörren mittemot röntgen.
Fem futtiga veckor från det att jag träffade läkaren till det att jag får komma dit! Jämför det med de sjutton månader jag väntade på Sandviken!
Jag tog tag i enkäterna med en gång. Nu är jag helt slut i själ och hjärta. Det är tufft att beskriva allt som inte funkar. Jag fick leta en del i journalen efter datum och sjukhus jag röntgats på och sånt är aldrig kul. Så skulle jag skugga de områden jag har ont på på en bild av en människa. Det ser ut som om jag bara lagt skuggor och målat blodkärl. Jag hade lika gärna kunnat färglägga hela bilden.
Som jag väntat. Säkert beror tröttheten mest på lättnaden. Nu äntligen! Det räcker nästan med att någon tittar på mig och säger "Jag förstår att du har ont" den 26e för att jag ska bli nöjd. Jag hoppas på att få en tydligare diagnos som gör det lättare för mig att förhålla mig till framtida studier och yrkesliv. Jag hoppas på att få lära mig hantera smärtan bättre och kanske hitta en väg till lindring men jag har inga förhoppningar om att bli helt återställd. Det finns liksom inte i min värld längre. Jag minns inte hur det är att inte ha ont.
Jag kan knappt fatta det. Äntligen!
Den första bilden är tagen någon timme före mitt första fall, före smärtan. På den andra bilden sitter jag och undrar var som har hänt och om jag någonsin kommer kunna resa mig från trottoaren igen.
Kommentarer
Trackback
