Att svälja sin stolthet
Jag skrev att det jag önskar av smärtutredningen är en tydligare diagnos för att kunna förhålla mig till sturier och yrkesliv på ett bättre sätt. Det är svårt. Fast jag flera gånger om dagen bedömmer min smärta själv på ett så objektivt sätt som möjligt "Vad skönt, nu har jag bara 6 ont i ryggen, för en timme sen var det 7,5...", fast jag är mycket medveten om att min kropp är en annan än för tre år sedan kan jag inte acceptera att jag inte klarar av lika mycket nu som då. Jag vet inte varför jag har ont. Fast jag kan precissera min skräck till att jag är rädd att smärtan stressar min kropp och min hjärna till fler anfall frågar jag mig hela tiden om jag verkligen har ont eller om jag bara är lat - kan jag inte kämpa lite mer? Varför orkar jag inte? Vad sätter stopp för mig - brist på motivation eller smärta?
Jag halkar efter i kursen. Skriver av facit till instuderingsfrågorna för att ha något att säga på lektionerna. Förstår inte hälften av vad vi pratar om. Kommer inte ens i närheten av godkänt på övningstentorna. Nu har jag skrivit ett mail till min kära ombudskvinna igen. Bett om hjälp att ansöka om anpassad studietakt. Läsa halva kursen nu och halva nästa termin. Det var svårt. Så fruktansvärt trött är jag på anpassat och halvfart och i din egen takt. Det känns så fel.
Jag är övertygad om att jag gör rätt. Det är inte värt smärtan och oron att tvinga sig igenom terminen utan att bli godkänd i någon av kurserna. Jag vill så gärna lära mig det här på riktigt.
Tro inte att jag deppat ner mig totalt nu igen. Jag är otroligt glad att jag är här och nu. Jag "ser fram emot" smärtundersökningen och mår bättre psykiskt än på länge, länge. Jag är bara lite besviken över att jag inte är på topp. Bara det att jag faktiskt trott att jag var det ser jag som ett stort framsteg.
Idag vaknade jag och såg på väckarklockan. Tänkte att det var ju bra att jag vaknade nu, det är en bra tid att gå upp. Sen tittade jag på klockan igen och såg att det gått tre timmar. Jag misslyckades med att äta frukost, nyinköpt lyx-müsli till trots. Det lutar mot att någonting är på väg åt fel håll.
Om jag lyckas vända allt nu, innan det blir värre, kommer det göra mig oerhört stolt. Då gör det inte så mycket att jag fick svälja bittra tårar och stolthet och be om hjälp idag.
Jag halkar efter i kursen. Skriver av facit till instuderingsfrågorna för att ha något att säga på lektionerna. Förstår inte hälften av vad vi pratar om. Kommer inte ens i närheten av godkänt på övningstentorna. Nu har jag skrivit ett mail till min kära ombudskvinna igen. Bett om hjälp att ansöka om anpassad studietakt. Läsa halva kursen nu och halva nästa termin. Det var svårt. Så fruktansvärt trött är jag på anpassat och halvfart och i din egen takt. Det känns så fel.
Jag är övertygad om att jag gör rätt. Det är inte värt smärtan och oron att tvinga sig igenom terminen utan att bli godkänd i någon av kurserna. Jag vill så gärna lära mig det här på riktigt.
Tro inte att jag deppat ner mig totalt nu igen. Jag är otroligt glad att jag är här och nu. Jag "ser fram emot" smärtundersökningen och mår bättre psykiskt än på länge, länge. Jag är bara lite besviken över att jag inte är på topp. Bara det att jag faktiskt trott att jag var det ser jag som ett stort framsteg.
Idag vaknade jag och såg på väckarklockan. Tänkte att det var ju bra att jag vaknade nu, det är en bra tid att gå upp. Sen tittade jag på klockan igen och såg att det gått tre timmar. Jag misslyckades med att äta frukost, nyinköpt lyx-müsli till trots. Det lutar mot att någonting är på väg åt fel håll.
Om jag lyckas vända allt nu, innan det blir värre, kommer det göra mig oerhört stolt. Då gör det inte så mycket att jag fick svälja bittra tårar och stolthet och be om hjälp idag.
Kommentarer
Trackback
