Om det här med uteblivna anfall
I måndags träffade jag som sagt ombudsmanskvinnan för att prata CSN. Hon skrev snällt och beskedligt ett intyg där det nästintill stod "ge flickan pengar!" När jag gick därifrån fick jag ett anfall. Det var utomhus, på en isig trottoar och jag var ensam. På sjukhuset fick jag veta att några förbipasserande larmat. Halva huvudet var en bula och ett sår. Jag vaknade med syrgasmask, hård nackkrage och många misslyckade stick i armarna. De som larmade hade försökt stoppa blödningen med min halsduk. Det var blod på min väska och mina vantar.
Blödningen hade inte letat sig innanför skallbenet. Såret var för krossat för att kunna sys. Min halsrygg var något uträtad men ingen fraktur fanns. Klockan tio på kvällen blev jag utskriven. Med bandage runt huvudet och blod i hela håret.
På tisdagen skulle jag egentligen träna på sjukgymnastiken. Eftersom finaste combon av alla skulle jobba fick jag en annan fin vän att följa mig till sjukhuset där jag sedan sov - hela dagen. Jag tror jag vill adoptera den finaste sjukgymnasten! På eftermiddagen träffade jag en läkare på smärtkliniken. Hon var lätt att prata med på alla sätt och vis. Ska diskutera medicinering med neurologen så att de vet vad de ger mig.
Onsdag. Föreläsning. Jag gick dit med mitt blödande huvud och förstod ungefär hälften. Fick följe till Ackis direkt efteråt för ännu en föreläsning. Jag var så yr och så trött så jag knappt visste vad jag hette. Efter kanske en kvart försvann allt.
Sittande hade jag tippat bakåt. Den finaste sjukgymnasten hade rusat fram och fångat upp mig. Någon larmade ambulansen. Jag minns ovanligt mycket. Minns hur jag kännt att jag måste ut ur rummet innan jag svimmade och hur jag insåg att jag inte kunde resa mig. Minns hur någon ber mig prata men att jag inte kan. Minns hur jag ligger på golvet med fötterna på en stol och armarna rakt ut medan ambulansfolket sticker och sticker och sticker. Sen syrgas på akutrummet. Efter fyrtio minuter fick jag gå. Ingenting nytt görs förrän jag träffat neurologen den 6e och det besöket kan inte skyndas på.
Idag har jag mest sovit. Lyckats tvätta bort lite blod ur håret. Trött, trött, trött.
Snart är det söndag och advent. Nästa lördag har jag tenta.
Blödningen hade inte letat sig innanför skallbenet. Såret var för krossat för att kunna sys. Min halsrygg var något uträtad men ingen fraktur fanns. Klockan tio på kvällen blev jag utskriven. Med bandage runt huvudet och blod i hela håret.
På tisdagen skulle jag egentligen träna på sjukgymnastiken. Eftersom finaste combon av alla skulle jobba fick jag en annan fin vän att följa mig till sjukhuset där jag sedan sov - hela dagen. Jag tror jag vill adoptera den finaste sjukgymnasten! På eftermiddagen träffade jag en läkare på smärtkliniken. Hon var lätt att prata med på alla sätt och vis. Ska diskutera medicinering med neurologen så att de vet vad de ger mig.
Onsdag. Föreläsning. Jag gick dit med mitt blödande huvud och förstod ungefär hälften. Fick följe till Ackis direkt efteråt för ännu en föreläsning. Jag var så yr och så trött så jag knappt visste vad jag hette. Efter kanske en kvart försvann allt.
Sittande hade jag tippat bakåt. Den finaste sjukgymnasten hade rusat fram och fångat upp mig. Någon larmade ambulansen. Jag minns ovanligt mycket. Minns hur jag kännt att jag måste ut ur rummet innan jag svimmade och hur jag insåg att jag inte kunde resa mig. Minns hur någon ber mig prata men att jag inte kan. Minns hur jag ligger på golvet med fötterna på en stol och armarna rakt ut medan ambulansfolket sticker och sticker och sticker. Sen syrgas på akutrummet. Efter fyrtio minuter fick jag gå. Ingenting nytt görs förrän jag träffat neurologen den 6e och det besöket kan inte skyndas på.
Idag har jag mest sovit. Lyckats tvätta bort lite blod ur håret. Trött, trött, trött.
Snart är det söndag och advent. Nästa lördag har jag tenta.
Kommentarer
Trackback
