Veckan som varit
Min midsommar var helt fantastisk. Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag har haft roligt och trevligt och mått bättre än på länge. Inte så ont. Inte så vimsigt.
På barndomens och frihetens ö har jag varit, med vänner från barndomen och friheten. Elva härliga människor på en ö där man inte kan göra annat än att vara i nuet. Alla problem rinner av en innan man stiger i ekan från fastlandet. Vi har badat (jag har badat!!!), solat, seglat, spelat kort, pratat och levt. Ätit god mat. Tittat på molnen. Dansat runt midsommarstången. Som det ska vara. Inte en tanke har jag ägnat försäkringskassan, neurologen eller sjukhus.
Nu är jag hemma igen och lyckan har bleknat bort. Kroppen är rätt mycket sämre och jag börjar bli orolig för nya anfall. Tre veckor sen sist. Det borde vara dags snart igen. Blir arg för att jag inte kan se enbart till de anfallsfria dagarna och vara tacksam för dem.
En tråkig sak har hänt som tagit ifrån mig den trygga punkt jag ännu hade kvar inom sjukvården. Det ordnar sig, såklart, men det blev lite svårare än jag tänkt.
Jag har än en gång övervunnit min telefonskräck och ringt till en okänd människa för att be om ekonomiskt stöd. Overkligt. Men det var naturligtvis inte så farligt som jag förberett mig på och nu är det äntligen gjort.
Sommarpratarna har börjat. Heja Pär Johansson!
Kommentarer
Trackback
